Thomas blogg

Läste PC Jersilds senaste artikel på DN. Brukar försöka läsa hans artiklar. De är alltid läsvärda och oftast tänkvärda. Nu har han skrivit om dödshjälp. En jäkligt knivig fråga.

Vår rätt till självbestämmande leder, i PC Jersilds resonemang, fram till att man också ska ha rätt att få aktiv hjälp att avsluta sitt liv.

Det där kan verkligen diskuteras.

Redan idag har alla svenskar "möjligheten" att begå självmord. Det är, till skillnad från vissa länder, inte förbjudet att begå självmord i Sverige (någonstans läste jag att självmordsförsök i vissa länder är belagt med...dödsstraff!)

Den "möjligheten" utnyttjar massor med svenskar varje år.

Så långt är allt okomplicerat.

Det svåra blir när man av den ena eller andra anledningen inte ska stå för självmordet själv. Där finns problemet.

Inte i frågan om man själv ska bestämma över när man ska leva eller dö.

Det står var och en fritt att ta sitt liv, även om det så klart kan finnas praktiska problem med detta för vissa personer.

Ifall en person har fattat det (minst sagt) stora beslutet att ta sitt liv är det rimligt, anser jag, att den enskilda personen också får ansvara för utförandet. Det är ett ansvar som inte bör läggas över på någon annan. Jag har hört läkare argumentera mot eutanasi genom att de då förväntas ta liv när de ser det som sin livsuppgift att bevara liv. Det är en synpunkt jag förstår.

Jag antar att fler än jag såg dokumentären om den svenske rörelsehindrade man som fick hjälp att dö på en utländsk klinik. Jag minns inte mycket från den dokumentären, annat än att främsta anledningen till att han ville dö var att han inte ville ligga sin omgivning till last. Jag tycker mig komma ihåg just det väldigt klart. Det är en ganska förfärlig anledning att vilja dö. Inte desto mindre förekommer den. Den är säkert ganska vanlig. Jag skulle kunna tänka mig att många av de människor som kan tänkas hamna hos eventuella framtida eutanasi-läkare har just den drivkraften. Jag tycker inte den bilden är speciellt tilltalande: gamla Beda som känner att hon inte vill ligga sin omgivning till last och istället väljer en dödlig injektion. Förvisso hennes eget beslut. Men likafullt. Vill man, genom att överlåta självmördandet till anonyma och förenklande läkarhänder, uppmuntra sånt? Jag vet inte.

Jag påstår inte att de år jag bodde i studentkorridor var de bästa åren jag upplevt.
Långt, långt därifrån.
Men av olika anledningar har jag funderat på den perioden en hel del under de senaste dagarna. Det händer trots allt en hel del i en studentkorridor som inte händer någon annan stans. Har försökt lista de skummaste sakerna jag minns från tiden jag delade dass, dusch och kök med diverse löst folk.

