Bananflugornas Herre
Jag vet att det finns en bok som heter "Bananflugornas Herre". Det är en väldigt finurlig titel på en bok. Boken är en självbiografi, skriven av en svensk skådis som medverkat i filmer där vuxna män på ett högst påtagligt sätt uttrycker sin uppskattning för andra män. Skådespelaren i fråga är väl dessutom son till den allra mest moderata av socialdemokrater som någonsin existerat. Vilket jag tycker tillför alltihop en extra dimension. Men det är inte om den boken detta ska handla. Jag har inte ens läst den. Tyckte bara det där med bananflugor var rätt klurigt och lite passande för ämnet. Ska sluta svamla om det där nu.
Jag vet inte ifall det är köldens fel. De senaste dagarna har det ju - faktiskt - varit rejält kallt. Jag minns hur kyla förklarades på fysiklektionerna. Det var något om att nedkylning gjorde så att alla partiklar började röra sig långsammare. Dvs. ifall luften blir kallare så innebär det att de molekyler som finns i luften rör sig långsammare. Det verkar nu även som om kylan påverkat mitt centrala nervsystem, där partiklarna i min storhjärna verkar röra sig med en närmast omätbar hastighet. Ungefär på samma sätt som att bergskedjor åker rollerblades i närmast omätbar hastighet.
Gick och handlade. Köpte det vanliga bjäfset: blöjor, kakor, fil och dessutom då bananer. Knallade hem från Hemköp med kylan bitandes i kinderna. Befann mig på en ramp över Riksväg 90 när jag plötsligen kom på mig själv med att undra när egentligen bananer dör.
Det där kräver kanske en förklaring.
Men jag tänkte ungefär som så att bananer som man köper i affären ju är gröna. Sedan utvecklas de. Bananerna mognar efter att de skördats. Alltså måste de leva då, annars skulle de ju skrumpna ihop. De dör inte när klasen huggs ner utan lever vidare, utan att vatten eller annan näring tillförs. De lever dessutom så pass länge att de kan fraktas från Botzwana (eller var det nu är bananer egentligen växer) ända till denna gudsförgätna del av Norrland. Utan att dö. De lever sannolikt även efter man skalat dem. Att äta banan är alltså att äta ett levande föremål. Ungefär som när Indiana Jones bjuds att aphjärna direkt ur kraniet i "The Temple Of Doom". När man såg på saken (banan-saken alltså) ur ett visst perspektiv, som jag gjorde när jag stod på rampen över Riksvägen, kändes det som jag gjort en banbrytande ekologisk insikt.
När jag däremot kom hem och värmde upp mig så...tja...började jag fundera över hur partiklarna i min hjärna egentligen uppför sig.
Jag vet inte ifall det är köldens fel. De senaste dagarna har det ju - faktiskt - varit rejält kallt. Jag minns hur kyla förklarades på fysiklektionerna. Det var något om att nedkylning gjorde så att alla partiklar började röra sig långsammare. Dvs. ifall luften blir kallare så innebär det att de molekyler som finns i luften rör sig långsammare. Det verkar nu även som om kylan påverkat mitt centrala nervsystem, där partiklarna i min storhjärna verkar röra sig med en närmast omätbar hastighet. Ungefär på samma sätt som att bergskedjor åker rollerblades i närmast omätbar hastighet.
Gick och handlade. Köpte det vanliga bjäfset: blöjor, kakor, fil och dessutom då bananer. Knallade hem från Hemköp med kylan bitandes i kinderna. Befann mig på en ramp över Riksväg 90 när jag plötsligen kom på mig själv med att undra när egentligen bananer dör.
Det där kräver kanske en förklaring.
Men jag tänkte ungefär som så att bananer som man köper i affären ju är gröna. Sedan utvecklas de. Bananerna mognar efter att de skördats. Alltså måste de leva då, annars skulle de ju skrumpna ihop. De dör inte när klasen huggs ner utan lever vidare, utan att vatten eller annan näring tillförs. De lever dessutom så pass länge att de kan fraktas från Botzwana (eller var det nu är bananer egentligen växer) ända till denna gudsförgätna del av Norrland. Utan att dö. De lever sannolikt även efter man skalat dem. Att äta banan är alltså att äta ett levande föremål. Ungefär som när Indiana Jones bjuds att aphjärna direkt ur kraniet i "The Temple Of Doom". När man såg på saken (banan-saken alltså) ur ett visst perspektiv, som jag gjorde när jag stod på rampen över Riksvägen, kändes det som jag gjort en banbrytande ekologisk insikt.
När jag däremot kom hem och värmde upp mig så...tja...började jag fundera över hur partiklarna i min hjärna egentligen uppför sig.
Kommentarer
Trackback
