Thomas blogg

Det är en bra dag. Sprang ut och tränade. Hann hem precis innan årets värsta snöstorm bröt ut. Det var en sån där storm som brukar få en att svära över saker som att man t.ex. inte gav sig ut och sprang bara lite tidigare så man hade sluppit dränkas i snöyran. Fast idag hade jag alltså, för en gångs skull, gjort just det. Jag hade börjat, och slutat, precis i rätt tid. Det är ingen liten sak. Hur ofta kan man säga det? Om något?

Under min runda (dagens löpmantra var för övrigt ledmotivet från fjolårets julkalender) hände flera bra saker. Krockade nästan med tre rådjur. Kom så nära dem att jag kanske hade hunnit ikapp det sista djuret ifall jag sträckt ut stegen riktigt ordentligt. De ställde sig och kollade på mig. Kändes bra.

Innan jag träffade rådjuren hade jag haft ett kort samtal med en äldre kvinna som ropade "Heja pojken!" till mig och sa att hon längtade efter att få springa. Hon lutade sig mot sina gångstavar och såg i största allmänhet ut som att senaste gången hon tog ett löpsteg var ca. 1924. Hon strålade. Man kan inte säga något annat. Det var bra.

I en vindpinad backe, inte långt efter att jag försvunnit ur rådjurens synfält, stod ett gäng och pratade. Det var väl 6-7 personer, någon enstaka hund och möjligen en eller annan barnvagn. När jag närmade mig avstannade deras samtal. Istället ställde de sig och klappade händer och hejade på mig. De måste blandat ihop mig med någon annan. Men det var en bra känsla.