Trotsålder

Trotsåldern är ett faktum i sonens liv.
Alla ska vi gå igenom den, antar jag. Det är väl en fas att genomleva/lida. Hustrun brukar för all del ibland påstå att jag ännu inte kommit ur min trotsålder. Men det brukar vara en kommentar sprungen ur diskussioner där hon själv har haft fel. Naturligtvis.
Iallafall.
En så enkel sak som att ta på overallen och gå ut i den nyfallna snön kan, med lite otur, vara ett projekt som tar minst 30 minuter och involverar ett par tre påbörjade men sedermera avbrutna försök att få ner sonens fötter i ett par vinterskor.
Att ta på ett par vantar kan vara som att försöka flå en levande grävling.
Äta middag som en utflykt till Ingenmansland under Slaget om Ypres.
Men han är ju inte alltid på det humöret.
Imorse kröp han upp i vår säng, kramade mig och sa att jag var snäll.
Den perfekta starten på en dag, if you ask me.
Och dessutom på den s.k. "Fars dag".
Inte odumt alls.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0