Thomas blogg

Alla som någon gång genomfört en biltur utmed norrlandskusten har en hälsosam respekt för sträckan mellan Umeå och Skellefteå.
Enligt vägskyltarna rör det sig bara om sisådär 13 mil mellan städerna.
Egentligen borde avståndet mätas i ljusår. Eller kanske i eoner. Aldrig kan 90 minuter, som det ungefär brukar ta för mig att avverka sträckan, kännas så långa.
Dels är det omgivningarna som inte precis är de mest stimulerande. Mil efter mil genom ödsliga skogar och gudsförgätna samhällen. Man glider som en zombie, bedövad av tristess, genom byar med namn som till synes regelmässigt avslutas med "-ånger", "-mark" eller "-"å".
Alternativt heter samhället, kort och gott, Sävar.
Jag vet människor som konsekvent stöpt om sina svordomar så att de istället för att säga "Helvete" säger just "Sävar".
"Dra åt Sävar", säger dessa människor till de medmänniskor de ogillar. De människor som förändrat sitt språkbruk på det viser påstår att jämfört med Sävar så är Helvetet blaha-blaha. Människor som hamnat i Helvetet kan skatta sin lyckliga stjärna att de inte hamnat i Sävar. Säger dom. Själv vet jag inte. Annat än att jag en gång tappade mitt avgasrör i Helv...Sävar vilket satte mig i en mycket besvärlig (och bullrig) sits.
Så det är en del av förklaringen till varför det är så jobbigt att köra mellan Ume och Schtaan.
Den andra förklaringen är vägens utseende. Hur omöjligt det är att köra om ens en EPA-traktor under långa avsnitt av sträckan. Det är som att köra i en tunnel. Vägen är smal och på varenda sällsynt raksträcka dyker det upp mötande trafik. Och dessutom, med obehaglig regelbundenhet, dyker det upp långtradare PRECIS när den dubbelfiliga sträckan söder om Skellefteå upphör och det därmed blir omöjligt att köra om i en halv evighet.
Hur kan det komma sig?
Detta har skett mig så ofta så jag ibland tror att det är ondsinta aliens som landsätter långtradarna från sina dödskalleprydda rymdskepp.
Precis framför mig.
Bara för att jävlas.

Förut läste jag ut alla böcker jag började på. Numera är jag inte lika uthållig. Dess värre har jag under det senaste året rent av misslyckats med att komma igenom böcker som jag faktiskt gillat. Till exempel Arne Dahls "Efterskalv" (trots 2 försök) eller Truman Capotes klassiker "Med Kallt Blod" (två försök, gör just nu ett tredje). Framförallt Arne Dahl-deckaren verkar bra. Men jag har ändå tappat tråden av ena eller andra anledningen.
Sen har jag förstås också hoppat av böcker som jag tyckt varit för trista (den där senaste av Nick Hornby var ingen höjdare) och såna jag inte fattat (ex. "Stormen Och Vreden" av Faulkner).
Sen har vi böcker jag inte riktigt pallat att ta mig igenom; "Problem Med De Odöda" (John Ajvide Lindkvist) eller "Tackar Som Frågar" (Jenny Dielemans). I båda de fallen har jag främst hakat upp mig på det som händer barnen i berättelserna (sen tyckte jag inte "Tackar Som Frågar" var så inivassen bra heller).
Ja, jag vet. Jag är en blekfis. Men sådan är nu sanningen.
Fick samma vibbar idag. Framför TV3.
"Lyxfällan".
Gick och satte mig vid datorn till slut.

Lyxfällan är ett jädra program. Det verkar som att många ser det. Programmet diskuteras flitigt i fikarummet iallalfall. På sätt och vis kanske det är ett nyttigt program, eftersom det handlar om hur man ska göra (och inte göra) i sin privatekonomi. Man kan få bra tips. Antar jag. Och i slutändan så löser det ju sig för alla som är med i programmet. Förstås är en del av programidén också att man ska få frossa i de medverkandes oerhörda klantighet och allmänna brist på ansvar. Ofta har det varit människor som trots höga inkomster sitter i klistret. De slösar sina höga inkomster på t.ex. väderstationer och att åka taxi till jobbet - ett perfekt samtalsämne i fikarummet.
Dealen verkar vara att TV3 får rätt att hänga ut de som medverkar i programmet på ett sådant sätt att det blir intressant att se på och i utbyte får de medverkande sin ekonomi sanerad.
Fair enough så långt antar jag.

