Thomas blogg

Världens sorligaste ljud:
1. Inspelade skratt från TV som man hör på avstånd. Speciellt till avlägsen pianomusik.
2. Ljudet av regn som slår mot ett fönster under januari månad.
3. Tonåringar. På bussar eller i s.k. växa-upp filmer.
4. Cello.
5. Jublande moderater.

För den mycket överkomliga summan av 50 riksdaler fick jag igår en sällsam upplevelse. Det var konsert på Lillan i Luleå. Först spelade en tjej som såg ut att vara ca. 12 år gammal. Häpnadsväckande nog påstod hon att hon spelat på Lillan redan för 4 år sedan då hon enligt all logik borde gått på lågstadiet. Hon släntrade in på scen och såg ut att vara Kristina Lugns dotterdotter, på gränsen till att bryta ihop av blygsel. Sedan drar hon igång Joni Mitchell-inspirerande, egenkomponerade låtar och bitvis är det riktigt bra. Hon spelar och sjunger med inlevelse. Dock märks det att Liv (för så heter hon) blir väldigt störd av att någon börjar prata i mobiltelefon under en låt. Efter det blir konserten allt mer skakig. Spelfel, glömda textrader osv. När hon är klar är nästa anhalt på programmet en kille som sjunger vad som nog bara kan kallas Greatest Hits För Tenorer. Killen i fråga är iförd brun kostym av modell som var populär på 80-talet. Han tar efter några låtar av sig sin kavaj och avslöjar då att hans väst är ett par nummer för liten för honom. Han stärker sig mellan låtarna genom att halsa en okänd vätska ur en termos. Sångaren ackompanjeras av en kvinna från Ryssland som uppför sig som vore hon placerad i orkesterdiket på Bolsjojteatern. Kontrasten mellan Bolsjojteatern och kvällens arragemang av föreningen Lule Hardcore (!) är, minst sagt, stor. Under hela konserten krånglar deras elpiano. Sångarens papper ramlar från notstället osv. Han framstår alltmer som Polismästaren i julkalendern eller som om han gått ABF-kurs i operasång. Men. Det finurliga är att det är bra. Jäkligt bra. Publiken som mestadels (?) kommit för att se Mattias Alkberg BD jublade till bl.a. O Sole Mio och arior från Rigoletto. Josef Esberg, som sångaren hette, fick till och med köra extranummer. Till skillnad från MABD som kom sedan. Efter två rätt lågmälda konserter levererades en allt annat än lågmäld konsert. Har fortfarande lite lock för öronen. Det var första konserten med MABD som jag själv såg. Har läst recensioner av deras konserter och ofta har man nämnt det dåliga ljudet. Måste instämma. Gitarrerna blev bara ett enda bröt. Man hörde inte vad som spelades, blev bara en vägg av ljud. Bästa låten blev den tystaste, som framfördes utan trummor och bas. Sista låten var också riktigt lyckad. Efter ganska precis en timme går MABD av och publiken verkar utmattad och orkar inte klappa in bandet en gång till.
En osannolik kväll. Pianoklink, opera och progg-punk.

Var på anställningsintervju i förrgår. Det är alltid intressanta tillställningar. Jag har varit på ett antal vid det här laget och den ena har sällan varit den andra riktigt lik. Jag har själv deltagit och intervjuat människor som ska bli anställda några gånger. Suttit på andra sidan, så att säga. Det var förmodligen ännu mer intressant.
Min skummaste intervju var förmodligen då jag sökte jobb inom Försvarsmakten. Jag satt på ena sidan av ett långt konferensbord. På andra sidan satt mina intervjuare. De presenterade var och en sina ansvarsområden. De använde overhead och körde med så många förkortningar att jag blev yr i mössan. Efter att jag sedan fått svara på de vanliga frågorna (om "starka och svaga sidor") följde en utfrågning där jag ställdes inför hypotetiska situationer:
"Så här är läget - vad gör du"
Allas blickar vändes därefter mot mig. Jag svettades.

