Lärdom, Igen
Sonen får en del besök av kompisar numera. Som t.ex. igår.
Det ringde på dörren och där stod en annan treåring som var sugen på att leka. Det var däremot inte sonen. Så han sa helt enkelt:
"Nej, jag vill inte leka med dig nu."
Själv satt jag vid datorn och hajade till.
Så skulle jag aldrig säga själv.
Istället skulle man ju trassla in sig i bortförklaringar om det ena eller det andra:
"Nej förstår du, jag kan inte kolla på fotboll ikväll för jag eeeeh...eeeehh...måste tvätta"
"Nej jag kan inte gå på jazzkonsert eftersom jag eeeeh...måste klippa gräset."
Så skulle jag sagt. Även ifall det verkliga skälet var att jag inte ville kolla på fotboll eller gå på jazzkonsert.
Sonen mycket ärligare och modigare. Än så länge.
"Nej, jag vill inte" - mitt pinsamhetscentrum skakades.
Hur gick det då? För sonen?
Jo. I slutändan lekte de iallafall!
Gratitude
Det är inte alla som har förmånen att få vagga sitt barn till sömns klockan 04.30 efter två timmars sömn sedan man sist gjorde exakt det samma.
Dessutom är det, sett till hur långt liv man lever, väldigt få nätter man får möjlighet att ägna sig åt detta. Barnen blir ju stora så snabbt.
Man ska vara tacksam.
Tänk på det i natt, Thomas.
Omställning
Omställning.
Det är inte bara namnet på en spelsekvens i fotboll. Det är även en beskrivning av hur livet förändras när man har två istället för ett barn.
Exempel:
Tog upp den nyfödda ur hans livs första bad. Han sveptes in i handduk. Därefter inträffar följande saker, alltihop inom loppet av 10 sekunder:
* Den nyfödda avlossar stora kanonen och kissar som det verkar överallt.
* Treåringen kliver ner i badbaljan som nyss inhyst hans lillebror. Att han själv har på sig
kläder verkar inte bekymra honom. Inte heller att baljan står på köksbordet.
* Telefonen ringer.
Tycker ändå jag och hustrun löste ovan beskrivna situation på ett snyggt sätt, inga nervsammanbrott e.dyl.
Går nog bra detta.
Bröder
Allt det som hänt det senaste dygnen visar att det inte finns någon rättvisa; Jag känner mig själv mycket bra. Jag vet mina starka- och mina svaga sidor. Jag vet hur många bra saker jag gjort och hur många dåliga saker jag gjort. Och summa summarum så kan man inte säga att jag är värd att ha sån otrolig tur som jag har.
För tre år sedan fick vi Storebror. Han var och är fantastisk. Igår kom lillebror, likaledes fantastisk.
Dessa båda förträffliga herrar har framfötts av en kvinna som är min fru. För övrigt rätt fantastisk även hon.
Det är helt otroligt.
Ingen människa kan egentligen vara värd att ha så mycket tur som jag har. Faktiskt.
Jag kan inte formulera mig riktigt så bra som jag önskar. Dels är jag trött och omtumlad. Dessutom är det svårt att riktigt uttrycka vad man känner i tider som dessa.
Att vara med vid födseln av ditt barn är kanske något obeskrivligt.
Satt i bilen på väg från BB ikväll och tänkte på att det nu finns ett brödrapar i huset. Vi har faktiskt inte bara två barn nu, vi har också ett brödrapar. Dessa våra barn kommer alltid att vara förenade med varandra på det sättet. De kommer säkert inte alltid att älska varandra, men de kommer alltid vara syskon. En sorts enhet i sig självt. De kommer ha en gemensam historia. Det är en av alla de saker jag tänkt idag.
Vägen Till Mannens Hjärta
För mig själv, t.ex.
För andra förhåller det sig på ett annat sätt. För min son t.ex.
Eller författaren Nick Hornby.