Idag var den skuldsatte en man som samlat hockeybilder i hela sitt liv. Hans samling var "inte till salu" när programmet började. Så sa han med visst eftertryck.. Han lyste och myste när han berättade om sin samling. Som dess värre såg ut att reas bort mot slutet av programmet.
Det var då jag gick och satte mig vid datorn.
Pallade inte att se vad som hände sedan. Det kändes för tragiskt.
Hustrun var oförstående.
För henne var samlingen bara några pappersbitar som råkade vara värdefulla.
Det var svårt för mig att förklara varför samlingen inte var "några pappersbitar".
Man får kanske använda sig av ungefär samma förklaringsmodell som när man ska förklara varför fotboll inte bara är "ett spel" eller (än värre) "en lek". Eller varför jag inte kan sälja min samling vinylskivor och varför jag inte kan slänga min tre flyttlådor stora samling brittiska musiktidningar från 80/90-talet.
Eller förklaringsmodell och förklaringsmodell...för att vara ärlig har jag väl ingen bra förklaring till det där. Kan bara konstatera att jag hellre skulle sälja min bil, TV, dator, DVD...you name it, hellre än att slumpa bort mina vinylskivor som ändå bara ligger och samlar damm numera.
Rätt snurrigt, om man tänker på det med lite större perspektiv.
Antar jag.

Dödssiffran för sommarens avsnitt av Morden I Midsomer har nu kommit upp i 5. Efter en lite ljummen början med endast 2 dödsfall i första avsnittet skickades tre personer till de sälla jaktmarkerna i kvällens avsnitt. Ett ganska genomsnittligt antal lik för att vara just den TV-serien. Midsomer måste vara den del av England (och världen) där det begås flest mord per capita.
(Det där "per capita" är förresten ett intressant uttryck. Läste i veckan att Piteå har lika många inevånare som New York - per capita. Det är finurligt sagt (eg. finurligt skrivet).)

Jag vet inte vad det är som är intressant med mord, så som t.ex. de som begås i Midsomer. På mitt nattduksbord ligger för närvarande tre antologier om mord och brottslingar, två som jag äger och en jag lånat på bibblan.
Rätt vrickat, antagligen.
Kanske inte helt sunt.
Men dock ger mig detta intresse möjlighet att leverera intressanta fakta.
Typ att:
* Den siste svensk som avrättades för mord hette Johan Ander. Han nackades meddelst en giljotin som givetvis inhandlats från Frankrike (som man måste säga är landet som är för giljotiner vad Piteå är för palt).
*  Jeffrey Dahmer försökte tillverka egna, privata zombies genom att borra hål i skallen på sina offer och hälla in frätande syra!
* Dracula har en verklig förebild som hette Vlad Tepes. Han verkar ha varit en alltigenom osympatisk person, mycket värre än den rätt harmlöse Dracula som framträder i diverse skräckfilmer. Favoritsysselsättningen verkar ha varit att spetsa människor. På långa pålar. Brrrr.

Avslutningsvis.
Några tips till mina medtrafikanter i Västernorrland. I all välmening:
1. Det är inte alltid en utmärkt idé att plåga upp din bil till dess maximala hastighet precis innan du ska köra ut på en större väg. Att pallnita precis innan den stora vägen är ingen förmildrande omständighet i det här fallet. Det kallas "att köra otydligt" och verkar dess värre inte vara inkluderat i bilskolekurserna i Västernorrland. Jag vet att det inte finns lika många medtrafikanter i Västernorrland som t.ex. i Stockholm, vilket förmodligen bidrar till det här utbredda oskicket. Jag vet också att medelåldern i Västernorrland är så hög att en stor del av bilisterna här är så gamla att de ändå inte förmår att uppfatta bilar som kommer farande likt scud-missiler längs små påfarter.
I vilket fall.
Snälla.
Pretty please with sugar on top.
Lägg av med det där.