Det kändes o.k. på intervjun i förrgår. Inte fantastiskt bra, inte fantastiskt dåligt. Såhär i efterhand har jag undrat hur stor skillnad det skulle bli ifall man intervjuades flera gånger. Dvs. skulle jag presentera mig själv på ett annorlunda sätt vid olika tillfällen? Det tror jag absolut.  Jag tror skillnaden skulle vara mycket stor.

Läste idag en artikel i DN som PC Jersild skrivit. Huvudet fullkomligt på spiken.

Egentligen gårdagens, men kunde inte logga in då: signaturmelodin till julkalender. Bararararararaaara-raaa-raa-rararara.

Kanske är det logiskt att nu, när det finns ett nytt arbetarparti, samtidigt har uppstått en ny underklass. En grupp speciellt utsatta individer som balanserar på ruinens brant där varje dag är en oviss kamp för livets nödtorft.

Jag talar givetvis om direktörer. Och då speciellt de bäst betalda direktörerna. I alla fall enligt Michael Treschow, ordförande i Svenskt Näringsliv.

”Svenska toppchefer har för dålig betalt”, säger han idag enligt SVT Text och det är i och för sig inget nytt. Hans företrädare har sagt det samma i minst 15 år. Tidigare har SAF sagt att ifall de bäst betalda cheferna inte får ännu mer pengar så kommer dessa genast flytta utomlands. Bilden av ett kritstrecksrandigt, beluga-och-champagnedoftande lämmeltåg av direktörer som lämnade landet i ilfart målades upp. Att detta sedan inte skett verkar, i första hand, bero på att svenska toppchefer helt enkelt inte håller måttet internationellt. Vilket nu även SAF (i sin nya kostym) verkar ha uppmärksammat. Kanske därför har man bytt retorik. Nu heter det istället att de svenska direktörslönerna gör att det blir svårt att locka hit utländsk kompetens. En variation på känt tema, således.

Om man ser på lönestatistik är det hela däremot lite klurigt att få ihop. Direktörerna i Sverige har verkligen lyckats bra i lönematchen, trots dagens utspel från Michael Treschow. Bäst i Norden, visar Svenska Dagbladet Näringslivs sammanställning av nordiska direktörslöner 2005. Svenska vd-löner i A-listade börsbolag ligger i snitt på 9 miljoner kronor. Bäst betald är Carl-Henric Svanberg, vd i Ericsson, med sina 22,2 miljoner kronor. Efter Ericssonchefen rullar Volvochefen Leif Johansson in med 18 miljoner kronor i årslön. Leif Östling, vd i Scania, lyfter 16 miljoner kronor. De lägst betalda nordiska cheferna finns i Norge.

Svenska direktörer ligger bra till, inte bara i Norden utan, i hela världen, visar en tidigare genomgång av direktörslöner i EU- och OECD-länderna. I den hamnar USA på första plats, Schweiz på andra och Sverige på tredje plats. Närmast under sig har de svenska direktörerna tyska och japanska kolleger och därefter följer ytterligare 38 länders storchefer.

Följande snutt har jag kopierat från Piteå-Tidningens ledarsida. Tycker den sammanfattar på ett bra sätt:

”Sverige behöver inte fler låglönejobb, men väl en jämnare fördelning av det kapital som arbetas ihop. I världsrankinglistan landar svenska direktörer på tredje plats medan svenska industriarbetare återfinns först på nionde plats. Rankningen för grannlandet Norge är den omvända. Norska industriarbetare toppar världslistan, medan deras direktörer finns i bottenskiktet. Svenska direktörer måste ha bra betalt, annars försvinner de till utlandet, lyder budskapet i försvarstalen. Ja, inte till Norge i alla fall. Däremot kanske Sverige kunde växla en genomsnittlig direktör mot två norska? Folkpartiets språktest lär inte bli några problem.”