Boken "Fever Pitch" är tillbakablickar på Nick Hornbys liv. Varje kapitel heter samma sak som en fotbollsmatch: "Kapitel 12, Arsenal-West Bromwich Albion, 12/3, 1982". Sedan följer en story om vad som försiggick i författarens liv runt det datumet.
Hans liv delas upp i matcher och säsonger. Kanske skulle mitt kunna delas upp i måltider?
Jag minns tydligt vissa luncher och middagar jag åt i tioårsåldern. Jag skulle kunna tråka ut min omvärld med historier kring några av dessa mat-högtider, som t.ex. julbord på Esso Motor Hotell ca. 1982 eller smörgåsbord i Edefors ca. 1984. Skulle i detalj kunna beskriva den godaste chokladkaka jag ätit (en Rigi, Gunnars Närköp, Skurholmen, Luleå, minst 20 år sedan) och med 2000 ord förklara exakt hur gott det luktade när min nuvarande hustru första gången bakade bullar i min grottliknande ungkarlslägenhet.
Avstår emellertid detta - det är inte mitt förhållande till matvaror det här egentligen ska handla om.
Utan om sonens förhållande till sina kramdjur.
Den senaste tiden har dessa hans kramdjur alltmer blivit hans barn och syskon.
Skulle tro det har att göra med att det alldelens strax kommer framfödas en ny människa ur hans mammas mage. Hans lekar är nog ett sätt att förbereda sig för den nya situationen som väntar.
Men det har också gett mig ett nytt, effektivt knep att påverka honom. Ett sätt som har samma inverkan på honom som god lasagne har på mig. Dvs. det kan oundvikligen motstås.
Sonen pratar numera långt och länge med sina kramdjur. Han höll t.ex. en 5 minuters föreläsning för en björn om varför man inte ska äta godis på fredagar, han försökte få sin råtta att prata i telefon med sin farmor ("men PRATA då Råttis! PRATA! SÄG något!").
Hans motpart i dessa konversationer, den som får agera stand-in åt kramdjuren, det är jag eller min fru. Vi låtsas alltså vara hans kanin-småsyskon eller rått-ungar. Och han gör alltid som hans "kramdjur" säger.
Fantastiskt!
De senaste dagarna har hans björn sagt åt honom att komma in när han verkligen inte ville, hans råtta har beordrat toalettbesök och jag tror det var grodan som fick in honom i duschen idag.
Hoppas det här håller i 10-15 år till.
Livet Och Döden
Har skruvat ihop spjälsängen och installerat den i vårat sovrum.
Återstår nu bara att vänta på att sängens hyresgäst ska flytta in. Vilket borde ske alldelens strax.
Börjar bli alltmer konkret för mig att familjen ska utökas från tre till fyra personer.
Rätt stor skillnad jämfört med känslan när sonen föddes, när man i stort sett räknade ner dagarna fr.om. ca. v.10.
Nu har man bara öst på.
Den här gången mest en känsla av förväntan.
Stor skillnad.
Barnet som behagade komma till världen redan för tre år sedan fortsätter att utforska världen. Åtminstone sedan hans farfarsfar dog tidigare i sommar har hans begreppssfär kommit att innehålla även "döden".
Han verkar ha en hel del funderingar kring detta med döden. Vad det egentligen är och vad som händer.
För några dagar sedan stod han och grävde i rabatten och jag frågade vad han gjorde.
Det såg ut som att han försökte rensa ogräs.
Så inte.
Han grävde ett hål som "hästarna och hundarna" kunde äta ur efter att han dött.
Lite svårgripbart uttalande, inte bara för att vi inte har vare sig häst eller hund.
"Jamen det är ju jättejättelänge tills du dör", försökte jag.
"Jo, men DÅ kommer det faktiskt att behövas", invände sonen förnumstigt.
Sedan gick vi på bärjakt och hittade i princip bara oätliga, giftiga bär som han inte får äta:
"Dom här röda bären får man inte äta", sa sonen.
Jag bekräftade detta.
"Man får bara äta dem när man är död", fortsatte sonen.
Och då blev det genast mer komplicerat.
