Fikarumspsykologi
Samtal avlyssnat i fikarum någonstans i Västernorrland, ca. 15.00 idag:
"Amenkolla", sade Person A och bläddrade i Aftonbladet.
"Dom sprutade vatten på Reinfeld med en mikrofon."
"Fytusan!", sade Person B indignerat.
"Hur gamla är dom? Tre år?"
"Vem tycker sånt där är roligt?", frustade Person A.
"Hur kan man få visa sånt där i TV?", sade Person B.
"Fyfan vad barnsligt."
De båda försönk sedan i tystnad i några sekunder.
I tystnad begrundade de artikeln om TV-inslaget där Arbetarledaren blir nedsprutad med vatten.
"När SÄNDER dom det där egentligen?" sade därefter Person A försiktigt.
"Jaa...man måste ju få SE det där." muttrade Person B.
Jag tycker att den där korta konversationen säger oerhört mycket. Förutom att den är rolig.
En crash-course i mediapsykologi av idag kanhända.
You Never Forget Your First Dajm
Glömmer sin första Dajm alltså.
Jag har glömt min för länge sedan.
Jag vet inte när Marabou försökte banka in den där reklamensnutten i vårat kollektiva medvetande. Tidigt 90-tal? Hursomhaver dröjde det ända tills i går innan jag insåg att "Dajm"-et i deras slogan skulle (väl?) skicka associationer till "time".
You Never Forget Your First Time.
Typ.
Väldigt lustigt. Eller så inte.
Jag vet inte vad det säger om min hjärna.
Men bakom en slogan som "You Never Forget..." ligger det självklart hundratals arbetstimmar hos en armada av reklammakare. De har sannolikt lagt sina (överbetalda) pannor i avgrundsdjupa djupa veck enbart för att hitta på fräsiga budskap som fastnar och som man tar till sig direkt. Som man fattar direkt.
För mig tog det alltså ungefär 15 år innan poletten ramlade ner och jag såg sambandet mellan Dajm-Time. Reklammakarnas ansträngingar till trots. De ansträngningarna visade sig helt bortkastade på min ärthjärna.
Skitsamma.
Kom att tänka på allt det här svamlet när jag var ute och sprang.
Joggade omkring och oroade mig inför Stockholm Marathon.
Det ska bli min första maraton. Är det tänkt.
Det faktum att jag ska springa maraton har fått mig att bli som en en äggsjuk höna. Eller, ifall äggsjukans omfattning på något vis relaterar till de olika äggens storlek, så är jag nog mer en äggsjuk struts.
Extremt orolig för allt som kan försvåra mitt kommande maratonlopp.
Varenda liten detalj, varje tendens till skavsår och varje antydan till ny förkylning, skakar mig numera i djupet av min själ.
Något säger mig att jag inte kommer glömma den första "time" jag tar mig runt de 42195 metrarna som utgör en maraton. Om jag nu, mot förmodan, trotsar dagisbaciller, mördarmåsar, galopperande skavsår och annat ondskefullt som Belzebub utslungar i min väg för att omöjliggöra start.
(För övrigt är "Do you remember the first time" med Pulp en bra låt om förstagångsinsatser. Finns på albumet "His´n´Hers", där man också hittar min favoritlåt med Jarvis&Co., Nämligen "Babies".)
Med Skägget I Brevlådan (Eller I Sockervadden)
Hästen har en röd grimma och den stirrar ut över lekplatsen där sonen brukar äta sand och sätta sig i vattenpölar.
Den ligger med sidan tryckt mot taket och från magen hänger det ett blått presentband.
Detta är alltså den verkliga, inte-på-något-sätt drogpåverkade verkligheten.
Orsaken till att hästen (som fått namnet Pelle) hänger där den hänger är att vi var på s.k. marknadsmässa i Sollefteå häromdagen.
En marknadsmässa är att likna med vad som i resten av världen brukar kallas kort och gott för "marknad". Dvs. en tillställning där s.k. knallar flockas och försöker sälja strumpor, munkar och T-Shirt med texten "Jag Är Inte Döv Jag Bara Skiter I Dig".
Man kan vanligen också hitta knallar som demonstrerar sina produkter med hjälp av en enorm svada och en högtalare. Av någon anledning verkar dessa sistnämnda nästan alltid komma från Göteborg (av dialekten att döma).
Ingen marknad är heller värd namnet ifall det inte finns en liten karusell för barnen bredvid vilken de vuxna kan stå och beklaga sig över att det ?bara är skräp? som säljs i stånden samt att det var bättre förr.