Ibland är det lätt att bli paranoid. De senaste dagarna har det verkat som att omgivningen varit fullproppad med Leif ”Loket” Olsson. Var helst jag gått har han varit där. Eller åtminstone personer som liknat honom extremt mycket. Speciellt märkligt var det igår. Min och sonens promenad ner på Konsum var fylld av ”Lok”. När vi kom in i affären hade en person med karaktäristisk mustasch, mage och taklucka i frisyren somnat i en stol precis innanför dörrarna. Alternativt betraktade han bara fläckarna på sin undertröja mycket ingående. Sedan busade en annan ”Loket”-kopia med sonen medan vi stod i kö till kassan. När vi slutligen gick hem var det dags för den tredje look-a-liken. Denne började spontant pussas med sin fru. Mycket snuttigt och så där, men vid det laget kände jag mig förföljd. Jagad av en landsomfattade organisation av överviktiga män med mustasch? Inte helt avspänt. När man börjar se sig omkring finns de här personerna överallt. Skulle tro att det är Sveriges vanligaste utseende.

Märkte idag för första gången hur rostiga ledningarna i hjärnan blir om man inte underhåller dem. Åtminstone ledningarna som går från hjärnan till tal-organet. Var in på jobbet och jobbade några timmar. Kunde snabbt konstatera att jag nästan glömt bort hur man pratar! Trodde inte det var möjligt. Kan i och för sig vara ett led i den allmänna mentala härdsmälta jag verkar genomgå för tillfället. Försökte t.ex. sätta på sonen två par blöjor samtidigt idag, för att bara ta ett av alla de exempel som pekar mot att min hjärna sakta håller på att förvandlas till Schweizerost. Vad månde bliva?

Idag kan ha varit dagen då vi fick se lösningen på ett av världshistoriens äldsta och mest omdebatterade problem; Teodiceproblemet.

Det lyder som följer:

Om Gud finns och han är allsmäktig, hur kan det då finnas ondska?

Den moderna versionen av problemet är, som alla vet, något annorlunda.
Om Gud finns och han är allsmäktig, hur kan det då finnas s.k. Nu-Metal?

Svaret kan ha kommit nu. Märkligt nog var det en norrman som knäckte nöten.

Efter att ha gjort listan på de värsta dödsfallen inom filmens värld har jag funderat på vilka de bästa dödsscenerna skulle kunna tänkas vara. Döden är som bekant inte speciellt positivt värdeladdad för de flesta av oss, men det finns ändå vissa scener som varit speciellt lyckade.

1. Colonel Walter E. Kurtz (Marlon Brando) huggs ihjäl med machete i Apocalypse Now.
2. Bonnie & Clyde peppras rejält fulla med bly i filmen med samma namn.
3. ”Marvin” i Pulp Fiction omkommer oturligt då Vincent Vegas pistol brinner av.
4. Pike Bishop (m.fl.) peppras ihjäl i Det Vilda Gänget.
5. Frank Wolff tar en rymdvandring i Månen Tur Och Retur. Här måste jag kanske utveckla lite mer. Frank Wolff var Professor Kalkyls assistent som smugglade ombord en fripassagerare på deras månexpedition. På grund av detta riskerade hela besättningen att omkomma. Wolff väljer då att heroiskt sona sitt brott (?) genom att kliva av månraketen och ut i tomma rymden till en kall och minst sagt ödslig grav. Oerhört ”heavy” att läsa (och se på film) då man är i tioårsåldern.

Vi skola alla träffa honom. Liemannen. Det enda man säkert vet om sitt jordeliv är att det en gång ska ta slut. Kom att tänka på detta idag när jag rengjorde avloppet med s.k. propplösare. Det vill säga ett pulver som när det blandas med vatten blir kraftigt frätande. Fick stänk på ena handleden vilket ledde till att jag fick ett litet sår. Kom då, självklart, att tänka på döden så som en kvinna mötte den i Travis Bickles baksäte. Det vill säga i filmen Taxi Driver. Kvinnan ifråga blev tvångsmatad med propplösare. Hon tyckte inte om det. Faktum är att hon dog.