Lekar
Alltså, inte leka såsom t.ex. att skriva, egentligen rätt fjantiga, blogginlägg eller någon annan barnslig sak jag gillar att göra.
Utan att verkligen leka. Att föreställa sig.
Fantisera så intensivt att en säng mycket väl kan vara en skoter för att i nästa sekund vara en båt. En plastspade kan vara en gräsklippare och i nästa sekund ett gevär.
Och då låtsas man inte att spaden är ett gevär eller att sängen är en skoter: de är faktiskt precis på det viset.
Det är roligt att hänga på sonens fantasier. Jag dras med.
Minns hur det kändes, även ifall jag själv inte haft den riktiga lekförmågan på 25 år.
Det är en bra förmåga att ha. Man skulle kunna kalla den för The Force, lite a´la Luke Skywalker.
När du har The Force har du mycket sällan riktigt tråkigt. Eftersom du kan fantisera ihop egna historier, nästan egna världar, utifrån i princip inget alls: en källartrappa kan bli militärhögkvarter och ett fält fyllt med rallarrosor kan vara en fientlig armé. För att ta några av mina bäst bevarade minnen av fantasilekar.
Det är roligt att leka själv. Det är lika roligt att leka tillsammans med någon, att dela fantasi.
Hade nästan glömt hur det var.
Jag - En Syskonvagn
En upprörd (äldre) herre kallade mig en minnesvärd gång för "fullvuxen sportfåne". Är nästan säker på att han menade det som en sorts förolämpning, även om jag i själva verket gillade just det epitetet.
Däremot är jag helt säker på att den (unge) herre som kallade mig "gubbjävel" när jag var i övre tonåren inte uppskattade mina göranden och låtanden.
Men iallafall:
Sonen har länge kallat mig för olika saker. Typ: "din gamla bajskorv". Eller "du din gamla pruppare". Är osäker på exakta graden av förolämpning även i dessa uttalanden. Inte minst eftersom de alltid följs av gapskratt från oss båda. Allt som har med ändor, avföring och tarmgas att göra är ju roande för sonen. Vilket inte är så konstigt, då han inte riktigt är tre år gammal ännu.
Desto konstigare med hans nya variant på ovanstående tema.
Det började häromdagen då han kallade mig för "du din gamla torktumlare". Sedan dess har jag liknats vid allehanda redskap. Bland annat elvisp och diskmaskin. Så i eftermiddags, roligast hittills: "du din himla syskonvagn!"
Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet inkasserade jag nog 2-3 extra dagar när sonen kläckte ur sig detta.
(Den Nya) Nordiska Mytologin
Jag: "OK" [Tar fram "läskiga boken"`= mitt mytologiska lexikon]
[Bläddrar]
Jag: "Han heter Tor" [Pekar på stor bild där åskguden Tor bekrigar ondsinta jättar medan blixtar klyver himlen i bakgrunden]
Sonen: "Ooj!"
Jag: "Han har en storstor hammare." [Pekar på Mjölner]
Sonen: Jaaa. Och där är hans skruvmejsel..." [Pekar på åskguden]
Jag: "Ahaaa...."
[Bläddrar]
Jag: "Han heter Oden" [Pekar på bild på den äldste och visaste asaguden]
Sonen: "mMe."
Jag: "Han har kastat sitt öga i en storstor brunn."
Sonen: "OOOOJJ!"
Jag: "Eftersom han kastade sitt öga i brunnen så fick han veta allt som finns att veta."
Sonen: "mMe" [Fingrar på sitt eget öga]
Jag: "Jamenvadi...vad gör du?"
Sonen: "Jag ska kasta mitt öga i en storstor brunn!"
Jag: "NEJNEJNEJ"
Sonen: "JOJOJOJOJOJOooo!"
Etc. etc.
Lurifaxens Lurifax
Kanske jag överskattade sonen (2,5 år lite drygt)
Men.