Som alla vet så var ju allting alltid bättre förr. Detta gäller inte minst marknader.
Årets trend verkar vara att sälja de erbarmligt fula Foppatofflorna.
Sockervadd säljs tydligen i de mest sällsamma färger numera. Sockervadd kan dessutom fås levererad i en påse. I Sollefteå återfanns en sockervaddsförsäljare som, utrustad med ett ZZ Top-liknande skägg, försökte sälja den klibbiga massan till förbipasserande. Det var en underhållande syn som diverse hälsovårdsmyndigheter sannolikt haft ett och annat att säga om.
På marknadsmässan i Sollefteå sålde man också heliumballonger mer mer eller mindre exotiska motiv. Det var "Dora Utforskaren", "Spindelmannen" och allehanda husdjur. Bland annat då hästar. Varav en nu hänger i vårat tak och tittar på katten Elvis som gör sina behov i sandlådan på lekplatsen.
Den (Rätt) Gamle Och...Tjaaa...Inte Havet Iallafall
Flera gånger har jag misslyckats och inte alls tagit mig igenom böckerna. T.ex. har jag inte pallat att ta mig igenom en hel roman av Faulkner trots upprepade försök. (Nobelpristagarna) Selma Lagerlöf och Gabriel Garcia Marquez är exempel på motsatsen: böcker jag såväl läst som uppskattat.
Den Gamle Och Havet av allas vår fylle-Ernest Hemingway (Nobelpris ´54 enligt min svägerska Svenskafröken) var också bra.
Symboliken i boken verkar vara mycket tydlig: mannen som får världens mest häpnadsväckande fisk på kroken och efter lång kamp lyckas besegra den. När han sedan bogserar in fisken mot land så hinner den ätas upp av diverse djurliv innan någon får se frukten av allt hans arbete.
Så känns det nu. Precis så.
På den sjätte sjukdagen.
Dvs. den sjätte träningsfria dagen i rad. Med inte ens en månad kvar till Stockholm Marathon.
Och förkylningen verkar inte vika frivilligt.
Allt jobb som jag lagt ner under senaste månaderna på väg rätt ner i dass.
Det, dear readers, är ingen trevlig känsla.
Och det bidrar säkert till att jag ännu en natt inte kunnat sova som jag borde.
Is That Your Face Or Did Your Neck Just Throw Up?
Det där var visst inte heller en låttitel.
Men det är en jäkla bra kommentar: Is That Your Face Or Did Your Neck Just Throw Up?
Den (kommentaren) fälls av Lily Tomlin i filmen Short Cuts.
Kommentaren är riktad till ingen mindre än Huey Lewis, en artist som nog är glömd av de flesta vid det här laget. Men jag gillade honom.
I likhet med Patrick Bateman, huvudperson i American Psycho. Han gillade också Huey Lewis. (och The News som hans kompband hette).
Skitsamma.
I Short Cuts bor Lily Tomlin ihop med Tom Waits rollfigur. Och om man nu snackar om personer som oförtjänt glömts bort så står kanske Tom Waits först i kön.
Låt vara att han bidragit en hel del till sitt relativa "bortglömmande" själv genom att ge ut ett antal skivor som mest låter som slumpvisa inspelningar av tramporglar man först beskjutit med luftvärnsartilleri (över vílket Mr Waits sedan väser som att han precis druckit en gallon rocca-gil och sköljt ner med klorin).
Men se till vad han gjorde fram till och med Swordfishtrombones.
Kanon, nästan alltihop.
Sedan dess har han kanske bara glimrat till då och då.
Men ändå.
Han är och förblir en av de stora.
Right up there med Bobby, Stephen Patrick och de andra.
Och han har kommit på en och annan bra låttitel.
Till exempel:
"Bad Liver And A Broken Heart"
"Warm Beer And Cold Women"
"The Piano Has Been Drinking (Not Me)"
Nu ska jag gå och se något sällsamt öststatsland vinna schlagerfestivalen.
The Wind Howls Like A Hammer
Det där är kanske inte en låttitel.
Inte strikt formellt.
Men det är en minnesvärd rad ur en låt fylld av minnesvärda rader.
Eller vad sägs om
"My love she speaks like silence
Without ideals or violence"
Eller varför inte:
"People carry roses
And make promises by the hours
My love she laughs like the flowers
Valentines can't buy her."
Egentligen skulle man ju kunna skriva ut hela jäkla låten.