På film kan man möta döden på många riktigt otrevliga sätt. Dr Rene Belloq i Jakten På Den Försvunna Skatten smälter till exempel. Verkar inte så festligt. Ernst Stavro Blofeld i Ur Dödlig Synvinkel slutar sina dagar genom att falla med sin rullstol ner i en skorsten. Inte heller det en lustfylld upplevelse, troligtvis.
Sen finns det många scener i filmvärlden där personer nästan omkommer efter att ha varit i ruggiga situationer. T.ex. The Bride i Kill Bill som blir levande begravd eller Francisco Flores i Traffic som utsätts för mycket mycket ovänlig behandling under förhör.

Mina Topp-5 Värsta Filmdödsfall är (för dagen):

1. Den kvinna som omkommer under ”Lust” i Seven. Brrr. Man vill inte tänka på det och än mindre beskriva vad som händer i detalj.
2. Marvin Nash i Reservoir Dogs, dvs. polisen som dör efter att bl.a. ha befriats från ett öra av Mr Blonde.
3. Nicky Santori (Joe Pescis rollfigur) i Casino som klubbas ihjäl med baseballträn på en åker.
4. Dieter Stark (Peter Stormare) i Jurassic Park II – ihjälbiten av miljontals små dinosaurier.
5. Felix Leiter i License To Kill. Nedsänkt i tank full med hajar.

Idag kunde man läsa om hur antalet unga förtidspensionerade ökat dramatiskt. Efter att först (återigen) drabbats av åldersnoja när jag insåg att jag var för gammal för att räknas som ”ung” i arbetslivet grunnade jag vidare på detta.

En av de första åtgärder som vår nya regering gjorde var att meddela att Arbetslivsinstitutet (ALI) skulle läggas ner. Beskedet kom blixtsnabbt efter valsegern. Det var som att man gått och längtat i flera år. Anledningen till att institutet skulle läggas ner var oklar. Jag såg en moderat i TV som kom med den enda, i rent språklig mening, begripliga förklaring jag hört, nämligen att skattemedel inte skulle finansiera (cit.) ”socialdemokratisk propaganda”.

Jag har gått kurser där jag träffat representanter från ALI många gånger. Jag har läst deras rapporter och följer senaste nytt på deras hemsida. Jag har lärt mig mycket. Om bland annat ergonomi, muskelskador och hörselskador Däremot har den socialdemokratiska propagandan varit väl dold. Mycket väl. Inga röda rosor insmugna på hemsidan. Ingen av ALIs forskare har jag någonsin sett avbryta sin föreläsning för att gå ner på knä, vända sig i riktning mot Göran Perssons herrgård och utstöta Internationalen. För att vara den förlängda arm åt sossarna som moderaterna verkar tro att de är måste man säga att de sköter sin propaganda mycket diskret. ALI har verkligen hållit korten tätt pressade mot bröstet i propagandafrågan.
Jag fattar ärligt talat inte vad alliansen menar.
Det gör inte heller de närmare 200 utländska organisationer som på ALIs hemsida protesterar mot nedläggningen. På protestlistan återfinns alla ifrån välrenommerade amerikanska universitet som Yale, Harvard, Princeton och UCLA till Irans (!) University of Medical Science. Alla verkar lika frågande inför regeringens sällsamma beslut.

Men dock.

