Jag BAJSADE!
Skönt att kunna konstatera att vissa saker fortfarande tillverkas lika stabilt som de alltid gjort. Nu snackar jag förstås inte om t.ex. domkrafter som man köper för 19.90 på Claes Olsson eller ens tekoppar som de i princip skänker bort på Dollar Store.
Utan om sexåringar.
Var ute och lekte med sonen och några av våra nya grannar. Två killar i sexårsåldern. De hade byggt ett hopp som de körde över med sina cyklar. De hoppade oroväckande högt. Och långt.
Sonen, två år gammal, var mucho imponerad.
Den ena av sexåringarna tog lång sats och lade iväg ett hopp som han den där motorcykelkillen som turnerade Sverige runt på på 80-talet och hoppade över bussar hade varit stolt över. Dess värre tajmade sexåringen landningen illa. Vid landningsögonblicket var hans cykel i 45 graders vinkel mot marken. Naturligvis slutade det hela med en vådlig krasch. Han kurade ihop sig på asfalten och storgrät.
Jag bävade.
Tänkte mig att första gången jag knackar på hos grannarna blir det för att berätta att deras sexåring kan se fram emot ett liv i rullstol. Eller åtminstone att han blivit ett par kroppsdelar fattigare eller tappat ett par liter blod.
Dock var min oro överflödig.
Den andra sexåringen höjde inte ett ögonbryn över sin kompis till synes enorma plågor. Han hade varit med förr. Istället justerade han sin radio och började berätta om sina egna värsta krascher. Det piggade upp den gråtande sexåringen så pass att han slutade gråta, ja han började rentav skratta. Han skrattade åt olika incidenter med bobar, cyklar, kälkar och you name it.
Snart tävlade sexåringarna med varandra om att dra den vådligaste krasch-historien. De hade åkt in i bilar, fastnat i trädgårdshäckar, kört över varandra et cetera.
Och nu blev sonen verklig imponerad.
Hans ögon var stora som tefat. Han skrattade och skrattade.
Han ville verkligen verkligen berätta någon egen historia, få stå i centrum själv en liten stund. Men eftersom sonen aldrig ens åkt på någon bob kunde han naturligtvis inte berätta någon lustig historia om när han kvaddat sin bob. Eller ens om när han cyklat omkull, eftersom han fortfarande kör cykel med 3 hjul.
Han kunde ändå inte hålla sig.
Han hoppade upp och ner där han satt på sin trehjuling.
Han blev så ivrig att han stammade när han sedan utbrast:
"Jagjagjagjagjag BAJSADE!"
Något var han ju tvungen att säga antar jag.
Storpojkarna var dock lindrigt imponerade:
"Vad äckligt!" sa dom.
Men sonen verkade ändå nöjd.
Och kastade sig handlöst från trehjulingen liksom för att markera det ena eller det andra.
Utan om sexåringar.
Var ute och lekte med sonen och några av våra nya grannar. Två killar i sexårsåldern. De hade byggt ett hopp som de körde över med sina cyklar. De hoppade oroväckande högt. Och långt.
Sonen, två år gammal, var mucho imponerad.
Den ena av sexåringarna tog lång sats och lade iväg ett hopp som han den där motorcykelkillen som turnerade Sverige runt på på 80-talet och hoppade över bussar hade varit stolt över. Dess värre tajmade sexåringen landningen illa. Vid landningsögonblicket var hans cykel i 45 graders vinkel mot marken. Naturligvis slutade det hela med en vådlig krasch. Han kurade ihop sig på asfalten och storgrät.
Jag bävade.
Tänkte mig att första gången jag knackar på hos grannarna blir det för att berätta att deras sexåring kan se fram emot ett liv i rullstol. Eller åtminstone att han blivit ett par kroppsdelar fattigare eller tappat ett par liter blod.
Dock var min oro överflödig.
Den andra sexåringen höjde inte ett ögonbryn över sin kompis till synes enorma plågor. Han hade varit med förr. Istället justerade han sin radio och började berätta om sina egna värsta krascher. Det piggade upp den gråtande sexåringen så pass att han slutade gråta, ja han började rentav skratta. Han skrattade åt olika incidenter med bobar, cyklar, kälkar och you name it.
Snart tävlade sexåringarna med varandra om att dra den vådligaste krasch-historien. De hade åkt in i bilar, fastnat i trädgårdshäckar, kört över varandra et cetera.
Och nu blev sonen verklig imponerad.
Hans ögon var stora som tefat. Han skrattade och skrattade.
Han ville verkligen verkligen berätta någon egen historia, få stå i centrum själv en liten stund. Men eftersom sonen aldrig ens åkt på någon bob kunde han naturligtvis inte berätta någon lustig historia om när han kvaddat sin bob. Eller ens om när han cyklat omkull, eftersom han fortfarande kör cykel med 3 hjul.
Han kunde ändå inte hålla sig.
Han hoppade upp och ner där han satt på sin trehjuling.
Han blev så ivrig att han stammade när han sedan utbrast:
"Jagjagjagjagjag BAJSADE!"
Något var han ju tvungen att säga antar jag.
Storpojkarna var dock lindrigt imponerade:
"Vad äckligt!" sa dom.
Men sonen verkade ändå nöjd.
Och kastade sig handlöst från trehjulingen liksom för att markera det ena eller det andra.
Kommentarer
Trackback