Men bäst är förstås att lyssna på den. Det är bara titeln som jag inte riktigt gillar. Den har inte fastnat.
Låten heter (givetvis) "Love Minus Zero / No Limit"
Och den är inte gjord av eurodiscokollektivet 2 Unlimited, om någon nu trodde det.
Utan av Bobbeee Dillaaahn. Såklart.
Har haft låten på hjärnan idag. Speciellt då "the wind howls like a hammer".
Hade det som något av ett mantra under dagens löprunda.
För all del även när jag klängde på svärföräldrarnas tak och nubbade tjärpapp.
Ville gärna tänka mig att the wind howlade runt min hammare när jag slog i nubb efter nubb.
"The hammer hits on my thumbnails" var väl i ärlighetens namn mer passande.
Och det passar även in i originallåtens rytm.
Everlaster
Har nämligen ägnat kvällen åt att förstärka min kroppsyhydda. Inte genom styrketräning eller ens löpning.
Nej nej.
Effekten av sådan träning upphör vanligen i samband med dödens inträffande. I bästa fall.
Jag har idag armerat min kropp på ett mer hållbart sätt.
Nämligen med asbest!
Har rivit och slitit i takplattor förstärkta med det mycket mycket hållbara materialet asbest.
Med lite tur kan det innebära att jag (eller åtminstone mina lungor) inte bara kommer vara välbehållna på lit de parade. Utan även långt långt därefter!
Dedicated Follower Of Fashion
Tack Aftonbladet (och föralldel min kära hustru) för att ni upplyst mig om varför folk fortfarande går omkring i långkalsonger fastän vi befinner oss i mitten av maj.
Det är alltså inte alls långkalsonger.
Det är leggings.
Gudbevars.
Och det är svårartat trendigt.
Där ser man.
När jag nu ändå är inne på mode och utseende så där i största allmänhet kan jag inte hålla mig från att (i princip) citera en annan blogg:
Ni som går omkring och ser viktiga ut med en teknikgrej bakom örat. Redo att svara på mikrosekunden.
Vad det ser löjligt ut! Måste få säga det.
En gång till: Jättelöjligt.
Så där ja.
Sällsynt välformulerat!
Dan-Brown-Upplevelse!
Det som gör att jag kan läsa och faktiskt njuta av Dan Brown är den krypande känslan jag får när jag läser om dolda meddelanden i kända konstverk, som t.ex. Mona Lisa. Jag gillar verkligen den där känslan av att, javadfanskamansäga, skygglapparna faller ner och man ser på välbekanta saker med nya ögon. Den känslan gör att jag står ut med t.ex. Dan Browns taffliga kärleksskildringar och ändå uppskattar Da Vinci Koden och Änglar Och Demoner.
Lite grann av samma känsla kan man hitta i vissa skräckfilmer. Som till exempel Invasion Of The Body Snatchers, där utomjordingar byter ut människor mot klonade repliker. Dvs. dina grannar är inte de du tror att de är - de är aliens!
Har idag varit med om en upplevelse som kan mäta sig med både Dan Brown och Arkiv X.
Har varit på husvisning i sällskap med en person som verkligen visste vad man skulle titta efter:
Galgar i taket?
Jaaha.
Dräneringsmattorna ska inte se ut så där säger du?
Ser man på, ser man på.
Vindskivorna...slut? Jaasså. Jaasså...
Fuktspärr? Vattenlås?
Ahum.
Det blev helt uppenbart att jag inte vet någonting om hus. Ännu mindre än vad jag trodde.
Den Kunnige Person jag hade med mig kunde dessutom förklara precis för mig vilka fel han såg.
Och hur det egentligen skulle se ut.
Det var en Dan-Brown-upplevelse!
Har sneglat intresserat på villor under eftermiddagen. Omgivningarna har fått en ny dimension.
"Jaså, där har dom verkligt välgjord dränering!"
"Precis så där ska en nockplåt se ut! Hallelulja i samfälld kör!"
Jag vet inte ifall detta, mitt nya perspektiv, är bra eller dåligt.
Ännu så länge känns det i alla fall häftigt.
Oh Luleå, So Much To Answer For
Det verkar som de dyker upp överallt. Filmer, böcker, bloggar - you name it - som handlar om människor i trettioårsåldern som brottas med hemlängtan och kluvna känslor inför staden där de är uppvuxna. Jag känner igen mig. Själv vet jag inget som ger mig så kraftigt kluvna känslor som hemstaden. Jag vill bo där. Någonstans vill jag ändå det. Jag vill att sonen ska växa upp där. Jag vill att han ska virka gulsvartröda Lulehockeydockor på syslöjden och att han ska skrapa upp sina knän på Örnäsets grusplaner. När han om 60 år kör bil genom Skurholmen vill jag att han ska förklara för sin omgivning vilken tur de har att de överhuvudtaget tillåts åka genom en så fin stadsdel. Precis som hans sextioårige farfar gör idag.
