Thomas blogg

Javafan.
Ibland undrar jag ifall min hjärna verkligen fungerar som den ska.
Alltså, ifall den fungerar som hos majoriteten av min omgivning.
På många punkter verkar jag i och för sig gå att sortera in i samma fack som de flesta andra.

Jag gillar när det nu blir varmt ute, till exempel. Antagligen är jag inte helt ensam om just den tanken.

Jag gillar mjukglass, inte minst som man trycker i sig i vårsolen.

Ja, jag röstade inte ens på moderaterna i likhet med en överväldigande majoritet av menigheten.

Det är det där med mina minnen som är lite oroande.
Löjliga minnen som av någon anledning fastnat helt kristallklart i min hjärna och kan dyka upp ibland.
Är alla skapta på det sättet?
Jag minns t.ex. mycket väl den godaste chokladkaka jag någonsin ätit. Jag var 8 år när jag köpte den. På Gunnars Närköp. Ibland kan jag fundera på exakt hur man fick till den perfekta blandningen av precis lagomt ljus choklad med en lätt antydan av mint. Inte för att jag visste vad en "antydan" var när jag var 8 år. Men ändå. Varför har jag aldrig hittat någon lika god chokladkaka under de nästan 30 år som följt?
Jag minns en baconlindad korv jag åt när jag var 10.
Jag minns när vi tävlade i pannkaksätning på högstadiet.
Jag minns den ångkokta blodpuddingen på mellanstadiet.

Jag minns det s.k. "Sundqvisttestet" som en kompis uppfann under just mellanstadiet. ("Sundqvisttestet" består i att man lägger valfri maträtt från valfri skolbespisning på en normal plasttallrik av den typ som används i skolkök. Sedan vänder man tallriken upp och ned och observerar hur maten beter sig. Ifall maten stannar kvar utfaller testet positivt. Blodpuddingen på Furuparksskolan testade alltid positivt på Sundqvisttestet, oberoende av hur mycket lingonsylt som samtidigt applicerats.)

Jag vet inte ifall den s.k. Medelsvensson lägger ner lika mycken tankemöda på såna här minnen som jag.

Och det är inte bara mat:

Jag minns vad som stod på reklamkepsen som farsans jaktkompis hade i början på 80-talet (LoKoMo).
Jag minns hur det luktade piptobak (Hamiltons blandning) i farfars gamla Amazon.

Jag minns en blåsvart fjäder jag hittade under en fisketur i början av 80-talet - och hur ledsen jag blev när jag tappade fjädern i vattnet och såg den sjunka.

Jag minns hatsånger om Bröderna Herrey som mina hårdrockarkompisar sjöng när Per, Louis och Rickard vann schlagerfestivalen ("Diggiloo-diggiley, alla pissar på Herreys, det är därför dom har gu-la skooor!")

För att nu bara komma med ett kort urval av de meningslösa minnen som regelbundet bubblar upp.

Sen har vi ju också det där med att fara iväg i fantasier.

På bussen sitter jag numera och läser Dan Brown. Änglar Och Demoner. Den är bra. Man jagar runt bland historiska föremål i Rom och letar superkluriga ledtrådar gömda i offentliga konstverk.

Det ÄR häftigt, låt ingen kreddpajas påstå något annat.

Och man (eller åtminstone jag) far iväg i fantasier om hur det vore att hitta dolda meddelanden från historiska personer i min egen närmiljö.

Så därför går man över det mikroskopiska torget i Kramfors. Likheterna med Petersplatsen eller Piazza de Popolo är mycket begränsade. Troligen är torget i Kramfors inte något som formgivits av Michelangelo eller ens Rafael. Den lilla paviljongen där de lokala missbrukarna brukar tappa medvetandet är sannolikt inte designad av Gian Lorenzo Bernini.

Men ändå.
När man ser konstverket/skräphögen som ligger på torget där vid Hemköp?

Tänk om...

Tjaaa...

För övrigt är Birgitta Pettersson i PT en av Sveriges bästa politiska kolumnister. Idag gör hon mig inte besviken. Sällan har en asfaltkokare använts som liknelse med mer lyckat resultat.