Thomas blogg

Idag var vi på s.k. skyltsöndag. Vi såg tomtar, hästar, renar och före detta ministrar. Javisst! Plötsligt, från ett gömställe bakom någon sorts vätte, steg Marita Ulvskog fram. Hon sköt en rullstol framför sig. Som vanligt då jag träffar någon jag känner igen från andra sammanhang krävdes det en, två, ja till och med tre blickar för att jag verkligen skulle tro på vad jag såg. Den sista blicken hade nog dess värre karaktären av en typisk stirrning. Ulvskog såg misstänksamt på mig efter blick #3. Jag hörde för min inre röst hur hon beskrev mig för sina vänner senare idag:

”Det var någon dåre med skägg och en smutsig sportmössa från 70-talet som stirrade på mig idag. Trodde han när som helst skulle dra fram en kniv.”
Strax därefter träffade vi på ett lejon. Det var alltså ett lejon som gick på bakbenen och delade ut flygblad till ”Leos Lekland”. Sonen var djupt fascinerad. Vi träffade på lejonet igen lite senare. Vi svängde runt ett hörn och där stod lejonet och höll på att ta av sig sitt huvud. Jag fick panik. Väste åt hustrun att hon skulle dra bort vagnen så fort som möjligt. Tänkte mig att sonen skulle få bestående psykiska men av att se lejonet ta av sig huvudet och att det där istället skulle materialisera sig en finnig tonåring. Vilket trauma för sonen. En upplevelse som bygger framtida seriemördare. Turligt nog avbröt lejonet sin huvudavtagningsprocedur och busade lite mer med oss istället. Det tackar jag för. Vill inte hamna i en situation där jag om 30 år tvingas förklara för undrande kriminalpsykologer var det "gick snett" för sonen.