Åter till ingressen.
ALI publicerade ifjol en rapport om orsakerna till de ökade sjuktalen i Sverige. I den fastslogs att det inte främst var antalet sjukskrivna som ökat, utan längden på sjukskrivningarna. Två tredjedelar av de ökade sjuktalen berodde på detta. Anledningen till detta var i sin tur en mängd politiska beslut som fattades i bred enighet under tidigare delen av 90-talet. Rehabiliteringen försvårades av olika anledningar. Försäkringskassans handläggningstider ökade osv. osv. (Läs hela rapporten här: http://www.arbetslivsinstitutet.se/pdf/051016_sjukfranvaron.pdf)

Den senaste tiden har vi kunnat bevittna hur världens ondska tagit en oväntad seger. Fått en oväntad fjäder i hatten. Vi talar nu om ondskan i dess renaste form. Jag menar inte något så futtigt som den så kallade ”Alliansen” som, med möjligt undantag för någon enstaka moderat, ändå är en mänsklig företeelse. Jag menar inte ens klimathotet eller Idol 2006. Jag menar ondska av bibliska proportioner. Gehenna. Något som karvats ut ur Gamla Testamentet.

Ponera att Luke Skywalker gått över till den mörka sidan.

Tänk dig att Frodo slagit sig samman med Sauron.

Då någonstans kommer vi i närheten av vad som skedde när Henrik Larsson blev klar för Manchester United.

Det tog många år innan jag övertygades om Henrik Larssons storhet. I början av hans karriär framstod han bara som ännu ett löfte med misslyckad frisyr. Jag fattade inte vad han skulle göra i VM 1994 och jag fattade än mindre varför han fick slå en straff i den numera klassiska nagelbitarmatchen mot Rumänien. Sällan har jag varit så säker på att någon skulle missa en straff som jag var när han la upp bollen då. Men han motbevisade mig. Vilket han fortsatt att göra, år ut och år in. Jag har hela tiden tyckt att han bara blivit bättre och bättre. Fått större register. Han har fortsatt utvecklas långt efter han fyllt 30. Nu är han 35 och han var en helt avgörande faktor då Barcelona vann Champions League för bara ett halvår sedan. Mycket imponerande. Han är nu en av Sveriges största spelare genom tiderna. Faktiskt. Förutom då att han alltid ger ett bra intryck när man ser honom intervjuas. Han har klass. Numera har han klass, kanske man skulle tillägga. Hans reklamkampanj för en hamburgerfirma innan just VM 94 var väl…sådär:
”Blir det några VM-mål i sommar då, Henke?”
”RRrräaukna meijd dee!”

Nu ska han alltså till Mordor och tjäna den onde häxmästaren Ferguson. Det kommer givetvis öka deras chanser att ta hem titeln till Den Hemska Arenan Som Man Inte Vill Nämna Vid Sitt Rätta Namn. Det är dags att ringa Max Von Sydow och be honom hämta vigvattnet.

Idag var vi på s.k. skyltsöndag. Vi såg tomtar, hästar, renar och före detta ministrar. Javisst! Plötsligt, från ett gömställe bakom någon sorts vätte, steg Marita Ulvskog fram. Hon sköt en rullstol framför sig. Som vanligt då jag träffar någon jag känner igen från andra sammanhang krävdes det en, två, ja till och med tre blickar för att jag verkligen skulle tro på vad jag såg. Den sista blicken hade nog dess värre karaktären av en typisk stirrning. Ulvskog såg misstänksamt på mig efter blick #3. Jag hörde för min inre röst hur hon beskrev mig för sina vänner senare idag:

”Det var någon dåre med skägg och en smutsig sportmössa från 70-talet som stirrade på mig idag. Trodde han när som helst skulle dra fram en kniv.”
Strax därefter träffade vi på ett lejon. Det var alltså ett lejon som gick på bakbenen och delade ut flygblad till ”Leos Lekland”. Sonen var djupt fascinerad. Vi träffade på lejonet igen lite senare. Vi svängde runt ett hörn och där stod lejonet och höll på att ta av sig sitt huvud. Jag fick panik. Väste åt hustrun att hon skulle dra bort vagnen så fort som möjligt. Tänkte mig att sonen skulle få bestående psykiska men av att se lejonet ta av sig huvudet och att det där istället skulle materialisera sig en finnig tonåring. Vilket trauma för sonen. En upplevelse som bygger framtida seriemördare. Turligt nog avbröt lejonet sin huvudavtagningsprocedur och busade lite mer med oss istället. Det tackar jag för. Vill inte hamna i en situation där jag om 30 år tvingas förklara för undrande kriminalpsykologer var det "gick snett" för sonen.