1. Överraskade min korridorgranne medan han...roade sig på egen (host, host) hand. Jag letade efter dagstidningen och stegade in på hans rum en eftermiddag. Det skulle jag inte ha gjort. Han försökte dölja sina ädlaste (?) kroppsdelar med det toalettpapper han strategiskt placerat på sin mage. Det gjorde inte saken bättre. Själv visste jag inte riktigt var jag skulle ta vägen.
   Att direkt smita ut igen, utan att säga något skulle gjort situationen om möjligt ännu pinsammare.
   Så jag frågade efter Dagens Nyheter.
   Min granne grymtade något nekande.
   Jag gick ut igen.
2. Vår korridorgemensamma och mycket trånga (framförallt smala) toalett låg precis bredvid rummet där en man som hade ett mycket...rikt socialt liv bodde. Han hade dessutom placerat sin säng, som hade en viktig funktion i detta hans sociala liv, mot väggen som vätte mot dasset. Toarullens fäste befann ca 50 cm. från hans huvudkudde. Detta fick till följd att man inte sällan fick lyssna till de mest sällsamma ljud samtidigt som man befann sig i en speciellt utsatt sittande ställning. Det var inte helfestligt.
   Hur...aktivt var denne mans sociala liv? Jo, det var så pass aktivt att han en gång bad mig undersöka hans axlar. Han hade ont i dem och jag kunde snabbt konstatera att han fått inflammationer i bägge axlarna. Typiska överbelastningsskador. Hur i all världen kunde DET drabba en vältränad 23-åring som inte utsatte sig för speciellt skadliga belastningar? Det lite skrämmande svaret var helt enkelt att han träffat en ny tjej. Vilket i hans fall innebar extrema belastningar på bicepssenorna. Fundera gärna över hur kul det är att sitta på dass och lyssna på sånt.
3. Vaknade en natt av att en stenpackad man satt i fotöljen bredvid min säng. Det var inte ett roligt uppvaknande.
   Det var inte heller kul att vakna till en kakafoni av jamanden från en armé katter som satt på mitt fönsterbleck. Varför satt katterna på mitt fönsterbleck? Jo, eftersom någon skrivit "KUK" med ketchup över hela mitt fönster. Och katterna satt och smaskade i sig den röda delikatessen.
   Det skummaste uppvaknandet måste dock ha varit när jag vaknade av två mycket högljudda brakanden. Sånt var inget ovanligt. Så jag somnade om, bara för att vakna någon timme senare av att vaktmästaren bytte lås i dörren. Det visade sig att vi blivit utsatta för en smash-and-grab kupp. Några tonåringar bröt upp dörren till korridoren med kofot, mitt i natten och sprang sedan blixtsnabbt in och snodde en cykel som stod där. Innan inbrottet hade de researchat genom att ringa på och fråga ifall vi hade några burkar eller flaskor de händelsevis kunde få.
   Ungjävlar.
4. Korridorfester med Trivial Pursuit och en dunk hemkört. För varje tårtbit man klarade fick man inta en förutbestämd mängd sprit.
   Ett sorts handicapsystem.
   Efter en sån fest rusade vi runt och skrek fula ord på litauiska.
   En annan gång kände jag mig tvungen att muta jag en kompis för att dagen efter hämta ut min kvarglömda jacka från krogen vi gått till. Eller rättare sagt: som jag trodde vi gått till. Det kändes för pinsamt att gå dit själv. Men den jackan var i själva verket på en helt annan krog. Som jag glömt. Gjorde inte saken mindre pinsam.
5. Baka äppelkaka på äpplen jag stulit tillsammans med en präst! Till mitt försvar vill jag säga att det var prästen som drog ner mig i fördärvet. Han, alla 195 cm. av honom, klättrade upp på kraftigt bågnande äppelträd och kastade ner äpplen till mig. Antagligen hade han hoppat över lektionen där man gick igenom 10 Guds bud; du skall icke stjäla osv.
   Samma präst hade för övrigt haft flickvänner från alla länder runt östersjön, baltstaterna inkluderat. Förutom Danmark. Vilket störde honom.
   Tack vare honom (prästen) blev vi i korridoren även hotade av V.A.M. Men det är en helt annan grej.
6. Grannar som övar trumpet. Kanske iofs. överträffades av mina korridorskamrater som hämnades genom att anlita delar av ett spelmanslag för en improviserad konsert i trapphuset. Det sistnämnda givetvis efter att såväl en som två öl intagits.
7. Köket var ofta källan till höjda ögonbryn och - för all del - en hel del rynkade näsor. Ingen visste när ugnen senast rengjorts. Att döma av i vilket skick den var så är ett bra tips att den senaste städningen skedde ungefär 2-3 mansåldrar innan jag flyttade in. Disciplinen i köket var mycket beroende på hur många kvinnor som bodde i korridoren just den terminen.
   Ju fler kvinnor, ju bättre.
   När det bara bodde män i korridoren hände det att folk kastade bort tallrikar hellre än att diska dem.
   All-time low kan ha varit när en litauisk man flyttade in. Han hade aldrig någonsin diskat. Han hade aldrig sett en diskborste. Han visste inte vad diskmedel var för något. Vid ett tillfälle bad jag honom räcka mig en gaffel.
   Han tog en smutsig gaffel, torkade av den med disktrasan.
   Och räckte därefter över den.
   Mums filibabba.
8. En man med ett nästan lika...rikt socialt liv som han jag beskrev under punkt 2 på den här listan delade länge korridor med mig. Han hade under en lång period en flickvän. Hon åkte till österlandet. Där besökte hon någon sorts Kama-Sutra tempel. Det var i alla fall så han beskrev det. Detta fick till följd att han blev mycket misstänksam. Man skulle nästan kunna säga svartsjuk. Hans reaktion blev att gå i total sexstrejk. Alla närmanden från flickvännen nonchalerades. Stämningen i korridoren, när de gick och flinade misstänksamt och pillemariskt (finns inget bättre ord för blickarna de kastade) var mycket speciell.
9. Alkoholvanorna i en korridor skiljer sig, som tur är, från hur de är i de flesta hem. Mannen som nämns under punkt 1 på den här listan fick ibland för sig att dricka sig packad på folköl under vanliga eftermiddagar. Varefter han tråkade ut sin omgivning med politiska analyser.
   Minns hur han argumenterade i timmar att all jakt skulle förbjudas.
   Han sluddrade om "bortskjutna mular".
   Jag minns dessa bortskjutna mular väldigt tydligt.
10. Samme man som nämns under punkt 1 och 9 råkade ut för något mycket besynnerligt. Jag har aldrig sett det vare sig förr eller senare. Det var som något direkt ur ?Huset Som Gud Glömde? eller ?The Omen?.
    Hans avlopp började gå baklänges.
    Plötsligt vällde det upp vatten, berikar med allt möjligt äckligt, ur hans handfat.
    Fi fasiken.

