Thomas blogg

Förut läste jag ut alla böcker jag började på. Numera är jag inte lika uthållig. Dess värre har jag under det senaste året rent av misslyckats med att komma igenom böcker som jag faktiskt gillat. Till exempel Arne Dahls "Efterskalv" (trots 2 försök) eller Truman Capotes klassiker "Med Kallt Blod" (två försök, gör just nu ett tredje). Framförallt Arne Dahl-deckaren verkar bra. Men jag har ändå tappat tråden av ena eller andra anledningen.
Sen har jag förstås också hoppat av böcker som jag tyckt varit för trista (den där senaste av Nick Hornby var ingen höjdare) och såna jag inte fattat (ex. "Stormen Och Vreden" av Faulkner).
Sen har vi böcker jag inte riktigt pallat att ta mig igenom; "Problem Med De Odöda" (John Ajvide Lindkvist) eller "Tackar Som Frågar" (Jenny Dielemans). I båda de fallen har jag främst hakat upp mig på det som händer barnen i berättelserna (sen tyckte jag inte "Tackar Som Frågar" var så inivassen bra heller).
Ja, jag vet. Jag är en blekfis. Men sådan är nu sanningen.
Fick samma vibbar idag. Framför TV3.
"Lyxfällan".
Gick och satte mig vid datorn till slut.

Lyxfällan är ett jädra program. Det verkar som att många ser det. Programmet diskuteras flitigt i fikarummet iallalfall. På sätt och vis kanske det är ett nyttigt program, eftersom det handlar om hur man ska göra (och inte göra) i sin privatekonomi. Man kan få bra tips. Antar jag. Och i slutändan så löser det ju sig för alla som är med i programmet. Förstås är en del av programidén också att man ska få frossa i de medverkandes oerhörda klantighet och allmänna brist på ansvar. Ofta har det varit människor som trots höga inkomster sitter i klistret. De slösar sina höga inkomster på t.ex. väderstationer och att åka taxi till jobbet - ett perfekt samtalsämne i fikarummet.
Dealen verkar vara att TV3 får rätt att hänga ut de som medverkar i programmet på ett sådant sätt att det blir intressant att se på och i utbyte får de medverkande sin ekonomi sanerad.
Fair enough så långt antar jag.

Idag var den skuldsatte en man som samlat hockeybilder i hela sitt liv. Hans samling var "inte till salu" när programmet började. Så sa han med visst eftertryck.. Han lyste och myste när han berättade om sin samling. Som dess värre såg ut att reas bort mot slutet av programmet.
Det var då jag gick och satte mig vid datorn.
Pallade inte att se vad som hände sedan. Det kändes för tragiskt.
Hustrun var oförstående.
För henne var samlingen bara några pappersbitar som råkade vara värdefulla.
Det var svårt för mig att förklara varför samlingen inte var "några pappersbitar".
Man får kanske använda sig av ungefär samma förklaringsmodell som när man ska förklara varför fotboll inte bara är "ett spel" eller (än värre) "en lek". Eller varför jag inte kan sälja min samling vinylskivor och varför jag inte kan slänga min tre flyttlådor stora samling brittiska musiktidningar från 80/90-talet.
Eller förklaringsmodell och förklaringsmodell...för att vara ärlig har jag väl ingen bra förklaring till det där. Kan bara konstatera att jag hellre skulle sälja min bil, TV, dator, DVD...you name it, hellre än att slumpa bort mina vinylskivor som ändå bara ligger och samlar damm numera.
Rätt snurrigt, om man tänker på det med lite större perspektiv.
Antar jag.