Vägen Till Mannens Hjärta
Det sägs att vägen till mannens hjärta går via magen. I vissa fall är det utan tvivel sant.
För mig själv, t.ex.
För andra förhåller det sig på ett annat sätt. För min son t.ex.
Eller författaren Nick Hornby.
Boken "Fever Pitch" är tillbakablickar på Nick Hornbys liv. Varje kapitel heter samma sak som en fotbollsmatch: "Kapitel 12, Arsenal-West Bromwich Albion, 12/3, 1982". Sedan följer en story om vad som försiggick i författarens liv runt det datumet.
Hans liv delas upp i matcher och säsonger. Kanske skulle mitt kunna delas upp i måltider?
Jag minns tydligt vissa luncher och middagar jag åt i tioårsåldern. Jag skulle kunna tråka ut min omvärld med historier kring några av dessa mat-högtider, som t.ex. julbord på Esso Motor Hotell ca. 1982 eller smörgåsbord i Edefors ca. 1984. Skulle i detalj kunna beskriva den godaste chokladkaka jag ätit (en Rigi, Gunnars Närköp, Skurholmen, Luleå, minst 20 år sedan) och med 2000 ord förklara exakt hur gott det luktade när min nuvarande hustru första gången bakade bullar i min grottliknande ungkarlslägenhet.
Avstår emellertid detta - det är inte mitt förhållande till matvaror det här egentligen ska handla om.
Utan om sonens förhållande till sina kramdjur.
Den senaste tiden har dessa hans kramdjur alltmer blivit hans barn och syskon.
Skulle tro det har att göra med att det alldelens strax kommer framfödas en ny människa ur hans mammas mage. Hans lekar är nog ett sätt att förbereda sig för den nya situationen som väntar.
Men det har också gett mig ett nytt, effektivt knep att påverka honom. Ett sätt som har samma inverkan på honom som god lasagne har på mig. Dvs. det kan oundvikligen motstås.
Sonen pratar numera långt och länge med sina kramdjur. Han höll t.ex. en 5 minuters föreläsning för en björn om varför man inte ska äta godis på fredagar, han försökte få sin råtta att prata i telefon med sin farmor ("men PRATA då Råttis! PRATA! SÄG något!").
Hans motpart i dessa konversationer, den som får agera stand-in åt kramdjuren, det är jag eller min fru. Vi låtsas alltså vara hans kanin-småsyskon eller rått-ungar. Och han gör alltid som hans "kramdjur" säger.
Fantastiskt!
De senaste dagarna har hans björn sagt åt honom att komma in när han verkligen inte ville, hans råtta har beordrat toalettbesök och jag tror det var grodan som fick in honom i duschen idag.
Hoppas det här håller i 10-15 år till.
För mig själv, t.ex.
För andra förhåller det sig på ett annat sätt. För min son t.ex.
Eller författaren Nick Hornby.
Boken "Fever Pitch" är tillbakablickar på Nick Hornbys liv. Varje kapitel heter samma sak som en fotbollsmatch: "Kapitel 12, Arsenal-West Bromwich Albion, 12/3, 1982". Sedan följer en story om vad som försiggick i författarens liv runt det datumet.
Hans liv delas upp i matcher och säsonger. Kanske skulle mitt kunna delas upp i måltider?
Jag minns tydligt vissa luncher och middagar jag åt i tioårsåldern. Jag skulle kunna tråka ut min omvärld med historier kring några av dessa mat-högtider, som t.ex. julbord på Esso Motor Hotell ca. 1982 eller smörgåsbord i Edefors ca. 1984. Skulle i detalj kunna beskriva den godaste chokladkaka jag ätit (en Rigi, Gunnars Närköp, Skurholmen, Luleå, minst 20 år sedan) och med 2000 ord förklara exakt hur gott det luktade när min nuvarande hustru första gången bakade bullar i min grottliknande ungkarlslägenhet.
Avstår emellertid detta - det är inte mitt förhållande till matvaror det här egentligen ska handla om.
Utan om sonens förhållande till sina kramdjur.
Den senaste tiden har dessa hans kramdjur alltmer blivit hans barn och syskon.
Skulle tro det har att göra med att det alldelens strax kommer framfödas en ny människa ur hans mammas mage. Hans lekar är nog ett sätt att förbereda sig för den nya situationen som väntar.
Men det har också gett mig ett nytt, effektivt knep att påverka honom. Ett sätt som har samma inverkan på honom som god lasagne har på mig. Dvs. det kan oundvikligen motstås.
Sonen pratar numera långt och länge med sina kramdjur. Han höll t.ex. en 5 minuters föreläsning för en björn om varför man inte ska äta godis på fredagar, han försökte få sin råtta att prata i telefon med sin farmor ("men PRATA då Råttis! PRATA! SÄG något!").
Hans motpart i dessa konversationer, den som får agera stand-in åt kramdjuren, det är jag eller min fru. Vi låtsas alltså vara hans kanin-småsyskon eller rått-ungar. Och han gör alltid som hans "kramdjur" säger.
Fantastiskt!
De senaste dagarna har hans björn sagt åt honom att komma in när han verkligen inte ville, hans råtta har beordrat toalettbesök och jag tror det var grodan som fick in honom i duschen idag.
Hoppas det här håller i 10-15 år till.
Kommentarer
Trackback