Jag vet inte om man är obotligt sjukligt misstänksam. Eller vad det nu kan vara. Men alla varningsklockor ringde idag när jag klickade in på AB´s site och såg att största nyheten var om den irakiske pojken Ali och hur han räddats till livet av en amerikansk soldat. Brian Freeman, som soldaten hette, lärde känna Ali och fick reda på att han led av ett hjärtfel. Utifrån detta så tog Freeman kontakt med en (ej namngiven) organisation som fixade fram de 10000 dollar som behövdes för att en livräddande operationen skulle kunna genomföras. Själv dödades Freeman innan operationen hann genomföras.

Nu dras Ali fram, visas upp för pressen och säger ”thank you” på beställning.

Är man en dålig människa ifall man tycker hela den cirkusen liknar ett enda stort propagandajippo? Dessutom ett propagandajippo organiserat av en desperat stormakt som inte drar sig för att exploatera hjärtsjuka barn för att påverka opinionen i västvärlden.
Det kanske inte alls förhåller sig på det viset.
Vad vet jag.
Det jag vet är däremot hur det gick förra gången USA krigade mot Irak: 
Under åren som följde efter det första Gulfkriget dog över en halv miljon irakiska barn i följderna av den biologiska och kemiska amerikanska krigföringen, dvs. på grund av frånvaron av de reningsverk, sjukhus, vattenverk som USA bombade och sedan förhindrade återuppbyggandet av genom handelssanktioner, som även om fattade vissa läkemedel som kanske kunde räddat det ena eller det andra barnet.
"Ja, det var det värt", förklarade USA:s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright.

Hur många irakiska barn som hittills har dött och kommer dö på grund av den nuvarande amerikanska invasionen vet vi inte. Ännu. Däremot skär det lite i ögonen då man nu läser om USA som storsint räddare och hjälte för irakiska barn. Kanske Brian Freeman var det. Men definitivt inte hans president. 

OK att jag kanske inte gillar vår sociopatmoderata regering. Jag tycker inte de är helt felfria. Men det finns förstås ännu värre exempel. Vad sägs till exempel om en regering som skickar in 12 miljarder dollar i kontanter rätt in i en krigszon och sedan passivt ser på när pengarna skingras lite hur som helst? Det var ju ändå inte deras pengar. Typ. Rena rama Monty Python kan man tycka. Eller Kafka.
Men inte.
12 miljarder dollar. Det är drygt 360 ton hundradollarssedlar...
Tydligen.