Ett tecken på att man verkligen blivit gammal är att åldersnojan, som gått över för flera år sedan, kommer tillbaka. Jag tror det började då jag inte kunde sova för några dagar sedan. Satt istället uppe och glodde i gamla böcker. Läste om Alexander Den Store. Kunde konstatera att han dog när han var lika gammal som jag. Om någon inte minns så var Alexander kung av Makedonien och Grekland. Han erövrade bland annat Perserriket och Egypten. Han grundade staden Alexandria och betraktas idag som en av historiens största fältherrar. Hans erövringar gav upphov till den s.k. hellenismen, vilket gjorde att den grekiska kulturen spreds över hela världen.
Själv har man problem att ens erövra sin egen toalett på morgonen när alla ska dit samtidigt. I den mån jag har varit ansvarig för att sprida några kulturer kan det möjligen vara en eller annan bakteriekultur som jag av misstag spridit bland vänner och bekanta.

Det blev heller inte bättre när jag satt och kollade på http://sv.wikipedia.org och läste om olika personer som var födda samma år som jag. Jag hittade ministrar och, ännu värre, före detta ministrar. Det vill säga; personer som vid min ålder inte bara blivit statsråd. Man har nu gått vidare till nya utmaningar, som det brukar heta. Jag har alltid ansett ministrar som personer med en jäkla rutin och erfarenhet (i klartext: som gamla stofiler). Nu har alltså några av mina årskamrater lagt det där ministrandet bakom sig.

Suck.

Listan på människor födda 1973 var sedan fylld av rutinerade (eller före detta) idrottsstjärnor, pensionerade porrskådisar, OS-segrare och en blivande (?) svensk kung.

Milda Matilda.

Den första åldersnojan tror jag kom då jag insåg att jag inte längre kunde anses som speciellt lovande inom…tja…inom någonting alls egentligen. Mina möjligheter att byta karriär verkade vara mycket begränsade, där för 7-8 år sedan då det sist begav sig. Nu har en post-åldersnoja-åldersnoja inträtt. Känns sådär. För att gaska upp mig har jag läst Bukowski. Gubbstrutten debuterade inte förrän efter han fyllt 40. Och det hade i hans fall varit fyra årtionden där, minst sagt, inte levt enligt socialstyrelsens rekommendationer om x antal skivor bröd om dagen.

Hoppet lever. Kanske.

Dagens grej verkar vara att det ska införas nationella prov i svenska för 8 åringar. Tongångarna går igen från övriga åsikter som regeringen står för:

• För att hjälpa arbetslösa försämrar vi A-kassan.
• För att hjälpa sjukskrivna ser vi till att de får mindre i plånboken.
• För att hjälpa de som har svårt att lära sig läsa ska dessa människor få svart på vitt på sin oförmåga redan i trean.

Jag hörde Jan Björklund på TV idag. Han pratade om att det inte finns några kunskapsmål för lågstadiet. Eftersom det mycket väl passade in på min bild av dagens skola som flummandets högborg gick jag, tvärt emot alla instinkter, in på skolverkets hemsida (www.skolverket.se) för att kolla. Det är inget jag vanligtvis gör utan att samtidigt hotas av en dubbelpipig Remington. Man kan svårligen tänka sig tristare läsning än kursplaner, det enda som kan mäta sig i tråkighet skulle väl vara ett eller annat partiprogram. På sätt och vis hade Björklund rätt. Det finns inga konkreta, mätbara mål för lågstadiet. Det är först i femman som man har de första nationella proven. Men naturligtvis finns det ändå mål uppsatta för vad lågstadiet ska syfta till. Den första punkten på en lång lista gällde just läsande och fastslog hur viktigt det var att eleverna jobbade med sitt läsande och skrivande.

