Thomas blogg

Det var någon gång i början av juli. Sonen hade nyss fyllt 1 år. Vi gick till en lekplats i den lilla svackan mellan hyreslängorna på Ringgatan. Gräset var tjockt och mörkgrönt. Det luktade nyklippt gräsmatta. Först åkte vi gunga och rutschkana, sedan satte vi oss i gräset och kastade blommor på varandra. Solen låg på utan att det blev för varmt. Sonen var precis så fantastisk som jag antar att bara ens barn kan vara. Så fantastisk att man undrade hur i all världen det är möjligt att en eller annan gen från någon så fullkomligt o-fantastisk som en själv möjligen förts över till honom. Han skrattade. Högt. Han skrattade åt allt: åt gungorna, gräset, åt maskrosorna vi kastade omkring oss. Mest av allt tror jag han skrattade för att det var första sommaren han kunde rumla omkring i gräset så som bara ettåringar gör.
När vi satt i gräset befann vi oss ungefär 10 meter från platsen där jag och min kompis Fredrik brukade bygga snökojor och åka bob. Vi befann oss faktiskt nästan precis på den plats där farsans hockeylag hade ett av målen på rinken som stod där på 50-talet. Bara på ett avstånd av ca. 2-3 kast med en genomsnittlig ispärla bort bodde fortfarande sonens farfarsfar i den lägenhet de flyttade in i någon gång medan andra världskriget fortfarande pågick. Bakom husen kunde man skymta frisersalongen där vi, hela konkarongen, har klippt oss och lyssnat på den talande kakaduan. Av någon anledning betydde även det här något. Platsen vi var på. Det gjorde allt ännu lite bättre. Det betyder något att komma från en viss plats. Att någonstans faktiskt är hemma. Rötter. Och allt det där.

Ifall Gud Fader (mot förmodan) skulle få för sig att skriva en avhandling över vad som egentligen är den verkliga meningen med livet skulle vi, jag och sonen vid precis det här tillfället, sannolikt funnits på bild i Bilaga 1a i hans studie. Kanske under rubriken: ”Vad Jag [Gud] Hade Tänkt Mig Att Människor Egentligen Ska Syssla Med.”

Nu känns det där lite avlägset.

I morse gick man till bussen i -25. Och mörker.
I går fick vi en påminnelse om att betala en räkning från Telia. En räkning som vi aldrig fått, men som vi förstås ändå skulle betala. Annars kunde vi räkna med att de stänger vår linje.
Vi bor nu 50 mil från staden där Ringgatan ligger och sonen har dessutom just lärt sig att det bästa är att nämna den stadens namn samtidigt som man gör bajsljud och visar tummen ner. 
Vår kattunge blev precis överkörd av en bulldozer.
Eller…nej…det blev den inte. Vi har faktiskt inte ens en kattunge och har aldrig haft någon. Men det hade passat in i helhetsbilden.