Snoppar
Vi har nu kommit till den punkt då det inte längre går att undvika att skriva en text om snoppar även här på min blogg.
Jag har inget val.
Inte bara för att jag noterat vilken fascination ämnet orsakar. Den fascinationen är berättigad, har det visat sig (återkommer till vad jag menar med det).
Inte heller för att varje dagstidning och en uppsjö bloggar verkar ha som sitt främsta syfte att skriva om allehanda könsorgan på daglig basis.
Nej.
Anledningen till denna snopp-text är att jag läst vidare i min bok av Peter Englund. Nu har jag avverkat kapitlet som rör kroppens historia och skillnader i hur mänskligheten betraktat den ideala kroppen allt sedan antiken. Det kapitlet innehöll många, i mitt tycke, intressanta detaljer. En sådan detalj är (och jag citerar):
”En av de saker i vår [mänsklighetens] anatomi som skiljer oss från andra däggdjur är formatet på våra könsorgan. Särskilt den manliga apparaten är märkvärdigt stor, åtminstone om man jämför den med motsvarande utrustning hos andra primater. En genomsnittlig man har en penis som i retat tillstånd är nära fem gånger större än den som återfinns hos en 200-kilos gorillahanne”
Jösses i havet!
Varför det förhåller sig på det här sättet är oklart. Det finns olika teorier. En teori är att människans hjärna vuxit så mycket i förhållande till kroppen i övrigt att våra barn föds med ovanligt stora huvuden. Detta har i sin tur lett till en förstoring av den (hrm…) pipeline som barnet färdas genom vid födseln. Vilket i sin tur har gett vad som bara kan kallas för en finurlig spinoff-effekt på könsorganen hos män. Som alltså växt.
Hur den idealiska penisen anses se ut har varierat under årens lopp. Grekerna ansåg det lite extra aristokratiskt och stilrent att ha en spenslig, kort snopp medan t.ex. Romarna föredrog det omvända. De första kända plastikoperationerna utfördes på just snoppar. Det var då frågan om att försöka återställa det som gått förlorat vid omskärelse. Detta ägnade man sig åt redan under antiken, det vill säga långt före begrepp som ”skalpell” eller ens ”lokalbedövning” var påtänkta. (Förmodligen kände man dock till begrepp som ”kallbrand”, ”inflammation” och ”otroligt smärtsamma variga sår på känsliga lokalisationer”. Om inte annat hade man troligen grundliga praktiska erfarenheter av dylikt.)
Plastikoperationer fanns så småningom tillgängliga för allehanda kroppsdelar. Även för ansikten. Peter Englund berättar historien om den åldrande skönhetsdrottningen som på 1930-talet beslutar sig för att ta en chans att återfå sin ungdoms glans. Botox och silikon fanns inte tillgängligt vid den tidpunkten. Man provade istället att injicera paraffin på strategiska ställen i skönhetsdrottningens ansikte. Dvs. man injicerade ett ämne som skidåkare använder som glidvalla och som inte så lite påminner om stearin. I hennes ansikte. Experimentet föll inte väl ut. Förstås. Paraffinet klumpade ihop sig och började vandra omkring i stora sjok i ansiktet på den stackars kvinnan. Hon drog sig sedermera tillbaka och tillbringade de sista 30 åren av sitt liv mer eller mindre i självvald ensamhet, på grund av sitt vanställda anlete.
Jösses i havet, en gång till!