Men samtidigt är ju Luleå också något annat: "Att bo här är att mötas av en stor käft som vrålar "NEJ!" vars man än kommer". Så sa en av mina vänner i en evighetslång krogkö. Eller om det rentav var jag själv som sa det. Och det var inte helt taget ur luften. Luleå är inte bara grillfester i midnattssolen utan också en föraktfull blick över axeln och en hånfullt krökt överläpp inför allt som kan kategoriseras som schwammel. Saker som till exempel denna text. Eller att inte vilja gå på precis den enda krog som för tillfället bedöms vara kosher. Eller att vilja läsa något annat än matchprogrammet till Luleå Hockeys matcher.
"Oh Luleå, so much to answer for" för att tala (delvis) med Morrissey.
Det känns som att jag börjar bli en av de där utflyttade clownerna jag själv alltid haft så svårt för. De som befolkar "Hemvändarkvällar" och beklagar sig över att de måste bo i Stockholm. De som fyller öltälten under semesterveckorna med gråtmilda kärleksförklaringar till hembygden. Bostadsrätts-Bajare som säger att de "åker till landet" när de åker hem. Fjantar, kort sagt.
Hursomhelst.
Ju äldre jag blir, ju mer inser jag att Mikael Rickfors hade rätt.
Det bjuder mig emot att säga det. Men jag menar faktiskt DEN Mikael Rickfors.
"Att göra det man måste är att göra det man vill."
Det står mer och mer klart för mig.
Jag vill att sonen ska säga "vars" istället för "var", "pumla" istället för "julgranskula", "plätta" istället för "pannkaka" och "int" istället för "inte".
Men det måste inte bli så.
Det måste inte heller bli så att sonen betraktar allt söder Piteå som "Stockholm" (och allt söder om Stockholm som "Skåne"). Han måste inte automatiskt osäkra sitt gevär när han hör ordet "kultur" och han måste inte invaggas i tron att man bara låter manligare ju långsammare man pratar.
Däremot måste han, jag och Hustrun bo tillsammans någonstans där vi trivs tillräckligt bra och där vi kan skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa åtminstone något enstaka paket Bragokex och en eller annan Tonka-traktor.
Och att göra det man måste var ju, som sagt, det man vill.
Jävla Rickforsjävel.
Motorsågen, Vet Du Vars Den Är?
Another day, another dollar.
Man arbetar och sliter och på helgen man får sig en liter.
Se där har vi två uttryck om arbetets allmänna förträfflighet man nu hör alltför sällan.
På bussen på väg hem ifrån mitt arbete idag kunde man konstatera att minst två, förmodligen tre, personer som åkte med hade någon form av psykiatrisk diagnos. Och det dessutom utan att räkna in mig själv. Dels har vi ett av Tonårsmonstren som avviker så gravt från vedertagna sociala principer att den enda förklaringen nog är att...tja...hissen inte går hela vägen upp. Det kan inte bara vara en fråga om överaktiva hormoner: alla getter är inte kvar på gården.
Så att säga.
Sedan överraskade mig en av hemortens mer sällsamma individer genom att hoppa på bussen mitt ute i ingenstans. Jag har tidigare sett honom brista ut i spontan sång inne på den lokala hemelektronikaffären. Jag har sett honom hålla inlevelsefulla förkunnelser om sitt förhållande till Gud och religion på Hemköp. Allt detta framfört med en stämma så djup och mullrande att Darth Vader i jämförelse låter som Michael Jackson i målbrottet. När han stegade på bussen idag var han iförd hängselbyxor dekorerade med pins och någon form av medaljer. På huvudet satt en grön mössa som hämtad direkt ur en krigsfilm om andra välrdskriget och under armen fanns en bok om det andra (dvs. första) världskriget. Omedelbart lät han sin stämma dåna ut över den stackars busschauffören som fick lyssna på en halvtimmes utläggning om hur "män inte svek varandra på den tiden". Och med det så menade han alltså att man inte svek varandra i Flanderns skyttegravar.
Säkerligen mycket intressant.
