Oh Luleå, So Much To Answer For
Det verkar som de dyker upp överallt. Filmer, böcker, bloggar - you name it - som handlar om människor i trettioårsåldern som brottas med hemlängtan och kluvna känslor inför staden där de är uppvuxna. Jag känner igen mig. Själv vet jag inget som ger mig så kraftigt kluvna känslor som hemstaden. Jag vill bo där. Någonstans vill jag ändå det. Jag vill att sonen ska växa upp där. Jag vill att han ska virka gulsvartröda Lulehockeydockor på syslöjden och att han ska skrapa upp sina knän på Örnäsets grusplaner. När han om 60 år kör bil genom Skurholmen vill jag att han ska förklara för sin omgivning vilken tur de har att de överhuvudtaget tillåts åka genom en så fin stadsdel. Precis som hans sextioårige farfar gör idag.
Men samtidigt är ju Luleå också något annat: "Att bo här är att mötas av en stor käft som vrålar "NEJ!" vars man än kommer". Så sa en av mina vänner i en evighetslång krogkö. Eller om det rentav var jag själv som sa det. Och det var inte helt taget ur luften. Luleå är inte bara grillfester i midnattssolen utan också en föraktfull blick över axeln och en hånfullt krökt överläpp inför allt som kan kategoriseras som schwammel. Saker som till exempel denna text. Eller att inte vilja gå på precis den enda krog som för tillfället bedöms vara kosher. Eller att vilja läsa något annat än matchprogrammet till Luleå Hockeys matcher.
"Oh Luleå, so much to answer for" för att tala (delvis) med Morrissey.
Det känns som att jag börjar bli en av de där utflyttade clownerna jag själv alltid haft så svårt för. De som befolkar "Hemvändarkvällar" och beklagar sig över att de måste bo i Stockholm. De som fyller öltälten under semesterveckorna med gråtmilda kärleksförklaringar till hembygden. Bostadsrätts-Bajare som säger att de "åker till landet" när de åker hem. Fjantar, kort sagt.
Hursomhelst.
Ju äldre jag blir, ju mer inser jag att Mikael Rickfors hade rätt.
Det bjuder mig emot att säga det. Men jag menar faktiskt DEN Mikael Rickfors.
"Att göra det man måste är att göra det man vill."
Det står mer och mer klart för mig.
Jag vill att sonen ska säga "vars" istället för "var", "pumla" istället för "julgranskula", "plätta" istället för "pannkaka" och "int" istället för "inte".
Men det måste inte bli så.
Det måste inte heller bli så att sonen betraktar allt söder Piteå som "Stockholm" (och allt söder om Stockholm som "Skåne"). Han måste inte automatiskt osäkra sitt gevär när han hör ordet "kultur" och han måste inte invaggas i tron att man bara låter manligare ju långsammare man pratar.
Däremot måste han, jag och Hustrun bo tillsammans någonstans där vi trivs tillräckligt bra och där vi kan skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa åtminstone något enstaka paket Bragokex och en eller annan Tonka-traktor.
Och att göra det man måste var ju, som sagt, det man vill.
Jävla Rickforsjävel.