Ibland känner jag mig offside. Inte bara då jag försöker begripa Försäkringskassans regler för föräldrapenning. Ofta är det exempelvis förvirrande att läsa kvällstidningarna. Förutom det faktum att varannan artikel i Expressen och Aftonbladet handlar om sex är det också förvirrande vilket utrymme andra typer av händelser får i tidningen:
Anna Nicole Smith död = 5 helsidor i AB.
Britney Spears byter frisyr = rapportering som överskrider hur det brukar låta då USA får för sig att invadera något muslimskt land.
Zlatan har problem med gasbildningar i magen = minst en helsida i samtliga kvällstidningar, rubrik på löpsedlarna plus en flammande appell från Mats Olsson att landslagsledningen ska tjäras, fjädras och bäras ut ur fotbollsgemenskapen på stång.

Hur olika nyheter prioriteras är sällsamt. Det gäller förresten inte bara kvällstidningarna. Även den tidning som ibland brukar kallas ”den malligaste morgontidningen” kunde inte hålla sig från att skriva om Anna Nicole Smiths död, men då givetvis inte utan att försöka snirkla sig och låtsas som om man egentligen skrev om något annat än bara en skandalomsusad fotomodell. DN verkar nämligen anse sig stå över att skriva om skandalomsusade fotomodeller. 

På www.bloggportalen.se kan man söka på ett stort antal bloggar. Om man läser vilka sökord som är de mest använda är de nästan alltid de samma. ”Sex” brukar ligga högst på listan, men är för dagen nedpetad av (nykomlingen) ”Johanna Sällström”, ”Britney” (som alltid ligger högt på listan) samt ”orgasm”.
Även övrigt speglar sökorden nästan exakt kvällstidningarnas fokusområden: ”Zlatan” finns t.ex. alltid med. I detta ligger kanske en ledtråd. Även om det finns inslag av en hönan-och-ägget diskussion så verkar det helt enkelt vara så att det kvällstidningarna skriver mest om är också det vi är mest intresserade av. Vad de skriver om speglar vad vi egentligen är intresserade av, bakom en fasad där vi gärna skyltar med ett intresse för t.ex. klimathotet eller något liknande. I själva verket tycker vi sånt är pisstråkigt, jämfört med ”Top Model” eller vilken kändis som eventuellt legat med någon annan kändis. Vi får således precis de tidningar vi förtjänar. Detta har man ju länge misstänkt. Men det är ändå intressant att få någon form av vatten på sin kvarn. Kan vara bra att komma ihåg nästa gång jag gnäller på vilket jäkla dynga Aftonbladet och Expressen sprider ut.

Sisådärjan. Födelsedag i morgon. Medellivslängden för män i sverige är runt 77 år, vilket innebär att jag nu förbrukat sisådär 44-45% av livet. Om man tänker sig att livet är ett skrovmål skulle man kunna säga att jag ätit upp pommes fritsen och tagit några klunkar av drickan. Men hamburgaren, det vill säga det bästa med hela skrovmålet, återstår.
Liksom.
Personligen brukar jag tycka att detta är den bästa sekvensen under skrovmålsätandet: man har släckt den värsta hungern med pommesfritsen och kan sedan i lugn och ro gå lös på burgaren. Jag tycker det där är en bra tanke.
En bra bild som målas upp.
Jag ska försöka hålla fast vid den.

Många av de saker jag har hemma och använder dagligen har jag inte den blekaste aning om hur de fungerar. Insåg det idag. Min okunskap gäller dessutom inte bara patenterat obegripliga saker som t.ex. mikrovågsugnar (vet någon egentligen hur en mikro funkar?) eller LCD-bildskärmar. Utan även de mest simpla saker. Som t.ex. toaletter. Vanliga jämra dass. Helt obegripliga.