Själv övergick jag dock till att lyssna på Made In Japan med Deep Purple på osund volym i MP3-spelaren redan i ett tidigt skede av mannens historiska redogörelse.
Besök från Norrbotten i helgen. Blev uppmärksam på en dialektdetalj jag inte tänkt på tidigare: Lulebor föredrar att inleda sina meningar med subjektet nästan oavsett hur konstigt det bli. I alla fall tror jag det var "subjekt" man kallade den sortens ord. Skitsamma vad det heter egentligen, så här låter det iallafall:
Människa Från Resten Av Sverige: "Har du sett motorsågen?"
Människa Från Luleå: "Motorsågen, vet du vars den är?"Människa Från Resten Av Sverige: "Har du smakat pannkakorna?"
Människa Från Luleå: "Plättarna, har du smakat dom?"
Et cetera.
Har inte tänkt på det där förut. Men märker att jag har det där sättet att prata inpräntat i mitt DNA på något litet sätt.
"Nära Historien"-Upplevelse
De sveper fram i flock.
Ögonen är vattniga.
Ur de halvöppna munnarna strömmar brölande läten som verkar bestå till 95 % av vokaler. Deras kroppsdelar rycker okontrollerat på grund av de enorma mängder hormon deras kroppar producerar. Under de korta stunder de inte utstöter råmanden fyller de sina talorgan med lössnus och föremål bestående av material med hög kalorihalt.
En del av dem använder till och med brylcreem.
Jo det är sant.
Sådana är de; Tonårsmonstren.
De väller in på min buss på den tredje hållplatsen efter jag själv klivit på. I kölvattnet följer några enstaka, fnittrande Tonårstjejer.
Den kanske största vinsten med min mp3-spelare är att jag kan filtrera bort samtal som det jag idag råkade avlyssna på min buss (Samtalet något förskönande återgivet här. Ett specifikt ord har bytts ut, vilket säkert framgår.):
-Ja fyfan vad jag är less på mitt könsorgan, fnittrade en Tonårstjej.
-Ahöhöhö, sa ett Tonårsmonster.
-Man skulle fantamej sy ihop det.
-Ahöhöhö.
-Eller sätta ett blixtlås.
-Ahöhöhö, jaaa och så skulle jag va´ där direkt med slipmaskin´på blixtlåse´! Brrrrrzzzzzzz! Brrrrzzzz!. AaaHHÖHÖHÖHÖHH!
Stunder som den ovan beskrivna får mig att tänka på vilken tur jag hade som ändå inte valde att bli lärare. Det ger mig också s.k. bad vibes.
För även om det känns avlägset så känner jag igen mig själv.
I någon mån.
Inte främst i brylcreemen. Men i det osäkra brölandet.
Det är en inte helt angenäm känsla av igenkännande.
"Aakollahärnärjagsparkarindenhärskåpdörren. Ahöhöhö"
Typ.
Än värre blir det sedan om man tänker sig sonen i samtal som det ovan beskrivna om sisådär 15 år.
Fy fan.
Hade idag för övrigt vad som kanske bara kan kallas en "Nära Historien"-upplevelse.
Jag pratade idag med en man som växte upp under 40-talet. I perioder bodde han hos en rik familj Sörmland. Till denna rika familj, som hette Von Rosen, kom ibland en tysk vän. En flygare. Han gjorde korta visiter även under pågående världskrig. Barnen kallade honom "Farbror Herman". De satt i hans knä, han rökte cigarr och pratade svenska och tyska om vartannat.
"Farbror Herman" visade sig sedan vara ingen mindre än Hermann Göring.
Chef för Luftwaffe.
En snabb koll på Wikipedia visar att Hermann Göring mycket riktigt har starka band med en familj Von Rosen som ägde Rockelsta slott i Sörmland. Göring var rentav svåger till Eric Von Rosen. En man vars personliga bomärke, redan på 20-talet, var...hakkorset!
Måste säga att jag drog lite efter andan när jag hörde på mannens historia. Det var som att historien, alltså den stora världshistorien, svepte tätt förbi.
Javafan
Javafan.
Ibland undrar jag ifall min hjärna verkligen fungerar som den ska.
Alltså, ifall den fungerar som hos majoriteten av min omgivning.
På många punkter verkar jag i och för sig gå att sortera in i samma fack som de flesta andra.
Jag gillar när det nu blir varmt ute, till exempel. Antagligen är jag inte helt ensam om just den tanken.
Jag gillar mjukglass, inte minst som man trycker i sig i vårsolen.
Ja, jag röstade inte ens på moderaterna i likhet med en överväldigande majoritet av menigheten.
