Break The Breakers Parts
Men.
Kärnpunkten är ändå att jag, med handkraft, bröt av två bastanta spadskaft.
Visst måste väl det ändå betyda någonting?
Någonting bra alltså.
Något förutom att jag kommer få lägga ut en smärre förmögenhet på att köpa nya trädgårdsverktyg.
Något om min armstyrka.
Smärta Är En Livsstil
Mest frekvent använde han uttrycket efter att ha blivit nedsparkad av en rysk fotbollsspelare. Kanske kan man hitta lite av anledningen till att min kompis så småningom blev polis där?
Iallafall.
Har varit på kurs och lärt mig många olika saker. Bland annat om hur barn upplever (fysisk) smärta.
De smärtimpulser som kommer in i kroppen moduleras på många olika sätt. Bland annat finns kraftiga smärthämmande system som - faktiskt - minskar den smärta vi upplever när vi gör oss illa. Dessa system är alltid i funktion. Så fort vi slår i t.ex. lilltån på det där väldigt smärtsamma sättet som man ibland gör (ofta på morgonen, ofta mot ett bordsben eller en tröskel) så skulle vi fått ännu mer ont ifall det inte frisatts en massa smärtlindrande signalsubstanser i vår hjärna och i vår ryggmärg.
Det är bl.a. detta system som utnyttjas vid akupunktur.
Och här är kruxet:
Kroppens egna smärthämmande system börjar inte utvecklas förän i tvåårsåldern.
Brrrrr.
Jag tänker på hur det såg ut när sonen lärde sig att gå.
Han slog sig gång på gång.
Upp-omkull-gråta-upp-omkull-gråta osv osv.
Flera gånger såg det lite otäckt ut när han ramlade.
"Asch, småbarn slår sig inte på samma sätt som vuxna" försökte jag tänka då. För att lugna ner mig lite.
Och jag hade rätt, visar det sig.
Små barn får förvisso inte lika ont som vuxna när de ramlar.
De får ondare.
Ingen bra tanke, det där.
Stockholm
Åter från Stockholm och återigen kan man konstatera att den staden, liksom t.ex. kommunismen, Led Zeppelin och Willam Faulkner, tilltalar mig mer i teorin än i praktiken.
Skönt att vara hemma.
Frågelådan
Fråga 1: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag känner mig som jag antar Sir Edmund Hillary kände sig när han nådde toppen på Mount Everest varenda gång jag gör en brasa i min braskamin. Är det normalt?
Svar: Nej. Det betyder att du är ovanligt barnslig.
Fråga 2: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag ska snart åka på kurs i Stockholm. Det ger mig en känsla av att vara lite av en globetrotter. Är det normalt?
Svar: Nej. Det betyder istället att du hela ditt liv haft arbeten där sådant varit en nästan otänkbar. Vilket säger en del om dig och din s.k. karriär.
Fråga 3: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag får andnöd varje gång jag hör orden "incitament" och "utanförskap". Dessutom misstror jag automatiskt alla personer som använder sådant språkbruk. Är det normalt?`
Svar: Nej, dess värre är det inte normalt. Om än det är en känsla som jag verkligen kan relatera till.
Fråga 4: Hej Thomas. Jag är en kille som är 34 (på det 35:e) som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag var nyss ute och sprang runt 10 km för första gången på ungefär en månad. Jag brukar se mig som hyfsat vältränad. Men en månads vila var nog för att 10 km. skulle ge mig blodsmak i munen, ont i knäet och en muskelbristning i rumpan. Är det normalt?
Svar: Ja det är normalt om man, i likhet med dig är för gammal och dessutom kan sätta i dig ett helt paket Bragokex på en och samma kväll. Och sluta nu för i h-vete gnäll om din träning och ditt midjemått! Det är fjärde inlägget på bloggen om detta nu. Nu får det vara slut. Punkt slut!
Fråga 5: Hej Thomas. Jag är en kille på 34 år som nyss köpt hus i en liten mellansvensk stad. Jag ska som sagt snart åka på kurs i Stockholm och vara borta 4 nätter. Nu sitter jag och fjantar mig vid datorn istället för att krama min fru. Är det normalt?
Svar: Du är en idiot. Slå av datorn gena
Åh Nej, Inte Ett Till Inlägg Om Mitt Midjemått!
Dess värre.
På grund av en myckenhet av arbete med renovering av hus och bärande av flyttkartonger så har träningen fått stå tillbaka.