2. Den avlånga plastdetaljen till vänster om ratten är en körriktningsvisare, populärt kallad "blinkers". Att använda denna avlånga plastdetalj har ingen menlig påverkan på vare sig dina medtrafikanter eller din bils andrahandsvärde. Vilket många verkar tro i det här länet. Det ÄR tillåtet att blinka INNAN man svänger. Faktiskt.
Att istället för att använda blinkersen vid omkörning signalera med helljuset är ingen lysande idé, eftersom vissa (mig själv inkluderat) avskyr att bli bländade och uppskrämda på det vis som man blir då man plötsligt får två helljus i backspegeln. Och vissa (mig själv inkluderat) har också kunskaper om hur man förvandlar helljusblinkare till zombies eller hur man spetsar människor på långa pålar.

I och för sig är världen kanske inte helt felfri. Till exempel så är det ju fortfarande såna här människor som styr landet och tonåringarna i min gamla hemstad verkar ledsamt nog inte ha begåvats med fler hjärnceller per capita sedan jag själv bodde där.
Men nu är det ta-mig-själva-attan-och-tusan semester. Vill inte ägna sånt där en endaste tanke.

Årets semester ska istället omfatta några saker som jag minns att jag tyckte om att göra när jag gick på mellanstadiet.
Ju äldre jag blir, ju mer inser jag att det jag gillade på mellanstadiet nog är sånt jag alltid kommer gilla.
Kom att tänka på det ikväll när jag blandade saft.
En av högtidsstunderna när jag var i tolvårsåldern var då de stora saftflaskorna (oftast med apelsinsmak) nästan var slut. Då (och först då) kunde (och fick) jag fylla upp hela flaskan med vatten och därigenom få 1,5 liter saft att sluka i solen.
Halsa direkt ur flaskan.
Det ska jag göra minst en gång i sommar.
Under sommaren ska jag också tillverka chokladbollar minst en gång. Dessa bollar ska naturligtvis tillverkas på samma sätt som jag gjorde när det begav sig. Dvs. banka ut hela smeten på en tallrik, ösa över pärlsocker och sedan skära bitar i lämplig storlek med kniv.
Vidare målsättningar för sommarens kulinariska upplevelser är att halstra minst en abborre som jag själv dragit upp i Sinksundet samt att klämma minst en mjukglass med karamellströssel. Dock behöver dessa saker (abborrhalstrandet och mjukglassätandet) inte nödvändigtvis ske samtidigt.  

En annan högtidsstund under mellanstadiets somrar var att smita in i något mörkt, svalt rum när det var ljust och varmt ute. Jag fick i regel oftast just smita för att komma undan föräldrar som inte förstod det alltigenom förträffliga med att ligga inne när det var sol ute.
I det mörka svala rummet plöjde jag sedan böcker. Och serier. Dante Och Tvärsan, Fem-Böckerna och Sherlock Holmes. Bröderna Wahlströms böcker med gröna ryggar. Pocketböcker med s.k. fräckisar. Klassiker, typ "En Världsomsegling Under Havet" som gick att låna från skolbibblan på s.k. sommarlån vilket (förstås) var ett lån som räckte ett helt sommarlov. Buster. Gaston. Finn Och Fiffi. Asterix. Tintin. Lucky Luke.
När jag var lite äldre var det kioskdeckare; Nick Carter, Mark Bolan eller (westernfigurerna) Bill och Ben. Äventyr med Alistair McLean. Tjocka tegelstenar av Stephen King. Fortfarande höll Buster, Gaston, Finn Och Fiffi, Tintin och Asterix.
På årets läslista står först och främst att avsluta Andarnas Hus, som jag dess värre inte hann mer än halvvägs på innan lånetiden gick ut för några veckor sedan. Har haft problem att avsluta böcker på sistone, ibland har det känts som jag har fått en uppmärksamhetsförmåga som en guldfisk. Ska försöka råda bot på det nu.
Bibblan ska strax utsättas för traditionell sommar-raid. Kommer sticka dit med sonen vilket innebär att man får rafsa åt sig böcker i expressfart innan han får ett psykbryt. Det är ett mycket bra sätt att få med sig böcker jag aldrig annars skulle ha upptäckt. Kan rekommenderas. Ska dessutom försöka få tag på ett Gaston-album tror jag faktiskt.

