Thomas blogg

Jag tar tunnelbanan från Älvsjö till Stadion.
Precis innan jag lämnar huset jag övernattar i når termometern 30 grader.
I skuggan.
Jag sätter mig på tunnelbanesätet och undrar ifall jag verkligen kommer fixa en hel marathon. Trots allt är det mer än 2 veckor sedan jag kände mig riktigt frisk. Och då (när jag senast kände mig frisk) var det bara en vecka sedan jag blev kvitt den föregående dagisförkylningen. Så sent som tre dagar tidigare klarade jag inte ens att jogga 10 km. I snigelfart.
Mina känslor är blandade.
Jag kommer till Stadion och går direkt och nervositetskissar. Sätter mig på läktaren och fipplar med tidtagningschipet som ska fästas på skon. Anordningen, en sorts pappersremsa med klister på, ser fjantigt ut. Det ser ut att kunna släppa vilken sekund som helst.
Och "inget chip - ingen tid".
Nervositetskissar igen.
Föses ut till min fålla.
Like a lamb to the slaughter.
Vi ger oss iväg i sakta mak. Några tokskallar (finländare förstås) väljer att springa i frack. Det är så snurrigt att t.o.m. Lasse Kinch som kommenterar spektaklet suckar förfärat i mikrofonen.
Första varvet går lusigt. Jag känner mig oförskämt pigg. Vill springa fortare, men det går inte eftersom det är folk överallt. På Strandvägen ropar någon "kom igen och gör det för det är så ROLIGT!".
Och där och då känns det faktiskt roligt.
Vi kommer till den omtalade Västerbron och den känns fjantigt lätt.

Går ut på andra varvet.
Och nu vankas andra bullar.
Vi springer ut på Gärdet och solen formligen bankar sig ner genom kepsen på mig. Ute på Djurgården, vid ca. 25 km. känner jag tröttheten sticka upp sitt fula tryne. Upp mot Gamla Stan och det börjar gå tungt. Söder Mälarstrand avverkas med möda.
Och sedan väntar Västerbron en andra gång.
Uppför går det ändå hyfsat.
Men ner från bron är det riktigt jobbigt.
Jag börjar tänka på vad min fru och min mamma tjatat på mig ända sedan jag slutgiltigt bestämde mig för att göra ett försök att trots allt komma mig igenom distansen:
"Kom ihåg att du KAN bryta".
Så har de sagt gång på gång.
Vi kommer av bron och så småningom ner mot Norrmälastrand.
Jag stannar till vid en vätskekontroll. Jag känner hur armarna börjar domna och hur det sticker i ansiktet.
Det är inga goda tecken.
"Kom ihåg att du KAN bryta".

Jag går på toaletten (eller eg. bajamajan). Dricker extra mycket.
Känner hur armarna långsamt kommer tillbaka.
Det är nu ungefär en mil kvar.
Resten av loppet går ut på att ta sig från vätskekontroll till vätskekontroll. Efter att ha stannat och druckit får jag energi som räcker ca. 1 km.
Sedan får envisheten kopplas in för att orka till nästa kontroll.
Och nästa.
Och så vidare.
Publiken ropar att vi gör det bra och att det inte är långt kvar. En hojtar till och med att vi "äter kilometrar". Och det känns faktiskt bra.
Plötsligt är jag utanför Stadion.
Jag blir omsprungen av en kvinna i gul ballerinakjol. Det känns sådär. Men ändå klart överkomligt. Det är bara några hundra meter kvar. Jag ids inte spurta, inte ens om det innebär att jag blir omsprungen av någon i ballerinakjol (samt ett gäng ivrigt svärande finnar, dock ej iförda frack).
Kommer i mål.
Gör segergest.
Stapplar ut på Lidingövägen. Försöker dra mig upp på den låga muren som går utanför Stadion för att lägga mig på den bakomliggande gräsmattan. Får av den ansträngningen kramp i bägge armarna. Linkar nerför trapporna på Östermalms IP som vore jag träffad av amerikanskt flygvapen. Råkar sätta mig på en killes vattenflaska. Han är från Algeriet visar det sig.
Varmt? Nej det tycker han inte. Men backigt!
Backigt? Nej det tycker jag inte. Säger jag. Men varmt!
Man har ju olika perspektiv om man kommer från Algeriet jämfört med om man har rötterna i Norrland.

 

Senare på kvällen sänker jag ner mig i ett bad.
Jag tar en öl.

Och mår bättre än på mycket länge.

Bilden?
Ja det är min högerfot.
Efter målgång konstaterade jag att högerskon hade en lätt rödrosa nyans. Och det var inte från utspilld sportdryck visade det sig.