Och då uppstår - som ett brev på posten - funderationer på det egna midjemåttet. Förutom då inlägg som gårdagens, där jag tyckte mig se paralleller mellan lönearbete och måsar som dör en utdragen, plågsam död på en soptipp.
Ingen träning och sånt resonemang är helt logiskt.
Så funkar mitt psyke, helt enkelt.
Jag vet att jag skrivit om det här förut. Ledsen att tjata. Men det får mig att känna mig en pyttans gnutta bättre till mods.
Just nu känns det hursomhelst att mitt midjemått växt med 0,1 cm. varje arbetad timme i vårt nya hus.
Det är ingen bra känsla.
Roligare då att tänka på sonen. Han gjorde en s.k. "Fylking" idag. Han fick, till sin stora glädje, en kaka efter middagen idag.
Hans reaktion på detta?
Han ropade "UNDERBART!"
Skönt att han vet att värdesätta de viktiga sakerna här i livet.
Till skillnad från sin far. Kanske man kan säga.
Tre Tankar För Dagen
1. Åkte bil till jobbet. Lyssnade på Bob Hanssons tankar för dagen på radion. Han pratade om lycka. Och om hur lycka, trots jobb-avdrag och slopad fastighetsskatt, tydligen inte kan köpas.
Rätt självklara saker, måhända. Men rätt bra ändå.
Kom att tänka på en debattartikel av samme Bob Hansson som jag läste för ett tag sedan.
Den var också tänkvärd. Bland annat innehöll den följande passage: "Ibland kan man tro att det är högre status i att gå in i väggen än att stanna hemma med sina barn, att det är högre status i att tillverka trampminor än att ligga på sofflocket."
2. Läste aftonbladet.se på lunchen. Lärde mig att det numer finns ett uttryck för människor som tycker att de stannat för länge på sitt jobb. De är "fastbrända."
Gudbevars.
Tecken på att man är "fastbränd" var att man tyckte att man lever enbart för helgerna. Att man inte känner arbetsglädje, att man fastnat i en tradig lunk på jobbet. Tänkte lite på Bob Hansson när jag läste det där.
3. Efter jobbet åkte jag till sopstationen och kastade skräp. En del av sopstationen var inhägnat med en sorts grovmaskigt nät av nylon. I nätet hängde kadaver av måsar. De hade trasslat in sig i nätet under jakten på smaskiga sopor att äta och sedan förgäves försökt sprattla sig loss.
För att så småningom möta liemannen.
Tänkte lite på ovanstående punkter när jag såg de döda måsarna.
Thomas Känsla För Regn
Min tes är att varje stad har sin speciella regnlukt.
Jag gillar regn.
Inte alltid förstås, inte det där regnet som uppstår bara precis de dagar under en sommar som man är ledig (och då, givetvis, i kombination med intensivt solsken de dagar man arbetar).
Gillade inte regn när jag höll på med skidåkning. Var med om det någon enstaka gång: man stod där på startlinjen med skidorna vallade och klara och så öppnar sig skyarna. I de stunderna visste man vet att den förestående tävlingen skulle komma att en jobbig resa. Regn på vintern är nästan alltid trist, ärligt talat.
Men jag gillar sommarregn. Gillar luften efter en rejäl sommarskur. Gillar att kura ihop mig inne när jag är ledig, som t.ex. under sommarsemestern.
Bäst är ändå höstregn. Ända sedan jag gick i lågstadiet har jag gillat känslan av att sitta inne och jobba medan höstregnet river utomhus. Tror det gör att jag känner mig lite extra duktig och flitig. Eller nåt. Definitivt känner man sig extra flitig då man är ute och tränar eller går i ett höstregn. Som jag idag. Även ifall det bara var lätt duggregn.
Tror nu jag kan komma med ett försök att beskriva regnkänslan i Kramfors, såsom Kramforsbo sedan 10 månader. Har börjat bilda mig en uppfattning. Regnet i Kramfors påminner om regnet i Piteå. Kan vara något med trä- och pappersindustrierna på orterna. En lite sötaktig boquet, stor skillnad mot känslan i Sollefteå trots att orterna bara ligger 4 mil från varandra.
En friskare känsla än regnet i Uppsala.
Inte lika melankoliskt som i Luleå, även ifall det förstås finns melankoliska inslag i alla sorters höstregn. Om man undrar hur regn kan lukta melankoliskt rekommenderas att gå den långa gångvägen längs älven, från centrum i Luleå ut mot Mjölkudden en regnig kväll i september.
