Happiness Is (Not) A Warm Gun
Jag har en dokumenterad förmåga att haka upp mig på meningslösa detaljer, vanligtvis ord och uttryck. Det är ofta saker som folk har sagt och som utan anledning bara fastnat i min skalle och nu upptar plats i hjärnbarken helt i onödan.
Inte sällan fastnar sånt jag läst.
Ofta sånt jag läst i musiktidningar.
Det började med "Okej!" på 80-talet.
Kommer fortfarande ihåg vissa bildtexter från den tidningen:
"Angus har längre hår än någonsin", kunde det informativt stå under en bild på Angus Young från AC/DC.
"Ozzy har lämnat Black Sabbath, men madman-blicken har han kvar!"; så stod det i den allra första "Okej!" som jag köpte. Bilden som hörde till texten föreställde förstås Ozzy Osbourne som mycket riktigt kastade vansinniga blickar ut över ett publikhav någonstans.
Mucho impressive för en sån som mig.
Har för mig att just det numret av tidningen också innehöll reportage om Billy Bolero, Niels Jensen och Indochine.
Men det kan ju vara skitsamma.
Antar jag.
Lite senare prenumererade jag på Q Magazine. Den tidningen hade en period en fascination för diverse substanser som inte alls är bra för dig och gör att du blir yr i mössan. Till exempel hade man en ranking för hur bra olika droger var ur musikalisk synpunkt. Kokain fick mycket lågt betyg i den rankingen ("despite the fact that both JJ Cale and Eric Clapton have sung praises to this drug"), medan amfetamin fick tummen upp såsom varandes drivkraften bakom bland annat punk. Q körde också ett reportage om när Beatles första gången rökte marijuana (Q har en osund fixering vid just Beatles)
Bob Dylan introducerade Beatles till den s.k. jazz-tobaken.
Ringo fick agera provsmakare och jag minns hur han beskrev att han skrattade som han aldrig skrattat förut efter att ha tagit några bloss.
"Sen tillbringar man resten av livet med att försöka skratta på det viset igen", förklarade en av de andra som närvarade
"Och det går inte"
Well well well.
Det kanske var sant för dem.
Just då.
Men jag kan bara konstatera att ingen av The Beatles eller någon av de övriga närvarande kan ha haft barn i tvåårsåldern när de kläckte ur sig det där sällsynt korkade uttalandet. För när man har det, när man får se sin tvååring leka att hans säng är en båt och förstärker bilden genom utstötanden av lämpliga ljud, DÅ lär man sig att skratta.
Sonen har lärt mig skratta så som jag inte gjort förut. Inte bara när han leker båt.
Det kan man säga, även fast det låter som något hämtat ur en amerikansk film där en förorättad moder mot alla odds får sin revansch mot en övermäktig fiende.
Det är något man hör för sällan, det ingick inte i föräldrautbildningen.
En oväntad bonus med föräldraskap - skaffa barn och lär dig vad det innebär att verkligen skratta.
Ingen obehaglig känsla faktiskt.