Det är det där med mina minnen som är lite oroande.
Löjliga minnen som av någon anledning fastnat helt kristallklart i min hjärna och kan dyka upp ibland.
Är alla skapta på det sättet?
Jag minns t.ex. mycket väl den godaste chokladkaka jag någonsin ätit. Jag var 8 år när jag köpte den. På Gunnars Närköp. Ibland kan jag fundera på exakt hur man fick till den perfekta blandningen av precis lagomt ljus choklad med en lätt antydan av mint. Inte för att jag visste vad en "antydan" var när jag var 8 år. Men ändå. Varför har jag aldrig hittat någon lika god chokladkaka under de nästan 30 år som följt?
Jag minns en baconlindad korv jag åt när jag var 10.
Jag minns när vi tävlade i pannkaksätning på högstadiet.
Jag minns den ångkokta blodpuddingen på mellanstadiet.
Jag minns det s.k. "Sundqvisttestet" som en kompis uppfann under just mellanstadiet. ("Sundqvisttestet" består i att man lägger valfri maträtt från valfri skolbespisning på en normal plasttallrik av den typ som används i skolkök. Sedan vänder man tallriken upp och ned och observerar hur maten beter sig. Ifall maten stannar kvar utfaller testet positivt. Blodpuddingen på Furuparksskolan testade alltid positivt på Sundqvisttestet, oberoende av hur mycket lingonsylt som samtidigt applicerats.)
Jag vet inte ifall den s.k. Medelsvensson lägger ner lika mycken tankemöda på såna här minnen som jag.
Och det är inte bara mat:
Jag minns vad som stod på reklamkepsen som farsans jaktkompis hade i början på 80-talet (LoKoMo).
Jag minns hur det luktade piptobak (Hamiltons blandning) i farfars gamla Amazon.
Jag minns en blåsvart fjäder jag hittade under en fisketur i början av 80-talet - och hur ledsen jag blev när jag tappade fjädern i vattnet och såg den sjunka.
Jag minns hatsånger om Bröderna Herrey som mina hårdrockarkompisar sjöng när Per, Louis och Rickard vann schlagerfestivalen ("Diggiloo-diggiley, alla pissar på Herreys, det är därför dom har gu-la skooor!")
För att nu bara komma med ett kort urval av de meningslösa minnen som regelbundet bubblar upp.
Sen har vi ju också det där med att fara iväg i fantasier.
På bussen sitter jag numera och läser Dan Brown. Änglar Och Demoner. Den är bra. Man jagar runt bland historiska föremål i Rom och letar superkluriga ledtrådar gömda i offentliga konstverk.
Det ÄR häftigt, låt ingen kreddpajas påstå något annat.
Och man (eller åtminstone jag) far iväg i fantasier om hur det vore att hitta dolda meddelanden från historiska personer i min egen närmiljö.
Så därför går man över det mikroskopiska torget i Kramfors. Likheterna med Petersplatsen eller Piazza de Popolo är mycket begränsade. Troligen är torget i Kramfors inte något som formgivits av Michelangelo eller ens Rafael. Den lilla paviljongen där de lokala missbrukarna brukar tappa medvetandet är sannolikt inte designad av Gian Lorenzo Bernini.
Men ändå.
När man ser konstverket/skräphögen som ligger på torget där vid Hemköp?
Tänk om...
Tjaaa...
För övrigt är Birgitta Pettersson i PT en av Sveriges bästa politiska kolumnister. Idag gör hon mig inte besviken. Sällan har en asfaltkokare använts som liknelse med mer lyckat resultat.
Återigen Carl Hamilton (nej, inte DEN Carl Hamilton)
Visst är det skönt när någon på ett bra sätt kan formulera det man själv tänker men inte riktigt lyckas få ner på ett begripligt sätt?
Som i t.ex. denna utmärkta artikel av Carl Hamilton.
Vidare kommentarer egentligen överflödiga.
Det Är Vi Mot Dom
Sedan hörde jag Arbetarledaren själv förklara att hans målsättning var att varje person som jobbade skulle få 1000 kronor mer att röra sig med. Antagligen menade han då personer som tjänar mellan 25-30000 i månaden, vilka är de som har tjänat 1000 kr/person på det s.k. jobbavdraget. Målsättningen med jobbavdraget var att varje familj där två vuxna jobbar (och tjänar minst 25000 i månaden) ska få 25000 mer att röra sig med om året.
Känns siffran igen?