Till sist ska också en sommarserie följas på TV.
Jag minns "Hemliga Armen" och "Macahan". Jag minns mycket diffust också "De Fattiga Och De Rika". I år, liksom de senaste åren, kommer jag se Morden I Midsummer.
Tjolahopptjolahejtjolahoppsansa.

Röda dagar på ingång och det är svårt att tycka illa om det.
Faktum är att röda dagar är bland det bästa som finns.
De är, i bibilisk mening, av godo.
Röda dagar är något att sortera i samma låda som jordgubbar, leka koja med sonen, lasagne och andra saker som utgör det bästa som livet har att erbjuda. Typ.
En s.k. dag före röd dag är också av godo. Man är oftast ledig.
Aftnar, som t.ex. midsommarafton och julafton är bra.
Hörde talas om en kille som varje år protesterade mot att han var tvungen att jobba dagen före Kristi Himmelsfärds Dag: "Jamen, det är ju Kristi Himmelsfärds Dagsafton!" brukade han tydligen utbrista upprört.
Jag förstår honom.

Ser på Hej Sommar där dom visar Tin-Tin var och varannan dag.
Det är bra.
Tin-Tin är också av godo.
Tur att sonen också verkar gilla att se på det. 
Min favoritsekvens bland alla Tin-Tin album var länge ett drama som utspelade sig i öknen. Kapten Haddock led stora kval i hettan och hade självklart stora problem med törsten. Ett gäng beduiner skjuter sedan sönder Haddocks sista whiskyflaska.
Det är att öppna Pandoras box.
Det är att skita i det blå skåpet.
Det är att "unleash the fucking fury".
Haddock stormar strax fram i blint raseri över sanddynerna för att utkräva hämnd på beduinerna. Han utstöter en strid ström svordomar: "semaforer, kryddkrämare, vårtsvin, kretiner" och så vidare.
Det var när jag läst så långt som jag brukade drabbas av akuta skrattkramper när jag var i tolvårsåldern. Numera skrockar jag bara så att min fru tittar konstigt på mig (ungefär på samma sätt som hon brukar titta på mig när jag (av misstag, givetvis) råkar fjärta utomhus).
Haddocks svordomar var, och är, också en stor källa till glädje.
Mitt liv blev rikare när jag hittade den här sidan, en sida som slumpar fram Haddock-uttryck.

Jag ber om ursäkt för det här inlägget redan på direkten. 
Vill att denna förebyggande ursäkt direkt ska föras till protokollet.
Jag vet också att jämförelserna haltar en aning.
Men när jag idag joggat en bit på mitt första pass efter maran så kändes det som att jag nu vet hur det känns för kvinnor att ha sex för första gången efter att de fött ett barn. Eller hur det känns för för personer som just tappat sin anala oskuld att gå på toaletten och utföra det som brukar kallas Nummer Två.
Återigen, jag ber om ursäkt för att ha använt uttrycket "anal oskuld" men jag hittade ingen mer förskönande omskrivning för det jag menade.
När jag sakta lufsade fram där på cykelvägen under Riksväg 90 kändes det som mina knäleder vinklats i en helt ny och exotisk vinkel.
Det kändes som höfterna var transplanterade från Charlie Chaplin.
Det var inga direkt obehagliga känslor. Bara obekanta känslor.
Det var som att utföra något man är välbekant med fast få ett oväntat gensvar.
Sällsamt.

Jag tar tunnelbanan från Älvsjö till Stadion.
Precis innan jag lämnar huset jag övernattar i når termometern 30 grader.
I skuggan.
Jag sätter mig på tunnelbanesätet och undrar ifall jag verkligen kommer fixa en hel marathon. Trots allt är det mer än 2 veckor sedan jag kände mig riktigt frisk. Och då (när jag senast kände mig frisk) var det bara en vecka sedan jag blev kvitt den föregående dagisförkylningen. Så sent som tre dagar tidigare klarade jag inte ens att jogga 10 km. I snigelfart.
Mina känslor är blandade.
Jag kommer till Stadion och går direkt och nervositetskissar. Sätter mig på läktaren och fipplar med tidtagningschipet som ska fästas på skon. Anordningen, en sorts pappersremsa med klister på, ser fjantigt ut. Det ser ut att kunna släppa vilken sekund som helst.
Och "inget chip - ingen tid".
Nervositetskissar igen.
Föses ut till min fålla.
Like a lamb to the slaughter.
Vi ger oss iväg i sakta mak. Några tokskallar (finländare förstås) väljer att springa i frack. Det är så snurrigt att t.o.m. Lasse Kinch som kommenterar spektaklet suckar förfärat i mikrofonen.
Första varvet går lusigt. Jag känner mig oförskämt pigg. Vill springa fortare, men det går inte eftersom det är folk överallt. På Strandvägen ropar någon "kom igen och gör det för det är så ROLIGT!".
Och där och då känns det faktiskt roligt.
Vi kommer till den omtalade Västerbron och den känns fjantigt lätt.

