If You Love Somebody Set Them Free
Ifall man efter flera timmars funderande kommer fram till att Sting är en källa till djup visdom är det inget gott tecken.
Men så var det igår.
Som var och en inser kommer man bara fram till sånt där svammel när det inte går att sova.
Efter att man legat och vridit sig nog länge tänker man helt enkelt inte riktigt riktigt.
Det är som att skallen inte är fastskruvad på rätt sätt.
Det började med att jag såg gårdagens dokumentär om skolmassakern på Columbine High. Själva filmen var väl ingen stor höjdare. Men det fanns inslag som verkligen var störande för mig.
Mobboffren, "the losers of the losers" som de kallades i dokumentären, Eric Harris och Dylan Klebold, förvandlas till något annat.
Till massmördare.
Som skjuter ihjäl sina skolkamrater.
Det i sig är ju obehagligt.
Och jag kan inte undvika att tänka på Sonen.
Hur det skulle kännas att förgäves vänta på att han ska komma hem med skolbussen. När han istället ligger ihjälskjuten under en skolbänk.
Naturligtvis kan man inte säga så mycket utifrån den ganska onyanserade bild av mördarna som gavs i dokumentären. Men det är ändå inte svårt att känna igen en del av vad som verkade finnas i Dylan Klebold hos många andra tonåringar. Jag kände då igen en del själv. Kanske beroende på att jag tyckte att han på något sätt liknade mig lite, rent utseendemässigt.
Och då gick hjärnan ett varv till.
Hur det kan gå för en deprimerad och förvirrad tonåring när han slår sig ihop med en annan förvirrad tonåring med psykopattendenser.
Nästan det enda som kan vara värre än att tänka sig Sonen ihjälskjuten under en skolbänk är väl att tänka sig honom ihjälskjuten under en skolbänk och att han skjutit sig själv. Och dessutom dussintals andra människor dessförinnan. Och vad som kan få en som Dylan Klebold att slå över. Vad han gått igenom som till slut placerade honom på golvet av skolbiblioteket med ett hål i huvudet där han avfyrat sin egen UZI.
Det är verkligt otrevligt att tänka så där.
När jag tänkte på Columbine-mördarna klickade de tankarna in i en del annat jag tänkt. Om barn och hur man gärna skulle vilja behålla dem i spjälsängen resten av livet. För att de inte ska hamna i alla de olika sorters djävliga situationer som man kan ställas inför här i världen.
Det var där Sting kom in i bilden:
"If You Love Somebody Set Them Free"
Det där med att våga släppa taget.
Även ifall det känns som att få en ispärla i solarplexus bara av att tänka sig alla saker som kan hända Sonen.
Så måste man ändå det. Släppa taget.
Antar jag.
"Att bli gammal är att stå vid en diskbänk och se barnen springa iväg" tänkte jag för ett tag sedan när jag stod vid en diskbänk och såg sonen rusa iväg.
Det är en ganska diffus tanke till att börja med.
Men blir det nog sent på natten och är du tillräckligt trött kan den verka helt rimlig.
Men så var det igår.
Som var och en inser kommer man bara fram till sånt där svammel när det inte går att sova.
Efter att man legat och vridit sig nog länge tänker man helt enkelt inte riktigt riktigt.
Det är som att skallen inte är fastskruvad på rätt sätt.
Det började med att jag såg gårdagens dokumentär om skolmassakern på Columbine High. Själva filmen var väl ingen stor höjdare. Men det fanns inslag som verkligen var störande för mig.
Mobboffren, "the losers of the losers" som de kallades i dokumentären, Eric Harris och Dylan Klebold, förvandlas till något annat.
Till massmördare.
Som skjuter ihjäl sina skolkamrater.
Det i sig är ju obehagligt.
Och jag kan inte undvika att tänka på Sonen.
Hur det skulle kännas att förgäves vänta på att han ska komma hem med skolbussen. När han istället ligger ihjälskjuten under en skolbänk.
Naturligtvis kan man inte säga så mycket utifrån den ganska onyanserade bild av mördarna som gavs i dokumentären. Men det är ändå inte svårt att känna igen en del av vad som verkade finnas i Dylan Klebold hos många andra tonåringar. Jag kände då igen en del själv. Kanske beroende på att jag tyckte att han på något sätt liknade mig lite, rent utseendemässigt.
Och då gick hjärnan ett varv till.
Hur det kan gå för en deprimerad och förvirrad tonåring när han slår sig ihop med en annan förvirrad tonåring med psykopattendenser.
Nästan det enda som kan vara värre än att tänka sig Sonen ihjälskjuten under en skolbänk är väl att tänka sig honom ihjälskjuten under en skolbänk och att han skjutit sig själv. Och dessutom dussintals andra människor dessförinnan. Och vad som kan få en som Dylan Klebold att slå över. Vad han gått igenom som till slut placerade honom på golvet av skolbiblioteket med ett hål i huvudet där han avfyrat sin egen UZI.
Det är verkligt otrevligt att tänka så där.
När jag tänkte på Columbine-mördarna klickade de tankarna in i en del annat jag tänkt. Om barn och hur man gärna skulle vilja behålla dem i spjälsängen resten av livet. För att de inte ska hamna i alla de olika sorters djävliga situationer som man kan ställas inför här i världen.
Det var där Sting kom in i bilden:
"If You Love Somebody Set Them Free"
Det där med att våga släppa taget.
Även ifall det känns som att få en ispärla i solarplexus bara av att tänka sig alla saker som kan hända Sonen.
Så måste man ändå det. Släppa taget.
Antar jag.
"Att bli gammal är att stå vid en diskbänk och se barnen springa iväg" tänkte jag för ett tag sedan när jag stod vid en diskbänk och såg sonen rusa iväg.
Det är en ganska diffus tanke till att börja med.
Men blir det nog sent på natten och är du tillräckligt trött kan den verka helt rimlig.
Kommentarer
Trackback