Då blir begreppet "melankoliskt regn" mer begripligt.
American Splendor
Filmer, alltså.
American Splendor är en film om en man som har tecknat ner stora delar av sitt inte-precis-glamourösa liv i serieform. Och som nu dessutom medverkar till och från i filmen om sitt liv. Som sig själv. Och som berättarröst. Och som tecknad figur.
Invecklat? Kanske.
Bra? Definitivt.
Tack för den, SVT.
Helhetsintrycket blir inte sämre av att det regnar. Ute är det är kallt och mörkt. Filmens soundtrack är gammal jazz. Och jag ser den helt ensam. Vilket i det här fallet är något bra.
För övrigt.
Tre andra filmer med "American" i titeln som är bra:
*American Beauty
*An American Werewolf In London
*American Grafitti (Dvs "Sista Natten Med Gänget")
Ett Samtal Tar En Besvärande Vändning För Mesiga Svenskar
Trots gårdagens insikter i egna tillkortakommanden...
Vi satt idag några stycken relativa främlingar och småpratade om ditt och datt. En av de närvarande kommer från Libanon och jag frågade lite om Ramadan.
Samtalet gick först fint. Jag kände mig inte alls speciellt spänd, som jag annars lätt blir i liknande situationer.
Sedan glider samtalet in på olika "tråkigheter" man kan råka ut för i Libanon.
Och den libanesiska kvinnan som deltog i samtalet beskrev hur okända män kommit hem till hennes hus, knackat på dörren, klivit in och avrättat hennes bror framför ögonen på henne och hennes mor.
En tystnad som bara kan kallas "besvärad" spred sig bland oss svennar.
Libanesiskan visade sedan sina splitterskador och berättade om hur en av hennes systerdöttrar dödats i en raraketattack. Och hur en annan systerdotter tappade ett ben i en annan raktetattack.
Om jag inte var spänd tidigare så blev jag.
Och strax därefter började en av de (svenska) kvinnorna prata om sina inkontinensproblem...
Det förbättrade inte läget. Det gjorde mig inte mer avspänd.
Heffaklumpar I Tanken
Pratade med en kille från Afghanistan idag.
Blev då påmind om ett av mina karaktärsdrag som jag verkligen ogillar.
Nämligen följande:
När jag pratar med människor som talar svenska med brytning och som dessutom har en annan hudfärg än jag själv, så blir jag mot min vilja lite extra spänd. Jag blir väldigt noga med att inte säga eller göra något som verkar fördomsfullt. Vill gärna framstå som öppen och fördomsfri. Lite extra o-rasistisk, kanske man kan säga. Det stör mig att hudfärg ska spela någon som helst roll när jag träffar andra människor.
Men dess värre gör det ju det.
Sedan började jag fundera över vilka andra tankeknutar jag dras med.
Och som dessutom stör mig.
Kom direkt att tänka på att jag - fortfarande - dras med kreddpajastendenser.
Dvs. jag får verkligen bita mig i läppen för att inte leverera kommentarer i stil med:
"Äsch, det där bandet har inte gjort något riktigt bra sedan första singeln. Och bäst av allt var ju baksidan på första singeln. I stort sett har de bara kopierat tidiga Bowie rakt av på allt annat."
eller
"Jaha, du gillar Green Day, men har du hört Buzzcocks första EP?"
(När jag skrev ner förra meningen fick jag t.ex. göra en verklig ansträngning för att inte skriva ut att Buzzcocks första EP hette "Spiral Scratch". Och att Howard Devoto sjöng och att Howard Devoto sedan bildade Magazine, som hade hits som t.ex. Shot By Both Sides. Jag får dessutom anstränga mig lite till för att inte gå vidare och skriva att jag tycker Howard Devoto på vissa bilder är lite lik Steve Albini, producent för bl.a. Nirvana och PJ Harvey, samt musiker med grupper som Big Black och Rapeman. Jag fick också anstränga mig för att inte göra en jämförelse mellan Billy Joe i Green Day och Pete Shelley i Buzzcocks. För att inte tala om vilken frestelse det var att avrunda alltihop med att förklara att Robbie Willams är helt jävla värdelös. DET är att vara en kreddpajas.)
Igår kom jag på en annan "hang-up" som jag har. Nämligen att jag instinktivt misstror människor som använder uttrycket "incitament" oftare än en gång i halvtimmen. Lyssnade på några sådana människor igår och var inte speciellt imponerad.
Är dock osäker på ifall den sistnämnda tankeknuten verkligen är något dåligt.