Inte blir det heller enklare då man sett hur toaletter ser ut i (så att säga) icke-anslutet skick. Det är ju ingenting annat än lite porslin och några fjuttiga plastgrejer. Inte några halvledare, kretskort eller annat som det vore mer acceptabelt att inte begripa sig på. Det känns som ett hån mot min intelligens att jag inte kan räkna ut hur det hänger ihop. Stod idag och hällde ut en hel attans badbalja i toaletten. Det kändes som att mitt hällande borde leda till översvämmning. Det gjorde det inte. Faktum är att det närmast såg ut som vattenivån minskade tillfälligt.

Fan.

Jag är ledsen, men nu blir det dess värre ett sånt där lite smygpolitiskt inlägg igen. Och rätt långt, dessutom. Kanske lite småtrist. Går du inte igång på sånt rekommenderas istället att läsa t.ex. inlägget om snoppar från förra veckan.

Jag läste häromdagen en intressant debattartikel på DN. Artikeln blev snabbt omdiskuterad på diverse bloggar. Inte många gjorde vågen av glädje. Jag tyckte som sagt det var intressant läsning, även om en del saker verkade så självklara att det är konstigt att det sedan blivit diskussion. Kan man tycka. Men det finns förstås fler lager på den löken. Återkommer till det.
I stora drag går artikeln ut på att en majoritet av parförhållanden har en ojämlikhet inbyggda i sig från början. Mannen är oftast några år äldre än kvinnan och har således jobbat några år mer - och tjänar således lite bättre. Studier visat att i de flesta parförhållanden står männen stadigare på arbetsmarknaden än vad kvinnan gör. Det vill säga:  

”Hon är kanske rektor för en skola men han är professor och  ledande forskare. Eller är hon kanske professor i litteraturvetenskap men det är han som bestämmer vem som skall få världens främsta litteraturpris” (”hö, hö” skulle man kanske kunna tillägga)

Varför det är så är det ingen som säkert vet, men forskning pekar tydligt mot att när kvinnor söker partner för att bilda familj så är ”framtida intjäningsförmåga” en faktor man väger in. Fråga mig inte hur en sån studie genomförts. Men allt detta får till resultat att kvinnan stannar hemma med barnen i större utsträckning än vad mannen gör. Man förlorar helt enkelt för mycket ekonomiskt på det omvända.

Allt detta kan tyckas okontroversiellt, även om åtminstone jag inte lyckats knyta ihop allt innan jag läste artikeln. Jag kände igen verkligheten nästan precis som den beskrivs.
Men inte då.
Artikelförfattaren angrips från två håll.
Från ena hållet (röda laget) ger man tummen ner åt honom utan att egentligen angripa hans resonemang. Istället anser man att han genom tidigare artiklar ”förbrukat sin rätt att uttala sig i feministiska frågor” (citerar där en blogg jag läste).

Från andra hållet (blå laget) håller man med i stora drag. Även om vissa vill dra det ett (eller snarare kanske närmare 2000 steg) längre; läste t.ex. i en blogg där man drev teorin om att kvinnan ”av biologiska skäl” var mer lämpad att ta hand om hus och hem! Däremot angriper den här sidan alla former av kvotering av föräldraförsäkringen, vilket föreslås som en möjlighet att göra något åt det här problemet. Som man kunde vänta sig så anser dessa personer att sådant ”inskränker friheten” i för hög grad.

Jag håller med artikelförfattaren om det mesta han skriver, men tycker det finns några dimensioner som missats. Exempelvis det faktum att det ger så oerhört mycket mindre i plånboken att arbeta med människor (som fortfarande är en kvinnodominerad syssla) än att arbeta med t.ex. att bocka plåt eller skruva fast förgasare (som är mansdominerade sysslor). Då jag tagit min akademiska examen tjänade jag mindre än vad brorsan gjorde. Han började på en verkstad direkt efter gymnasiet. Skillnaden förstås att han körde travers medan jag hjälpte folk som hade diverse krämpor. Det är intressant att ju mer mitt arbete kommit att handla om apparater och datorer, ju högre lön har jag fått.
Mitt förslag, för att åtminstone minska de problem som beskrivs i DN, är att nu genast, i årets lönerörelse, ge ett rejält lönepåslag till Kommunalarna. Ös pengar över vårdbiträden och dagisfröknar!
Inte bara för att de är värda lönelyft på tusentals kronor för det faktiska arbete de utför.
Inte bara för de positiva effekter det skulle få på jämställdheten.
Utan även för att vi måste locka fler människor till dessa yrken. Och det måste ske nu. Om några år är det faktiskt för sent.