Arbetslös -25000
Medelinkomsttagare + 25000
Underbar symmetri: det är vi mot dom.
Det kan inte bli tydligare.
Vi som har jobb mot dom som inte har det.
Sedan läser jag om den slopade fastighetsskatten. Tydligen kommer staten gå miste om en inkomst på ca 16 miljarder per år genom denna förändring. En förändring som kommer gynna de personer som äger landets dyraste villor. Förvisso kommer alla villaägare vara med och delfinansiera reformen. Men för att tjäna på den måste du haft råd att köpa en riktigt dyr kåk.
Detta kan man sätta i relation till den halva miljard man nu lägger ut för att "rädda" Östersjön.
Återigen: tydlig symbolik och symmetri: Östersjön är värt 32 mindre än den sköna känslan Anders Borgs golfkompisar får när de har råd att ta en extra "drajja" efter att ha gått en artonhålare.
Saloonen I Bollstabruk
Men likafullt.
Det är dags för ett förtydligande.
En "saloon" är ett ställe som gör att jag associerar till Lucky Luke. Jag tänker spottkoppar i mässing, whiskeyglas i plåt och en balett som dansar till ett självspelande piano. Eventuellt finns inslag av sågspån. Om man, mot förmodan, inte läst Lucky Luke kanske man sett den fantastiska filmen "Det Våras För Sheriffen" och sett Anal Johnsons saloon.
Precis exakt så tänker jag mig en saloon.
Och har man inte sett "Det Våras För Sheriffen" borde man genast ställa sig i skamvrån.
Jag kan inte säga att jag varit på speciellt många salooner. Jag har för mig att krogen "The Jolly Butcher" i mörkaste Värmland marknadsförde sig som en saloon. Och där har jag iofs varit. Och dessutom överlevt.
"Corner House" i Junsele har iallafall en Western-inspirerad inredning. Eller hade iaf när jag senast var där. Och även den vistelsen överlevde jag.
Saloonen, så som den lever kvar i Sverige, verkar hålla till främst i glesbygder. I alla fall att döma av mina fältstudier. För ett gott exempel på "glesbygd" kan man titta på Bollstabruk, populärt kallat "Bollsta". I Bollsta finns det mycket riktigt också en saloon. En mycket speciell sådan.
Innan jag första gången flyttade till Ångermanland var Bollstabruk för mig endast en ort som fött fram en medioker hockeydomare. Nu vet jag bättre. Bollsta har även en pizzeria, ett "kopera" och en bensinmack. Det finns till och med en fotbollsplan (där jag har gjort mål). Så långt allt normalt för den genomsnittliga glesbygdsorten.
Men.
Det finns i Bollsta dessutom en affär som specialiserar sig på lustiga mojänger för en vuxen publik. Dessa säljs i den omtalade "saloonen". Eller, mer korrekt, den "Intima Saloonen".
En uppstickare (observera den krystade ordvitsen) på den ångermanländska företagshimlen.
Så att.
Om man är intresserad av en exotisk upplevelse för alla sinnen rekommenderas att sakta skrida in i Bollsta i gryningen. Eventuellt kommer du se rullande "tumbleweed" och höra en rovfågel skrika i fjärran.
I morgondiset kommer sedan ett skyltfönster materialiseras framför dig.
Skyltfönstret kommer vara fullproppat med dildos i kulörta färger.
När du sett det så kanske man kan säga att du sett allt.
Ifall du samtidigt skymtar Göran Hägglund kan du stryka "kanske" ur föregående mening.
Luftgitarr - vad fan är det egentligen frågan om?
Allvarligt.
Luftgitarr - vad fan är det egentligen frågan om?
Det är inte i många sammanhang man ser människor frivilligt och spontant "torrsimma" på det sätt som luftgitarrister gör. Jag har t.ex. aldrig sett en läkare "luft-intubera", en lärare "luft-undervisa" eller en elektriker som går igång på att låtsas löda det ena eller andra reläet.
Jag har faktiskt bara hittat en enda parallell till luftgitarren - och det är luftsparken i fotboll.
Luftsparken utförs vanligen av fotbollstränare för knattelag. Jag har nog bara observerat den hos tränare för barn yngre än 12 år, men jag vill låta det vara osagt att den bara existerar just inom den begränsade sfären. Luftsparken ser ut som ett riktigt kanonskott. En äkta s.k. sträckt vrist. Fast bollen finns förstås inte i närheten av den aktuella sträckta vristen. Istället ligger den vid fötterna på någon kobent tioåring som inte förmår att få iväg något skott överhuvudtaget, fastän tränaren skriker "a-MEN SKJUT! Förihellvette".