Går ut på andra varvet.
Och nu vankas andra bullar.
Vi springer ut på Gärdet och solen formligen bankar sig ner genom kepsen på mig. Ute på Djurgården, vid ca. 25 km. känner jag tröttheten sticka upp sitt fula tryne. Upp mot Gamla Stan och det börjar gå tungt. Söder Mälarstrand avverkas med möda.
Och sedan väntar Västerbron en andra gång.
Uppför går det ändå hyfsat.
Men ner från bron är det riktigt jobbigt.
Jag börjar tänka på vad min fru och min mamma tjatat på mig ända sedan jag slutgiltigt bestämde mig för att göra ett försök att trots allt komma mig igenom distansen:
"Kom ihåg att du KAN bryta".
Så har de sagt gång på gång.
Vi kommer av bron och så småningom ner mot Norrmälastrand.
Jag stannar till vid en vätskekontroll. Jag känner hur armarna börjar domna och hur det sticker i ansiktet.
Det är inga goda tecken.
"Kom ihåg att du KAN bryta".

Jag går på toaletten (eller eg. bajamajan). Dricker extra mycket.
Känner hur armarna långsamt kommer tillbaka.
Det är nu ungefär en mil kvar.
Resten av loppet går ut på att ta sig från vätskekontroll till vätskekontroll. Efter att ha stannat och druckit får jag energi som räcker ca. 1 km.
Sedan får envisheten kopplas in för att orka till nästa kontroll.
Och nästa.
Och så vidare.
Publiken ropar att vi gör det bra och att det inte är långt kvar. En hojtar till och med att vi "äter kilometrar". Och det känns faktiskt bra.
Plötsligt är jag utanför Stadion.
Jag blir omsprungen av en kvinna i gul ballerinakjol. Det känns sådär. Men ändå klart överkomligt. Det är bara några hundra meter kvar. Jag ids inte spurta, inte ens om det innebär att jag blir omsprungen av någon i ballerinakjol (samt ett gäng ivrigt svärande finnar, dock ej iförda frack).
Kommer i mål.
Gör segergest.
Stapplar ut på Lidingövägen. Försöker dra mig upp på den låga muren som går utanför Stadion för att lägga mig på den bakomliggande gräsmattan. Får av den ansträngningen kramp i bägge armarna. Linkar nerför trapporna på Östermalms IP som vore jag träffad av amerikanskt flygvapen. Råkar sätta mig på en killes vattenflaska. Han är från Algeriet visar det sig.
Varmt? Nej det tycker han inte. Men backigt!
Backigt? Nej det tycker jag inte. Säger jag. Men varmt!
Man har ju olika perspektiv om man kommer från Algeriet jämfört med om man har rötterna i Norrland.

Senare på kvällen sänker jag ner mig i ett bad.
Jag tar en öl.

Och mår bättre än på mycket länge.

Jag skulle tro att jag är en av Sveriges 5-6 sämsta inom mitt yrke.

Det måste sägas antar jag.
Det är hög tid att ta bladet från munnen i frågan.
Om inte annat är det dags eftersom jag haft mitt yrke i exakt 10 år vid det här laget. Åtminstone var det 10 år sedan jag tog min examen. Det skedde efter studier som, med korta undantag, var en veritabel semester.
En inte alltför underhållande semester, det medges.
Den sortens semester man gruvar sig för redan innan man åker iväg. Helst skulle man stannat hemma. Men man åker naturligtvis ändå. Och när man kommer hem ljuger man och säger att man haft det bra (även om man självfallet beklagar sig över hur dyrt allt blivit och över att det kunde varit lite bättre väder). Kanske säger man att man inte ville åka hem när veckan var slut. Även fast man ville åka hem redan innan man checkat in väskorna.