Nästa grej som Björklund sa i TV lät också mycket vettigt. Forskning har visat, sa han, att elever som har problem att läsa i ÅK3 kommer få stora problem med resten av grundskolan. Därför ska extra satsningar göras på dessa elever. Inte många kan argumentera mot det. I alla delar låter det vettigt.

Men, frågan är, måste det till nationella prov för att satsa mer på specialundervisning? Utan att ha riktigt på fötterna så skulle jag ändå vara villig att satsa en av mina pungkulor på att lågstadielärare redan idag, utan några nationella prov, vet precis vilka elever som behöver mer stöd. Det känns för mig som att hela pratet om ökade satsningar på svaga elever bara är en täckmantel för att driva igenom en ideologiskt motiverad förändring av skolan. Kraven ska skärpas och för att sockra den beska medicinen slänger man in några formuleringar om hur det ska hjälpa de svagaste.

Det är inte utan att man börjar fundera i samma banor som vissa skäggprydda skåningar. Vem kan man egentligen lita på? Nutiden är förvirrande, i alla fall för personer utrustade med min högst blygsamma mentala kapacitet.

Volvochefen vill nu höja bensinskatten? Jösses. Vad kommer väl härnäst tänkte jag då jag läste den nyheten? Skulle det börjat flyga vrålande apor ut ur mina kroppsöppningar hade det varit mindre överraskande.

Jag behövde dock inte vänta länge förrän nästa logiska krumsprång i offentligheten kollrade bort mig. Socialdemokraterna vill nu göra avsteg ifrån turordningsreglerna då man ska skära ner sin bemanning i riksdagen. Det vill säga man vill kringgå samma turordningsregler som man anser ska gälla alla andra arbetsgivare. Trovärdigheten i detta närmar sig George W Bush nivåer.

Självfallet är sossarna inte de enda som föredrar att behålla sina egna teorier mer i teorin än i praktiken.

Vår moderate migrationsminister Tobias Billström, exempelvis. Han företräder det parti som mest ihärdigt drivit tesen om att människor medvetet fuskar med sin sjukskrivning eftersom man helt enkelt inte har lust att gå till jobbet.
”Man kan inte sjukskriva sig från livet”, brukar Billströms partivänner grymta innan de far iväg i långa haranger om hur det inte kan vara en arbetsgivares fel att människor har privata problem. Därför måste dessa människor bli bättre på att ”ta sitt ansvar”. Ni vet hur det brukar låta. Därför var det intressant att notera hur Billström själv sjukskrev sig blixtsnabbt då jorden började gunga under fötterna efter valet. Och varför började jorden gunga under fötterna på honom? Jo, eftersom han under ett antal år valt att (cit.) ”avstå” från att betala TV-licens. Detta är speciellt intressant från en företrädare från ett parti som sannolikt inte skulle vara speciellt förstående ifall någon ”avstår” att betala för sig i snabbköpet?
Hur var det nu med ansvaret Billström?

Det var inte heller länge sedan jag läste om hur Svenskt Näringsliv pumpade in mångmiljonbelopp i tankesmedjan Timbro, en organisation som ägnat en ansenlig ansträngning åt att förklara hur skadligt det är med verksamheter som subventioneras på liknande sätt?
Som sagt: vem kan man lita på?
Allraminst kanske de skånska skäggskallar jag refererade till i inledningen.
Hur ska man egentligen betrakta Hoolabandoolornas mycket skickliga maskering av den skånska dialekt som blir mycket hörbar på deras senare alster?