Ett utrop som ofta åtföljs av just en luftspark.
Men det var ju egentligen något helt annat.
Man får väl anta att tränare för P10-lag kanske inte är ett representativt underlag för befolkningen i stort. Således kanske man får söka någon annan stans när det gäller förklaringen till fenomenet luftgitarr.
En del av svaret är säkerligen att man, för att parafrasera en känd reklam, INTE vill vara sig själv för en stund.
Istället vill man vara Dregen.
Åtminstone några minuter.
Och så länge man slipper Dregens baksmällor.
Och att, i likhet med Dregen, pierca allehanda kroppsdelar samt att tvätta håret med en frekvens som liknar Göran Hägglunds besöksfrekvens på Bollsta Intim Saloon (det är en frekvens som, ifall någon undrar, är relativt låg).
Det är sånt här man tänker på när man dagligen passerar just Bollsta Intim Saloon. Ibland med The Hellacopters i hörlurarna.
Vernon, Bo Och Carl Hamilton (Nej, Inte DEN Carl Hamilton)
Idag skriver Vernon Bogdanor en artikel om hur socialdemokraterna må ha förlorat makten, men att de ändå vunnit den politiska debatten. Detta eftersom De Nya Moderaterna i stora stycken tagit gammal sosseretorik rakt av och vunnit valet på det viset. Inget nytt egentligen. Bo Rothstein har tidigare skrivit i princip exakt samma sak i samma ämne.Även Carl Hamilton har skrivit en bra krönika i samma ämne. En krönika som bland annat innehåller följande passage: ?Lärdom: det finns en stor grupp väljare som inte längre bryr sig om vilket parti som regerar så länge de får den socialdemokratiska politik de vill ha.? Väl formulerat måste sägas. Alla dessa politiska expertkommentatorer verkar helt eniga om att anledningen till att det nu skiljer så lite mellan sossar och moderater är att moderaterna flyttat till vänster.
Men.
Vilka har suttit vid makten under de senaste 12 åren och ansvarat för bl.a. följande: * Införandet av ett pensionssystem som nästan ingen förstår, men som inte verkar innebära en förbättring för någon utom enstaka aktie-stekare. Systemet innebär också att alla som inte vill framhärda sin ålders höst på en diet av kattmat måste pensionsspara. Speciellt de som inte har råd att spara måste spara. En intressant vändning. * Avreglering av elmarknaden a´la moderaterna.* En spel och alkoholpolitik som skulle fått Gösta Bohman att mysa, men knappast Alva Myrdahl eller ens Tage Erlander.
Den kollektiva folkhemstanken har bytts ut mot valfrihet. Väljer du fel får du skylla dig själv. Om detta är (nästan) alla partier helt ense. Vem har egentligen gått åt vilket håll och vilken retorik har egentligen segrat?
Minnemannemånne
Det är en bra dag. Sprang ut och tränade. Hann hem precis innan årets värsta snöstorm bröt ut. Det var en sån där storm som brukar få en att svära över saker som att man t.ex. inte gav sig ut och sprang bara lite tidigare så man hade sluppit dränkas i snöyran. Fast idag hade jag alltså, för en gångs skull, gjort just det. Jag hade börjat, och slutat, precis i rätt tid. Det är ingen liten sak. Hur ofta kan man säga det? Om något?
Under min runda (dagens löpmantra var för övrigt ledmotivet från fjolårets julkalender) hände flera bra saker. Krockade nästan med tre rådjur. Kom så nära dem att jag kanske hade hunnit ikapp det sista djuret ifall jag sträckt ut stegen riktigt ordentligt. De ställde sig och kollade på mig. Kändes bra.
Innan jag träffade rådjuren hade jag haft ett kort samtal med en äldre kvinna som ropade "Heja pojken!" till mig och sa att hon längtade efter att få springa. Hon lutade sig mot sina gångstavar och såg i största allmänhet ut som att senaste gången hon tog ett löpsteg var ca. 1924. Hon strålade. Man kan inte säga något annat. Det var bra.
I en vindpinad backe, inte långt efter att jag försvunnit ur rådjurens synfält, stod ett gäng och pratade. Det var väl 6-7 personer, någon enstaka hund och möjligen en eller annan barnvagn. När jag närmade mig avstannade deras samtal. Istället ställde de sig och klappade händer och hejade på mig. De måste blandat ihop mig med någon annan. Men det var en bra känsla.
