Thomas blogg

Jag skulle tro att jag är en av Sveriges 5-6 sämsta inom mitt yrke.

Det måste sägas antar jag.
Det är hög tid att ta bladet från munnen i frågan.
Om inte annat är det dags eftersom jag haft mitt yrke i exakt 10 år vid det här laget. Åtminstone var det 10 år sedan jag tog min examen. Det skedde efter studier som, med korta undantag, var en veritabel semester.
En inte alltför underhållande semester, det medges.
Den sortens semester man gruvar sig för redan innan man åker iväg. Helst skulle man stannat hemma. Men man åker naturligtvis ändå. Och när man kommer hem ljuger man och säger att man haft det bra (även om man självfallet beklagar sig över hur dyrt allt blivit och över att det kunde varit lite bättre väder). Kanske säger man att man inte ville åka hem när veckan var slut. Även fast man ville åka hem redan innan man checkat in väskorna.

Jag kunde mycket lite när jag lämnade skolan och det känns ibland som jag kan ännu mindre nu.
Det torde innebära att jag tillhör det absoluta bottenskrapet inom min kår.
Kanske inte allra sämst.
Jag menar, man är nästan aldrig allra sämst på något. Det är stor skillnad på att vara genomusel och att vara allra sämst. Nästan undantagslöst finns det alltid någon som är sämre. Oavsett hur dålig jag varit inom olika områden under mitt liv så har det (nästan) alltid funnits någon som varit sämre.
Det torde förhålla sig på samma sätt inom yrkeslivet.

Märkligt nog så tycks inte många märka denna, min generella inkompetens. Faktum är att jag fått bra referenser på samtliga anställningar jag haft. Dessutom inte så bra referenser att det blivit på något vis misstänkt, som att man skulle vilja bli av med mig. Utan de flesta av mina chefer verkar ha uppskattat min insats. Genuint.
Jag kan inte svara på varför ingen ännu genomskådat mig.
En möjlighet är att mina tidigare chefer och medarbetare blandar ihop allmän trevlighet och förmåga att berätta lustiga anekdoter vid kaffebordet med verklig kompetens.
Själv vet jag ju dessvärre hur lite jag faktiskt kan och vet. 

Har funderat mycket på det här den senaste tiden.
Dels utifrån att jag tänkt på hur sonen kommer uppfatta mitt arbete. Jag vet hur det kändes när jag någon gång följde med farsan på jobbet. Det kändes inte som att han någonsin var osäker inför någon enda situation på sitt jobb. På hans jobb satt man och grymtade i kaffekopparna i oljestinkande fikakurer innan man lade in en snus av samma storlek som en balkonglåda (komplett, med pelargoner och allt) och gick ut och valsade järn.
Någonstans känner jag att det är ett riktigt jobb. Medan jag ägnar mig åt svammel.
Kanske är det här skon verkligen klämmer?
Följer sonen med mig på jobbet får han stiga in i ett fikarum där han möjligen kan lära sig recept på småkakor. Och vad jag sedan än kan anklagas för att ägna mig åt så inte fasen är det något så påtagligt som att banka ut ett rödglödgat valsämne till järnvägsräls.
Hur ska han någonsin kunna respektera mitt yrke när jag inte respekterar det själv? Och jag vill faktiskt att han ska göra just det. Respektera mitt yrke. Eller kanske inte respektera är riktigt rätt ord. Lite för mycket Don Vito Corleone över det ordet kanske. Men i stora drag är det ändå det jag menar.
Sånt har en viss betydelse för mig, visar det sig.
Sen har jag i nyligen träffat en neurokirurg och pratat med honom om hans arbete. Det var imponerande. Ikväll såg jag en annan neurokirurg på TV, vilket var stressande. Stressande för mig personligen, alltså. Neurokirurg #2 var lika gammal som mig. Han hade jobbat inom sitt fält i 10 år. Nu innehade han en titel som utlästes "Översuperspecialistbäst Inom Något För Jäkla Svårt Och Imponerande Område Vilket Inte Är Så Dåligt När Man Inte Ens Fyllt 35" (i mina öron lät hans titel ungefär så i alla fall). Jag har svårt att tänka mig att någon av dessa neurokirurger tillbringar en stor del av sina arbetsdagar med att fantisera om olika mer eller mindre idiotiska och barnsliga saker (som till exempel maratonlöpning, bokläsning och fotboll).
Till skillnad från mig själv. 
Och jag är inte säker på att min modell (det barnsliga fotbollsfantiserandet) är att föredra.
Inte i det s.k. långa loppet.
Då (i det s.k. långa loppet) kanske man vill ha ett jobb som trots allt upptar det mesta av ens hjärnkapacitet åtminstone medan man ägnar sig åt det?
Vad menar jag då med allt detta?

Vettefanken.

Men det var skönt att skriva ner det.
Och jag ska nog inte läsa något mer av Erlend Loe på ett tag.
Och inte kursivera lika många ord som i ovanstående text på riktigt länge.