En Kväll På 221 Baker Street
Holmes satt och tittade ut genom fönstret när jag kom in i rummet. Ute på Baker Street vräkte regnet ner. Holmes hade tänt sin pipa och lutat sig tillbaka i sin öronlappsfåtölj av oxblodsfärgat läder.
"Hur gick det med ditt senaste fall, Sherlock?", frågade jag.
Holmes muttrade outgrundligt. Sedan talade han. Han talade med stor värdighet och eftertanke:
"Under alla mina verksamma år har jag aldrig stött på en sådan här situation Watson. Inte ens när jag korsat svärd med den ondskefulle professor Moriarty har jag någonsin kommit dit jag befinner mig nu."
Holmes hade de senaste månaderna befunnit sig i norra Sverige. Han hade fullkomligt begravt sig i vad vi nu kallade för Mysteriet Med Barnet Som Går Upp Precis Klockan 05.01 Varenda Jävla Dag. Holmes hade inte sparat någon möda för att komma på det klara med varför barnet vägrade sova längre än så. Han hade gått igenom varje kvadratmillimeter av barnets rum med fingeravtryckspulver och dammvippa. Han hade låtit avlyssna dussintals telefoner. Han hade installerat hyperkänsliga mikrofoner i barnets rum. Han hade uppträtt maskerad till Mulle Mek för att vinna barnets förtroende.
Allt hade varit förgäves.
"Menar du att...menar du att du inte kan lösa den här gåtan?". Jag stammade fram orden med darrande röst.
Det gled en slöja över Holmes blick. Han grep efter sin fiol.
"Inte alls, min käre Watson. I själva verket är det helt elementärt. Det är som med de flesta andra stora och epokgörande fall. Lösningen ligger framför näsan på dig hela tiden."
Jag gapade. Förstummad inför Holmes vidunderliga intellekt och skarpsinne.
"Barnet vaknar klockan 05.01 varje morgon bara för att jävlas med sina föräldrar. Det är den enda möjligheten som återstår då vi uteslutit alla andra eventualiteter."
Holmes stämde upp i en sonat av Chopin.
Vår session var därmed över.