I dagens tidningar får vår försvarsminister, som man säger, sina fiskar varma. Och han får skäll från, som engelsmännen säger, left right and centre.
Givetvis kritiseras regeringens avlyssningsförslag från vänsterhåll. Ett sådant fläskben kan man förstås inte ignorera. Exempelvis har Lena Melin i AB flera gånger skrivit om förslaget. Sossarna och Tomas Bodström hakar självfallet också på. Han pratar om "rekord i hyckleri", vilket möjligen kan vara sant. Även ifall man förstås ska komma ihåg att det lades liknande förslag även av personer som satt i den förra regeringen. Bodström själv var ju förresten ansvarig för den nya s.k. terrorlagstiftning som kanske inte har rättsäkerhet som främsta kännecken. Vem som egentligen hycklar mest kanske är en rätt öppen fråga? 
Känner att jag håller på att slå rekord i länkning här.
Men det bästa är ändå kvar.
Försvarsminister Odenberg får nämligen också kritik från annat och lite mer oväntat håll.
Mega-moderata Norrbottenskuriren går det inte att länka till, av någon märklig teknisk anledning som jag inte begriper (kanske de är rädda att deras åsikter ska registreras?). Men de skriver bland annat så här på sin ledarsida idag:
"När polisen ska avlyssna någon så krävs det ett beslut i domstol först. Men när Försvarets Radioanstalt inte längre bara ska spana mot radiotrafik utan telefoner och internet behövs inget sådant. Här blir det
fråga om ett väsentligt större godtycke och klart ökade risker för mer omfattande integritetsintrång. Ska vi bara gapa och svälja det? "
Tror aldrig jag läst något mer träffande på den sidan.
Tidningen Ångermanlands liberala ledarskribent står dock för det roligaste inlägget som jag läst.
Citerar bästa biten rakt av:
"Sökbegreppen ska utformas så att de begränsar intrånget i den personliga integriteten. Försvarets underrättelsenämnd fungerar som kontrollinstans. Nämnden måste godkänna FRA:s uppdrag. Vad kan gå fel? Idiotsäkert, om man ska tro Odenberg. Försvarets underrättelsenämnd har också uppgiften att kontrollera att otillåten information förstörs (!). Det hela påminner om Astrid Lindgrens bok Rasmus, Pontus och Toker. "För det första hade jag ingen läxa. För det andra har jag redan gjort den. För det tredje ska jag göra den på frukostrasten", säger Rasmus när hans föräldrar frågade honom om läxan. "För det första är avlyssningen idiotsäker, för det andra tänker vi förstöra den otillåtna information vi får in.""

Till att börja med läste jag idag om hur vi i morgon äntligen kommer att få se den positiva sidan av Anders Borg. En stor upplevelse, med all säkerhet. Det finns ju nämligen en anledning till att det ska bli ännu otrevligare att vara sjuk,  dyrare att vara med i facket och i största allmänhet jävligare att vara arbetslös. Den anledningen är förstås att vi som har jobb ska kunna betala mindre skatt. Och det får vi nu prova på januarilönen. Läser en tabell i AB. De som tjänar 15000 i månaden får en femhundring mer i månaden. De som tjänar dubbelt så mycket får också dubbelt så mycket extra, dvs en tusing.
Ta från de fattiga - ge till de rika. Hallelulja i samfälld kör!
Läste en bra krönika om detta på DN.