Kanske är den rentav hälsosam?
Och i övrigt, förutom de ovan beskrivna små tanke-defekterna, så är jag en himla fin kille.
Husrenovering Och Klas Östergren
Fantomerna.
Det finns en del likheter mellan de sysslorna faktiskt.
Det är som det är:
Man står där med en golvlist man har målat och försöker spika fast den i sitt gamla spikhål. Den nymålade färgen spänner emot, man slår en, två, tre gånger med hammaren och så plötsligt glider spiken på plats. Inte helt olikt hur minnen från tonåren spikas på plats i Fantomerna.
Historier om män i tjugofemårsåldern som krisar, ägnar sig åt s.k. skörlevnad och minns tillbaka till sina tonår går tretton på dussinet. Fantomerna är precis en sådan historia, men skickligare gjord än de flesta andra jag läst.
Säger inte att den är enormt, överjäkligt bra. Men ibland slår den verkligen huvudet på spiken.
Styrelsen Remembered
Har nu tjorvat i en halvtimme för att kunna lägga ut en ljudfil med mitt gamla band. Nu ger jag upp. Jag saknar att spela i band. Det var jäkligt kul. Är jäkligt kul, förmodligen.
En del av det vi gjorde var väl kanske inte helt behagligt att lyssna på. Men vi hade våra stunder.
Någon gång ibland klickade allt in i rätt hjulspår och det hände att nackhåren reste sig på ett sätt som jag aldrig upplevt när jag bara lyssnar på musik. Eller när jag gjort något annat heller, egentligen.
Det är svårt att beskriva de där stunderna.
Plötsligt lät det bra. En låt man spelat 10 gånger i rad låter plötsligt bra när man spelar den en elfte gång.
Förvånat försökte man bibehålla vad det än var som plötsligt stämde genom hela låten.
Att spela blev vid dessa tillfällen lite grann som att försöka bära en bräddfylld kaffekopp genom ett rum befolkat med elefanter på jenkakurs utan att spilla en droppe. Eller att obemärkt försöka smuggla Måns Zelmerlöv tvärs över en högstadieskolgård koloniserad av hundratals hysteriska tonårstjejer med "Vi Älskar Måns"-plakat i sina skolväskor.
Fast ändå enkelt.
Det är det som är det häftigaste.
Vi hade flera olika namn. Mest kallade vi oss Styrelsen.
Eftersom vi aldrig kunde bestämma oss för någonting.
Rulltrappsfreaks?
Man har invigt en ny galleria där i dagarna. Så här står det t.ex. i Piteå-Tidningen:
"Det största enskilda affärsbygget i Piteå genom tiderna lär inte allenarådande stilla köphunger, ortens alla rulltrappsfreaks får också sina böjelser med råge tillfredsställda. På ett bräde tillförs Piteå sex nya rulltrappor - vilket ger totalt nio (resterande tre i Småstaden). Detta om något borde borga för att ge kommunen större dos av storstadsstatus."
En text som i all sin enkelhet säger mycket. Och som man kan säga mycket om.
För det första: "rulltrappsfreaks". Vad? Vem? Rulltrappsfreaks? Menar PT att det finns drösar med människor som har samma förhållande till rulltrappor som Bengt Frithiofsson till vin? Som känner likadant när de tar en åktur mellan våningarna på gallerian i Piteå som jag kände när jag gick i spelargången på Anfield?
Jag är skeptisk.
För det andra: "storstadsstatus". En orts "storstadsstatus" mäts alltså i antalet rulltrappor som finns? Där ser man. Hela resonemanget känns som hämtat ur 50-talet. Kanske rentav ur en Åsa-Nisse film från 50-talet:
"Titta Klabbarparen, nu har dom tillochmed en sån däringa attomattisk trappa i storstan"
"Jakorsiallsindar Nesse..."
På tal om olika automatiska saker:
En kollega berättade igår att hans fru har en "automatisk garderob". Det var en av hennes största förtjänster påstod han. När vi nyfiket frågade om vad exakt en automatisk garderob var (och om man kunde köpa den på K-Rauta) svarade han så här:
"Jag slänger mina smutsiga kläder i tvättkorgen. Och sedan hamnar de automatiskt i min garderob, tvättade och nystrukna, några dagar senare. "
It´s a kind of magic.
Åll Åll
Egentligen enda gången då dialekter är trista är när personer använder sig av extra bred dialekt för att framstå som extra manliga. Sånt är inte alls ovanligt och inte alls speciellt trevligt.
Men oftast är dialekter och dialektord berikande för språket.
Och ibland finns inget rikssvenskt ord som riktigt täcker ett visst behov. Som t.ex. när man ska beskriva hur man känner sig efter ännu en lång kväll i en lång rad av långa kvällar med rustande och tapetserande.
"Trött" är inte en tillräckligt målande beskrivning. .
I Pitmålet hittar vi däremot det mycket träffande uttrycket "Åll åll"
Som i "jag är åll åll."
"I jer åll åll", kanske vore mest korrekt. Så pratar man i Piteå.
Det betyder ungefär att man är väldigt väldigt trött.
Så nu är det dusch och säng som väntar.
The Murders On The Rue Renvägen.
Det vilar något ondskefullt över det djuret.
Den katten kom att spela huvudrollen i gårdagens skräckhistoria.
Vi hade varit på shoppingtur till Sundsvall. Efter att ha lämnat av hustrun i lägenheten åkte jag själv till huset för att lasta av toalettstol, handfat och liknande attiraljer. Septembermörkret var kompakt och regnet hamrade mot bilrutan. Jag lyckades famla mig fram i den kolsvarta Ångermanlandsnatten så pass jag tog mig in i garaget. Tände lyset och lämnade dörrarna till garage och bli öppna. Gjorde samma procedur inne i själva huset. Lyfte sedan ut de saker som skulle lyftas ut och satte mig därefter i bilen.
Har bara kört tiotalet meter innan jag känner en fruktansvärd lukt.
Det är lukten av död. Och inte en naturlig död, utan lukten av ond bråd död, en död körd i 1000W. mikrovågsugn.
Ifall mörkret tidigare varit mysigt så känns det nu som jag kör omkring i filmen "Seven". Eller som jag är en ögonblicksbild ur en novell av Edgar Allan Poe. The Murders On The Rue Renvägen. Eller nåt sånt.
Jag tänker givetvis direkt på den kringstrykande katten. Den onda katten.
Det måste vara den som är upphov till stanken. Den måste ha krupit in i bilen och...tjaa...endast Gud vet vad den gjort sen. Spontant sprängts i tusen illaluktande delar, att döma av lukten.
Tyckte man kunde ana klarinettemat till Morden I Midsomer någonstans i bakgrunden.
Men det kan nog ha varit inbillning.
Satt blick stilla i bilen, de få kilometrarna hem. Anade hur något strök sig mot mina ben. Tyckte mig se en rörelse i backspegeln. Var säker på att det var Katten Från Helvetet som nu hemsökte min bil. Satans svansprydda och morrhårsbeklädda rereinkarnation i Ångermanland.
Efter fem oerhört långa minuter är jag så hemma.
Parkerar på ett sätt som MacGyver hade uppskattat.
Evakuerar bilen på ett sätt som Indiana Jones hade uppskattat.
En snabb okulärbesiktning ger sedan besked.
Det var mycket riktigt katten som låg bakom stanken. Men det var inte genom att krypa in i bilen som han drabbat oss. Utan genom att, så att säga, gå på toaletten på vår garageuppfart. Vilket jag sedan prickade klockrent med högerskon.
Sparsamt underhållande saneringsarbete vidtog därefter.
102
Det kändes stort att träffa någon som levt så länge.
Jag blev imponerad.
Hon är född 1905. Ett år då bl.a. följade hände:
* Las Vegas grundläggs
* Sveriges union med Norge bryts.
* Sundsvall får sin första biograf (Olympia)
* En av mina favoritböcker, Dr. Glas, kommer ut.
* Jean-Paul Sartre, Dag Hammarsköld och Greta Garbo föds.
När hon var 34 år gammal, som jag är idag, hände bl.a. följande:
* Folkskolan blir obligatoriskt 7-årig.
* Japan slår Sverige i OS i fotboll och Sven Jerring pratar om "Japaner, japaner".
* Adolf Hitler och Benito Mussolini tillkännager axeln Rom/Berlin.
* Burt Reynolds, Roy Orbison och Buddy Holly föds.
Strax innan vi skiljdes åt sa hon att hon nog "snart kommer vara riktigt gammal".
Packning
I och för sig finns det också en och annan nackdel med denna, min förkärlek för att rota i gamla skolkataloger och sparade uppsatser från mellanstadiet.
"Tidseffektivt" är t.ex. en beskrivning som passar dåligt på min metod att städa ur bokhyllan.
Hittade idag ett kort på min lekisklass. Fotat 1979.
