Tunnel Of Love
Alla som någon gång genomfört en biltur utmed norrlandskusten har en hälsosam respekt för sträckan mellan Umeå och Skellefteå.
Enligt vägskyltarna rör det sig bara om sisådär 13 mil mellan städerna.
Egentligen borde avståndet mätas i ljusår. Eller kanske i eoner. Aldrig kan 90 minuter, som det ungefär brukar ta för mig att avverka sträckan, kännas så långa.
Dels är det omgivningarna som inte precis är de mest stimulerande. Mil efter mil genom ödsliga skogar och gudsförgätna samhällen. Man glider som en zombie, bedövad av tristess, genom byar med namn som till synes regelmässigt avslutas med "-ånger", "-mark" eller "-"å".
Alternativt heter samhället, kort och gott, Sävar.
Jag vet människor som konsekvent stöpt om sina svordomar så att de istället för att säga "Helvete" säger just "Sävar".
"Dra åt Sävar", säger dessa människor till de medmänniskor de ogillar. De människor som förändrat sitt språkbruk på det viser påstår att jämfört med Sävar så är Helvetet blaha-blaha. Människor som hamnat i Helvetet kan skatta sin lyckliga stjärna att de inte hamnat i Sävar. Säger dom. Själv vet jag inte. Annat än att jag en gång tappade mitt avgasrör i Helv...Sävar vilket satte mig i en mycket besvärlig (och bullrig) sits.
Så det är en del av förklaringen till varför det är så jobbigt att köra mellan Ume och Schtaan.
Den andra förklaringen är vägens utseende. Hur omöjligt det är att köra om ens en EPA-traktor under långa avsnitt av sträckan. Det är som att köra i en tunnel. Vägen är smal och på varenda sällsynt raksträcka dyker det upp mötande trafik. Och dessutom, med obehaglig regelbundenhet, dyker det upp långtradare PRECIS när den dubbelfiliga sträckan söder om Skellefteå upphör och det därmed blir omöjligt att köra om i en halv evighet.
Hur kan det komma sig?
Detta har skett mig så ofta så jag ibland tror att det är ondsinta aliens som landsätter långtradarna från sina dödskalleprydda rymdskepp.
Precis framför mig.
Bara för att jävlas.