Om man läser vidare i tidningarna är nästa heta potatis ökade befogenheter att avlyssna kommunikation som sker via kabel- och fiberoptik. I klartext: internet och telefoni. Förslaget har sågats av SÄPO, som anser det som alltför integritetskränkande. Utan att veta alltför mycket om förslaget i sig eller om exakt hur det ska genomföras praktiskt så borde väl att just SÄPO gör en sådan bedömning vara jämförbart med att Keith Richards tycker att du dricker oroande mycket? Det kan finnas anledning att lyssna noggrant, om man säger så.
Man ska bara få spana på sådant som har "sin utgångspunkt utomlands" och som rör "utländska förhållanden". Återigen så vet jag ju inte i detalj hur det här funkar, men är det inte svårt, gränsande mot omöjligt, att se exakt varifrån ett mail kommer och hur det färdas? Hur ska man bestämma det exakt? Internettrafik passerar gränser hur som helst. Hand upp alla som inte tror förslaget bara är ett sätt att få ökad rätt att godtyckligt avlyssna organisationer och personer med namn som låter oroväckande arabiska. Naturligtvis som ett led i det berömda Kriget Mot Terrorismen.
Jag tycker att allt har en distinkt lukt av "1984". Jan Guillous krönika från i söndags klickar i det här på ett utmärkt sätt.

Jag har funderat på gårdagens inlägg (det om snoppar). Mänsklighetens könsorgan har alltså växt till mer än fem gånger den storlek som vore rimlig, jämfört med liknande däggdjur. Anledningen till denna tillväxt var att våra hjärnor, genom evolutionen, växt extremt mycket (se snopp-inlägget för en lite längre förklaring).

Det här passade bra ihop med vad jag läst tidigare i super-smartisen Stephen Hawkings bok ”Universum I Ett Nötskal”. Där skissar han på hur mänskligheten kommer att se ut och fungera om hundratusentals år. Våra hjärnor kommer fortsätta att växa, tror Hawking. Till slut kommer mänskliga foster att ha så stora huvuden att de inte längre kan födas på normalt sätt.
Istället kommer mänskliga foster att växa utanför moderns kropp.
Detta passar in i teorin om storleken på våra könsorgan: ifall våra könsorgan växt på grund av att barn med stora huvuden ska kunna födas, är det inte orimligt att det omvända sker ifall barn inte längre föds på normalt sätt. Ifall barn hux-flux börjar födas utanför kvinnokroppen verkar det inte finnas någon speciell anledning till att våra könsorgan alls ska se ut som de gör idag.

Om några hundra tusen år kanske människor fortplantar sig på samma sätt som fiskar gör. Eller som vandrande pinnar.

Hur kul låter det på en skala?

Det är här som Kanal 5 kommer in i bilden.

En snabb titt på dagens tablå:
”Dejta Min Morsa”
”Extreme Makeover”
Och inte minst ”My Bare Lady”. Det sistnämnda programmet bygger på en idé om att fyra porrstjärnor åker till London för att ”bevisa att de kan agera”. Lägg till detta program som ”Outsiders” eller (från gårdagens tablå) ”Hjälp Jag Onanerar För Mycket” och jag känner mig helt lugn.

Kanal 5 ger mig ett lugn eftersom att en art (dvs. människan) som högst frivilligt tittar på Kanal 5 aldrig kommer riskera att få en så stor hjärna att det blir aktuellt med några födslar utanför kvinnokroppen. De förödande konsekvenser som en stor tillväxt av mänsklighetens hjärna skulle ge kan man alltså strunta i.

Tack Femman!
Inte bara Roligare TV utan även ett stort ansvarstagande i utvecklingen av vår art.

Vi har nu kommit till den punkt då det inte längre går att undvika att skriva en text om snoppar även här på min blogg.
Jag har inget val.
Inte bara för att jag noterat vilken fascination ämnet orsakar. Den fascinationen är berättigad, har det visat sig (återkommer till vad jag menar med det).
Inte heller för att varje dagstidning och en uppsjö bloggar verkar ha som sitt främsta syfte att  skriva om allehanda könsorgan på daglig basis.
Nej.
Anledningen till denna snopp-text är att jag läst vidare i min bok av Peter Englund. Nu har jag avverkat kapitlet som rör kroppens historia och skillnader i hur mänskligheten betraktat den ideala kroppen allt sedan antiken. Det kapitlet innehöll många, i mitt tycke, intressanta detaljer. En sådan detalj är (och jag citerar):
”En av de saker i vår [mänsklighetens] anatomi som skiljer oss från andra däggdjur är formatet på våra könsorgan. Särskilt den manliga apparaten är märkvärdigt stor, åtminstone om man jämför den med motsvarande utrustning hos andra primater. En genomsnittlig man har en penis som i retat tillstånd är nära fem gånger större än den som återfinns hos en 200-kilos gorillahanne”

Jösses i havet!