Vi har introducerat första april som "lurifaxdagen". Därefter har han frågat titt som tätt ifall "det är lurifaxdagen idag?". Eftersom varje dag efter första april (givetvis) inte varit "lurifaxdagen" har jag hela tiden nekat. Fast idag tänkte jag testa hans slutledningsförmåga:
"Om det verkligen ÄR lurifaxdagen skulle jag ju kunna lurifaxa dig och säga att det INTE är lurifaxdagen. Så skulle DET vara lurifaxet."
Han begrundade detta under några minuter.
Sen höll han med. Han nickade och sa "mMe" som han gör när han håller med.
Jag är övertygad om att han förstod. Hustrun var mer skeptisk till detta.
Duschkommentarer
"Jag har längre snopp än pappa!"
Ja.
He, he...
Var får de allt ifrån?
Fighter Vi Minns
Ingemar Johansson mot Floyd Patterson, 1959.
George Foreman mot Muhammed Ali, i den s.k. Rumble In The Jungle 1974.
Vi har såklart The Thrilla In Manilla och matchen där Mike Tyson bet örat av Evander Holyfield.
Till dessa säkert spännande, men i grund och botten lite fesljumma tillställningar kan vi nu lägga The Fight Of The Century: Thomas mot Den Treårstrotsande Sonen Som Vägrar Sova. En fight som klockar in på 80 minuter, fyra sagor, trettiotalet ruscher från sonens rum samt ett ospecifierat antal tårar (även sonen grät en del).
Men.
Jag vann.
Nu kaffe och bulle till segraren.
Exkrement
Bajs, visst är det kul.
Dvs. så länge det endast avhandlas bildligt. Eller symboliskt. Eller vad fasen man nu
ska kalla det tvååringar håller på med.
Man dras lätt med.
Exempelvis är det lätt att roas av att göra om kända barnvisor. Man byter ut väl valda ord mot det en läkare
benämner "fekalier", det engelsmännen kallar för "fart" och den vätska Gudrun Schyman enl. ryktet
ska ha utsöndrat offentligt (på en biograf).
Eller, mer begripligt formulerat: visst är det kul med den s.k. kiss och bajs-åldern. Även
för män i yngre medelåldern.
Dagens roligaste ramsa blev vår "remix" av "Den som inga byxor har...osvosv"
Stor underhållning.
Jag, sonen och hustrun skrattade hysteriskt.
Barngympa & Manlighet
Själv skulle jag föredra att kalla det för barngymnastik, men likafullt. Så heter det nu en gång för alla inte.
Och efter att bl.a. själv ha lekt bil och gått som en myra kan jag förstå varför man inte begränsar sig till att endast barnen får gymnastik.
Värt att notera hur många pappor som var med ikväll
Jag känner mig närmast som en veteran i sammanhanget.
Var nästan ensam pappa på öppna förskolan. Det var i princip det samma på babysången. Inskolning på dagis verkar också skötas av kvinnor, undantaget jag. T.o.m. på julfesten på dagis märkte man en stor skillnad mellan hur många pappor som var där och hur många mammor.
Idag var det däremot riktigt många pappor på plats. Könsfördelningen var väl kanske inte 50/50. Men nästan.
Enda förklaringen till detta måste vara att gymnastik åtminstone tangerar "sport".
Och då blir genast män intresserade.
Funderade på detta och kom fram till nedstående diagram som försöker beskriva hur män intresserar sig för vad deras barn gör.
Diagrammet ska bl.a. utläsas som att största möjliga intresse föreligger ifall ditt barn spelar fotbolls-VM.
Jag tror också det beskriver en utvecklingskurva som vissa män (i smyg) planerat för sina barn.
Om allt går riktigt riktigt bra:
Från barngympa till pojkfotbollen till TV-pucken till forward i svenska landslaget.
Klappat och klart.
A! a-a-a-a-a B! etc etc
Magnus Härenstam var med. Bland mycket annat sa han att det han var mest stolt över att ha åstadkommit i sin karriär (eller om det rentav var i sitt liv?) var barnprogrammet Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter.
Bara att hålla med. Det är ett kanonprogram.
Såg ett avsnitt ikväll. Det går på Bolibompa-tid på söndagar. Idag var det bokstaven "Q" som var på tapeten.
Och nu fick jag en förklaring till varför jag alltid känt till att ordet "quagga" finns/fanns. Man tar nämligen upp just det ordet på Fem Myror, så jag antar att det är där som quaggan (tydligen en sorts zebra) mutat in sin plats i min hjärnbark.
Annat bra i dagens program var två roliga historier.
Den ena bestod i att räkna från 1 till 10. I den andra historien räknade man istället från 11 till 20.
Rätt basic. Men sonen gillade det.
Han gillade märkligt nog t.o.m. när jag upprepade samma grej.
Lite senare på kvällen när Bolibompa bompat färdigt var det dags för gonattsaga.
Sonen har en märklig historia författad av Niklas Rådström. Det verkar vara samma Niklas Rådström som gett ut ett antal romaner, diktsamlingar etc. När jag kollar upp honom på wikipedia hittar jag t.ex. lättsmälta verk som "Dantes gudomliga komedi: en dikt i tre akter efter Dante Alighieri samt en essä"
och
"Den ansvarsfulla lättjan".
Rätt långt från att välja rätt djur i Lattjolajbanlådan.
Måste erkänna att jag själv inte riktigt fattar allt i Niklas Rådströms barnbok. Skulle inte tro att sonen har full koll heller. Nog för att jag håller honom som en mycket begåvad två-och-ett-halvtåring. Men jag skulle ändå tro att han har problem att relatera till liknelser som t.ex. "gatan stod still som en avstannad fars".
Och precis exakt så formulerar man sig i den godnattsaga han fick höra idag.
Men det bästa är:
sonen gillar det ändå!
Kli
Irritationen kan ha att göra med att jag VAB-at.
Frustrationen flåsar i nacken.
I de här lägena hjälper nästan bara att nörda in på något meningslöst projekt. Vanligen brukar internet kunna erbjuda mig hjälp med just detta.
Men inte idag.
Irriterande.
Ändå är det en bra dag idag.
Sonen sa att han tyckte jag var "så rolig" just innan jag bäddade ner honom. Han sa det efter ett av sina patenterade gapskratt, framkallat av ett försök till lustighet från min sida.
Livet blir inte mycket bättre än såna stunder, iallafall om man är lika fjesig som jag.
Inte blev det heller sämre av att ta in posten (klockan 20.05...) och inspektera julkort bestående av foton på våra vänners barn alternativt teckningar av de äldre av dessa barn. Kändes...stort?
Fjesig? Jag?
Javisst.
Den Eviga Frågan
Efter att ha sett "Hos Musse" med sonen måste den eviga frågan ställas.
Återigen:
Om Långben är en hund (och det måste han anses vara) hur kan han då ha en annan hund (Pluto) som husdjur?
Telefonslussen har öppnat och vi ser fram emot era svar.
Trotsålder
Alla ska vi gå igenom den, antar jag. Det är väl en fas att genomleva/lida. Hustrun brukar för all del ibland påstå att jag ännu inte kommit ur min trotsålder. Men det brukar vara en kommentar sprungen ur diskussioner där hon själv har haft fel. Naturligtvis.
Iallafall.
En så enkel sak som att ta på overallen och gå ut i den nyfallna snön kan, med lite otur, vara ett projekt som tar minst 30 minuter och involverar ett par tre påbörjade men sedermera avbrutna försök att få ner sonens fötter i ett par vinterskor.
Att ta på ett par vantar kan vara som att försöka flå en levande grävling.
Äta middag som en utflykt till Ingenmansland under Slaget om Ypres.
Men han är ju inte alltid på det humöret.
Imorse kröp han upp i vår säng, kramade mig och sa att jag var snäll.
Den perfekta starten på en dag, if you ask me.
Och dessutom på den s.k. "Fars dag".
Inte odumt alls.
Adolf
Sonen fick syn på en bild i den del av tidningen som låg bredvid honom:
"Där e du pappa" sa han och pekade.
På en bild föreställande Adolf Hitler.
Kändes inte jättebra att höra.
Det kändes faktiskt sämre än när han häromdagen förkunnade för dagisfröknarna att "pappa bajsat i soffan".
Även ifall sonen kanske inte har den allra skarpaste förmågan till s.k. visuell diskrimination - trots allt har han pekat på bilder på såväl Blossom Tainton och Kajsa Bergqvist och sagt "Mamma!". Och även efter att noga ha rannsakat mig själv under dagen och kommit fram till att jag nog inte lik Hitler på en endaste fläck.
Trots detta kändes det inte bra att få vara Adolf för en dag.
Pratade häromdagen med en sköterska på Barnavårdscentralen om vilka namn som är populära att ge sina barn: "Erik" är still going strong. Här i Kramfors finns det ovanligt många "Liam" och för den delen "Leon". Många lite äldre namn är poppis: "Elsa", "Valdemar", "Hulda", det stuket.
Undantaget är dock "Adolf".
Fortfarande vill ingen döpa sina barn till det namnet.
Precis som "Gunde" eller "Carola" är "Adolf" ett namn som väldigt intimt förknippat med en viss person.
Stackars alla Adolfar.
Adolf är lika mycket ett adjektiv som ett egennamn. Uttryck som "Gå an som en jädra Adolf" är helt begripliga och alls inte ovanliga.
En av sonens nya kompisar heter Usama.
Han är född ungefär ett år före 9/11.
Han har inte haft tur.
Jag BAJSADE!
Utan om sexåringar.
Var ute och lekte med sonen och några av våra nya grannar. Två killar i sexårsåldern. De hade byggt ett hopp som de körde över med sina cyklar. De hoppade oroväckande högt. Och långt.
Sonen, två år gammal, var mucho imponerad.
Den ena av sexåringarna tog lång sats och lade iväg ett hopp som han den där motorcykelkillen som turnerade Sverige runt på på 80-talet och hoppade över bussar hade varit stolt över. Dess värre tajmade sexåringen landningen illa. Vid landningsögonblicket var hans cykel i 45 graders vinkel mot marken. Naturligvis slutade det hela med en vådlig krasch. Han kurade ihop sig på asfalten och storgrät.
Jag bävade.
Tänkte mig att första gången jag knackar på hos grannarna blir det för att berätta att deras sexåring kan se fram emot ett liv i rullstol. Eller åtminstone att han blivit ett par kroppsdelar fattigare eller tappat ett par liter blod.
Dock var min oro överflödig.
Den andra sexåringen höjde inte ett ögonbryn över sin kompis till synes enorma plågor. Han hade varit med förr. Istället justerade han sin radio och började berätta om sina egna värsta krascher. Det piggade upp den gråtande sexåringen så pass att han slutade gråta, ja han började rentav skratta. Han skrattade åt olika incidenter med bobar, cyklar, kälkar och you name it.
Snart tävlade sexåringarna med varandra om att dra den vådligaste krasch-historien. De hade åkt in i bilar, fastnat i trädgårdshäckar, kört över varandra et cetera.
Och nu blev sonen verklig imponerad.
Hans ögon var stora som tefat. Han skrattade och skrattade.
Han ville verkligen verkligen berätta någon egen historia, få stå i centrum själv en liten stund. Men eftersom sonen aldrig ens åkt på någon bob kunde han naturligtvis inte berätta någon lustig historia om när han kvaddat sin bob. Eller ens om när han cyklat omkull, eftersom han fortfarande kör cykel med 3 hjul.
Han kunde ändå inte hålla sig.
Han hoppade upp och ner där han satt på sin trehjuling.
Han blev så ivrig att han stammade när han sedan utbrast:
"Jagjagjagjagjag BAJSADE!"
Något var han ju tvungen att säga antar jag.
Storpojkarna var dock lindrigt imponerade:
"Vad äckligt!" sa dom.
Men sonen verkade ändå nöjd.
Och kastade sig handlöst från trehjulingen liksom för att markera det ena eller det andra.