Jag kunde mycket lite när jag lämnade skolan och det känns ibland som jag kan ännu mindre nu.
Det torde innebära att jag tillhör det absoluta bottenskrapet inom min kår.
Kanske inte allra sämst.
Jag menar, man är nästan aldrig allra sämst på något. Det är stor skillnad på att vara genomusel och att vara allra sämst. Nästan undantagslöst finns det alltid någon som är sämre. Oavsett hur dålig jag varit inom olika områden under mitt liv så har det (nästan) alltid funnits någon som varit sämre.
Det torde förhålla sig på samma sätt inom yrkeslivet.

Märkligt nog så tycks inte många märka denna, min generella inkompetens. Faktum är att jag fått bra referenser på samtliga anställningar jag haft. Dessutom inte så bra referenser att det blivit på något vis misstänkt, som att man skulle vilja bli av med mig. Utan de flesta av mina chefer verkar ha uppskattat min insats. Genuint.
Jag kan inte svara på varför ingen ännu genomskådat mig.
En möjlighet är att mina tidigare chefer och medarbetare blandar ihop allmän trevlighet och förmåga att berätta lustiga anekdoter vid kaffebordet med verklig kompetens.
Själv vet jag ju dessvärre hur lite jag faktiskt kan och vet. 

Har funderat mycket på det här den senaste tiden.
Dels utifrån att jag tänkt på hur sonen kommer uppfatta mitt arbete. Jag vet hur det kändes när jag någon gång följde med farsan på jobbet. Det kändes inte som att han någonsin var osäker inför någon enda situation på sitt jobb. På hans jobb satt man och grymtade i kaffekopparna i oljestinkande fikakurer innan man lade in en snus av samma storlek som en balkonglåda (komplett, med pelargoner och allt) och gick ut och valsade järn.
Någonstans känner jag att det är ett riktigt jobb. Medan jag ägnar mig åt svammel.
Kanske är det här skon verkligen klämmer?
Följer sonen med mig på jobbet får han stiga in i ett fikarum där han möjligen kan lära sig recept på småkakor. Och vad jag sedan än kan anklagas för att ägna mig åt så inte fasen är det något så påtagligt som att banka ut ett rödglödgat valsämne till järnvägsräls.
Hur ska han någonsin kunna respektera mitt yrke när jag inte respekterar det själv? Och jag vill faktiskt att han ska göra just det. Respektera mitt yrke. Eller kanske inte respektera är riktigt rätt ord. Lite för mycket Don Vito Corleone över det ordet kanske. Men i stora drag är det ändå det jag menar.
Sånt har en viss betydelse för mig, visar det sig.
Sen har jag i nyligen träffat en neurokirurg och pratat med honom om hans arbete. Det var imponerande. Ikväll såg jag en annan neurokirurg på TV, vilket var stressande. Stressande för mig personligen, alltså. Neurokirurg #2 var lika gammal som mig. Han hade jobbat inom sitt fält i 10 år. Nu innehade han en titel som utlästes "Översuperspecialistbäst Inom Något För Jäkla Svårt Och Imponerande Område Vilket Inte Är Så Dåligt När Man Inte Ens Fyllt 35" (i mina öron lät hans titel ungefär så i alla fall). Jag har svårt att tänka mig att någon av dessa neurokirurger tillbringar en stor del av sina arbetsdagar med att fantisera om olika mer eller mindre idiotiska och barnsliga saker (som till exempel maratonlöpning, bokläsning och fotboll).
Till skillnad från mig själv. 
Och jag är inte säker på att min modell (det barnsliga fotbollsfantiserandet) är att föredra.
Inte i det s.k. långa loppet.
Då (i det s.k. långa loppet) kanske man vill ha ett jobb som trots allt upptar det mesta av ens hjärnkapacitet åtminstone medan man ägnar sig åt det?
Vad menar jag då med allt detta?

Vettefanken.

Men det var skönt att skriva ner det.
Och jag ska nog inte läsa något mer av Erlend Loe på ett tag.
Och inte kursivera lika många ord som i ovanstående text på riktigt länge.