Varför det förhåller sig på det här sättet är oklart. Det finns olika teorier. En teori är att människans hjärna vuxit så mycket i förhållande till kroppen i övrigt att våra barn föds med ovanligt stora huvuden. Detta har i sin tur lett till en förstoring av den (hrm…) pipeline som barnet färdas genom vid födseln. Vilket i sin tur har gett vad som bara kan kallas för en finurlig spinoff-effekt på könsorganen hos män. Som alltså växt.

Hur den idealiska penisen anses se ut har varierat under årens lopp. Grekerna ansåg det lite extra aristokratiskt och stilrent att ha en spenslig, kort snopp medan t.ex. Romarna föredrog det omvända. De första kända plastikoperationerna utfördes på just snoppar. Det var då frågan om att försöka återställa det som gått förlorat vid omskärelse. Detta ägnade man sig åt redan under antiken, det vill säga långt före begrepp som ”skalpell” eller ens ”lokalbedövning” var påtänkta. (Förmodligen kände man dock till begrepp som ”kallbrand”, ”inflammation” och ”otroligt smärtsamma variga sår på känsliga lokalisationer”. Om inte annat hade man troligen grundliga praktiska erfarenheter av dylikt.)

Plastikoperationer fanns så småningom tillgängliga för allehanda kroppsdelar. Även för ansikten. Peter Englund berättar historien om den åldrande skönhetsdrottningen som på 1930-talet beslutar sig för att ta en chans att återfå sin ungdoms glans. Botox och silikon fanns inte tillgängligt vid den tidpunkten. Man provade istället att injicera paraffin på strategiska ställen i skönhetsdrottningens ansikte. Dvs. man injicerade ett ämne som skidåkare använder som glidvalla och som inte så lite påminner om stearin. I hennes ansikte. Experimentet föll inte väl ut. Förstås. Paraffinet klumpade ihop sig och började vandra omkring i stora sjok i ansiktet på den stackars kvinnan. Hon drog sig sedermera tillbaka och tillbringade de sista 30 åren av sitt liv mer eller mindre i självvald ensamhet, på grund av sitt vanställda anlete.

Jösses i havet, en gång till!

Jag brukar titta in på Michael Moores hemsida ibland. Då och då finns det roliga och läsvärda grejer där. Som till exempel detta, ett öppet brev till allas vår GW Bush. Föga förvånande är Mr. Moore inte imponerad av beslutet att skicka ytterligare 20.000 soldater till Irak. Han konstaterar att det bara återställer bemanningen till samma nivå som under förra året. Och då gick det ju inte heller så bra.

Moore har istället ett mer radikalt förslag. För att vinna i Irak, ett land som har en befolkning på 27 miljoner människor, bör man skicka 28 miljoner soldater. De första 27 miljonerna amerikaner går in i landet och dödar en irakier var.
Job done.
Den återstående miljonen amerikaner bygger sedan upp Irak igen.

Frågan blir då var GW ska hitta 28 miljoner amerikaner som är beredda att åka till Irak. Givetvis har Moore några förslag för det med:

1. 62 miljoner amerikaner röstade på GW i förra valet. Åtminstone en tredjedel av dessa borde vara beredda att även praktiskt ställa upp på den politik de stödjer.
2. Starta värvningsmöten runt om i amerika under parollen ”Kill An Iraqi”. Kanske kan ordna fram ytterligare sisådär 5 miljoner soldater.
3. Skicka samtliga personer från de etablerade medierna i USA som hjälpt GW att starta kriget. Ifall man då ändå inte kommit upp i 28 miljoner soldater: skicka samtliga som tittar på FOX News.

Så här avslutar sedan Moore: