Historien - Ett Riktigt Skitställe
Läser Peter Englund. "Ofredsår". Riktigt bra (trots att författaren är från Boden och konsekvent använder uttryck som "pekuniärt pressade" för "fattiga" eller "transmuterade" istället för "förvandlades").
Det handlar om 1600-talet i allmänhet och 30-åriga kriget i synnerhet.
Det är tankeväckande.
Återigen står det klart att för de flesta människor var historien ett riktigt skitställe att befinna sig i.
Om man undantar för någon enstaka kunglighet och adelsman så voro livet förr i tiden ingen lek.
Och då snackar vi inte "ingen lek" så som i att "attans jag har slut Pringles". Utan istället "attans jag blev tillfångatagen av svenska knektar och tvingades dricka min egen avföring samtidigt som de piskade mina barn, brände ner mitt hus och våldtog min fru".
Blev man utskriven i krig, vilket mellan 5-10% av alla svenska män blev, hade man att se fram emot att möta allehanda jävulstyg i fält. Och i fält förblev man i 30 år. Först efter 30 år i tjänst kunde man nämligen bli hemförlovad. Enda möjligheten att komma hem tidigare var att tappa en eller flera kroppsdelar på ett sådant sätt att man renderads oförmögen att strida vidare.
Blev man inte utskriven i fält var livet kanske något bättre, men likafullt fick man leva ständigt på svältgränsen. På mina breddgrader var tydligen bark ett lika vanligt inslag i födan som spaghetti är idag. Man fick också leva med att adeln hade full rätt att våldgästa ditt hem, i princip när de själva behagade. När de ätit sig mätta från dina magra förråd hade de rätt att kräva att du skjutsade dem vart de behagade. Anders Borg skulle kanske stortrivts, även ifall han nog fått utstå en del smädelser för hästsvansen.
Pest, svält och stupfulla befäl är exempel på vad männen i fält garanterat stötte på. Förutom de regelrätta striderna alltså. Män och män förresten, var man en bit in i tonåren så ansågs man tillräckligt gammal att skövla och mörda.
Fältslagen verkar oftast ha inletts med att stora härar stod uppställda mot varandra medan man överöser sin motståndares soldater med artillerield. Manskapet förväntades alltså att stå stilla, att hålla linjen, medan en motståndare (som står så nära att man kan se honom med blotta ögat) öser på med sina kanoner.
Herregud.
Det sätter lite perspektiv på ens egna tonår. Själv var man rädd att kemiläraren skulle fnysa aggressivt i ens ungefärliga riktning medan tonåringarna som tjänstgjorde under Gustav II Adolf förväntades stå och ta emot grovkalibrigt artilleri utan att fega ur.
Tänkte lite på de stridande i 30-åriga kriget när jag såg en dokumentär om Tjernobylkatastrofen häromdagen. Bilderna visade hur man slängde fram ett antal människor för att sanera den havererade reaktorn. Saneringspatrullen var en rent bedrövlig syn. Deras "strålningsskydd" var hemmagjorda historier som såg ut som ett mellanting av hockeyskydd från 50-talet och något man skulle kunnat hitta i min gamla trä-och metallslöjdsal. Och så hade de spadar.
Herregud.
Av någon anledning tänkte jag på historiska soldater i fält när jag såg de där bilderna.
Kanonmat.
Det handlar om 1600-talet i allmänhet och 30-åriga kriget i synnerhet.
Det är tankeväckande.
Återigen står det klart att för de flesta människor var historien ett riktigt skitställe att befinna sig i.
Om man undantar för någon enstaka kunglighet och adelsman så voro livet förr i tiden ingen lek.
Och då snackar vi inte "ingen lek" så som i att "attans jag har slut Pringles". Utan istället "attans jag blev tillfångatagen av svenska knektar och tvingades dricka min egen avföring samtidigt som de piskade mina barn, brände ner mitt hus och våldtog min fru".
Blev man utskriven i krig, vilket mellan 5-10% av alla svenska män blev, hade man att se fram emot att möta allehanda jävulstyg i fält. Och i fält förblev man i 30 år. Först efter 30 år i tjänst kunde man nämligen bli hemförlovad. Enda möjligheten att komma hem tidigare var att tappa en eller flera kroppsdelar på ett sådant sätt att man renderads oförmögen att strida vidare.
Blev man inte utskriven i fält var livet kanske något bättre, men likafullt fick man leva ständigt på svältgränsen. På mina breddgrader var tydligen bark ett lika vanligt inslag i födan som spaghetti är idag. Man fick också leva med att adeln hade full rätt att våldgästa ditt hem, i princip när de själva behagade. När de ätit sig mätta från dina magra förråd hade de rätt att kräva att du skjutsade dem vart de behagade. Anders Borg skulle kanske stortrivts, även ifall han nog fått utstå en del smädelser för hästsvansen.
Pest, svält och stupfulla befäl är exempel på vad männen i fält garanterat stötte på. Förutom de regelrätta striderna alltså. Män och män förresten, var man en bit in i tonåren så ansågs man tillräckligt gammal att skövla och mörda.
Fältslagen verkar oftast ha inletts med att stora härar stod uppställda mot varandra medan man överöser sin motståndares soldater med artillerield. Manskapet förväntades alltså att stå stilla, att hålla linjen, medan en motståndare (som står så nära att man kan se honom med blotta ögat) öser på med sina kanoner.
Herregud.
Det sätter lite perspektiv på ens egna tonår. Själv var man rädd att kemiläraren skulle fnysa aggressivt i ens ungefärliga riktning medan tonåringarna som tjänstgjorde under Gustav II Adolf förväntades stå och ta emot grovkalibrigt artilleri utan att fega ur.
Tänkte lite på de stridande i 30-åriga kriget när jag såg en dokumentär om Tjernobylkatastrofen häromdagen. Bilderna visade hur man slängde fram ett antal människor för att sanera den havererade reaktorn. Saneringspatrullen var en rent bedrövlig syn. Deras "strålningsskydd" var hemmagjorda historier som såg ut som ett mellanting av hockeyskydd från 50-talet och något man skulle kunnat hitta i min gamla trä-och metallslöjdsal. Och så hade de spadar.
Herregud.
Av någon anledning tänkte jag på historiska soldater i fält när jag såg de där bilderna.
Kanonmat.
Kommentarer
Trackback
