Pianoklink, opera och progg-punk
För den mycket överkomliga summan av 50 riksdaler fick jag igår en sällsam upplevelse. Det var konsert på Lillan i Luleå. Först spelade en tjej som såg ut att vara ca. 12 år gammal. Häpnadsväckande nog påstod hon att hon spelat på Lillan redan för 4 år sedan då hon enligt all logik borde gått på lågstadiet. Hon släntrade in på scen och såg ut att vara Kristina Lugns dotterdotter, på gränsen till att bryta ihop av blygsel. Sedan drar hon igång Joni Mitchell-inspirerande, egenkomponerade låtar och bitvis är det riktigt bra. Hon spelar och sjunger med inlevelse. Dock märks det att Liv (för så heter hon) blir väldigt störd av att någon börjar prata i mobiltelefon under en låt. Efter det blir konserten allt mer skakig. Spelfel, glömda textrader osv. När hon är klar är nästa anhalt på programmet en kille som sjunger vad som nog bara kan kallas Greatest Hits För Tenorer. Killen i fråga är iförd brun kostym av modell som var populär på 80-talet. Han tar efter några låtar av sig sin kavaj och avslöjar då att hans väst är ett par nummer för liten för honom. Han stärker sig mellan låtarna genom att halsa en okänd vätska ur en termos. Sångaren ackompanjeras av en kvinna från Ryssland som uppför sig som vore hon placerad i orkesterdiket på Bolsjojteatern. Kontrasten mellan Bolsjojteatern och kvällens arragemang av föreningen Lule Hardcore (!) är, minst sagt, stor. Under hela konserten krånglar deras elpiano. Sångarens papper ramlar från notstället osv. Han framstår alltmer som Polismästaren i julkalendern eller som om han gått ABF-kurs i operasång. Men. Det finurliga är att det är bra. Jäkligt bra. Publiken som mestadels (?) kommit för att se Mattias Alkberg BD jublade till bl.a. O Sole Mio och arior från Rigoletto. Josef Esberg, som sångaren hette, fick till och med köra extranummer. Till skillnad från MABD som kom sedan. Efter två rätt lågmälda konserter levererades en allt annat än lågmäld konsert. Har fortfarande lite lock för öronen. Det var första konserten med MABD som jag själv såg. Har läst recensioner av deras konserter och ofta har man nämnt det dåliga ljudet. Måste instämma. Gitarrerna blev bara ett enda bröt. Man hörde inte vad som spelades, blev bara en vägg av ljud. Bästa låten blev den tystaste, som framfördes utan trummor och bas. Sista låten var också riktigt lyckad. Efter ganska precis en timme går MABD av och publiken verkar utmattad och orkar inte klappa in bandet en gång till.
En osannolik kväll. Pianoklink, opera och progg-punk.