Det slog mig att jag faktiskt visste vad de flesta på kortet gör nuförtiden. De flesta från mitt lekis har lyckats bra, åtminstone har det gått bra för oss ur ett rent professionella perspektiv. Vi visade oss växa upp som en veritabel provkarta över olika medeklassyrken: två civ. ing., en tandläkare, en civ. ekonom osv.
En som det inte gått så bra för var väl möjligen vår fröken som, såvitt jag vet, är stendöd.
Antingen det, eller så är hon runt 100 år gammal. Har dessutom för mig att jag sett hennes dödsannons.
Jag gillade henne.
Hon hette Margareta och jag minns att jag skrev brev till henne några år efter jag slutat lekis.
En av killarna är numera nykter narkoman. Hans liv har således innehållit problem av lite annan kaliber än våndor över pensionssparandet och andra medelklassfjanterier. Han var en av de roligaste på lekis och den jag höll kontakt med längst. Minns hur han en mycket ostadig sommarkväll jagade vilt främmande cyklister genom luleånatten under utstötanden av skällande läten.
Han lekte helt enkelt hund.
Vilket man naturligtvis skulle förstå genom att han tillverkat en turban av sin jeansjacka. Man kanske bör förtydliga att han vid det här tillfället lämnat lekis. Han var faktiskt lite drygt 20 år gammal.
Hoppas det går bra för grabben.
När jag kollade mitt lekiskort slog det mig också att sonen, faktiskt, går att se en aning i fadern.
Det gav mig en bra känsla. Om än man förstås måste se sonen som en enorm förädling av prototypen.
Quirky
Det är den elfte september idag. Man kan inte undvika att tänka på det som hände 11/9 2001. Jag kommer ihåg precis vad jag gjorde när jag fick reda på vad som hänt i USA. Förstås minns jag det. Alla jag pratat med om det här idag har kunnat komma med utförliga redogörelser om sina varanden och göranden just den dagen.
010911 åkte jag och hustrun direkt efter jobbet och tränade på ett gym. Det var på Korpen i Piteå. Jag satt på en cykel och kollade på TV skärmarna som gång på gång visade bilder på ett flygplan som gjorde något alldeles oerhört. I det allmänna larmet i gymmet hördes givetvis inte TV-ljudet. Men jag fattade naturligtvis att något verkligt speciellt hade hänt. Högsta fart hem och på med Text-TV. Man kommer aldrig glömma det. Ungefär som jag aldrig kommer glömma att jag satt på en buss i Malmberget när jag fick veta att Olof Palme blivit skjuten. Eller att jag hörde om överfallet på Anna Lindh en eftermiddag när jag satt i bilen utanför Sunderby Sjukhus.
Märkligt nog har dagens musikaliska tema i övrigt varit helt annorlunda.
Det har varit "quirky".
Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad "quirky" betyder, annat än att en del musik jag gillar brukar beskrivas på det sättet i brittiska musiktidningar: Belle & Sebastian, The Lucksmiths, Norman Blakes låtar i Teenage Fanclub. Möjligen The Housemartins.
Eftersom jag inte känner den exakta betydelsen av uttrycket har jag själv bestämt mig för att det nog betyder "finurlig", "pillemarisk" eller möjligen "vitsig". Kanske hade "charmig" varit en bra beskrivning, ifall just det uttrycket inte hade varit så jäkla...tjaa...så jäkla mesigt.
Rätt långt ifrån Ground Zero, det medges.
Lyssnade på The Concept med Teenage Fanclub i eftermiddags. En låt som börjar med följande textrad:
"She wears denim wherever she goes, says she´s gonna get some records by the Status Quo"
Enligt min definition definitivt en "quirky" textrad.
The Lucksmiths, som är oförtjänt okända, är bland de bästa inom just den här grenen. Se till exempel "The Adolescent Song Of Mindless Devotion" (en genialisk låttitel för övrigt), som börjar:
"I love you from the heart of my bottom
I love you from the bottom of my soul
I love the soles on your feet
I love you from the foot of the hill
(I promise I will)"
När det gäller The Housemartins/The Beautiful South är väl "charmigheten" ibland en aning... nedtonad till förmån för förbittrade angrepp på staten och kapitalet.
Men.
Trots allt marknadsförde de sig själva med pins som hade texten:
"The Housemartins - Quite Big In Belgium"
och dessutom:
"The Housemartins - The Second Best Band In Hull!"
Quirky quirky!
Verkligheten Hinner Ikapp Fantasin
Ser fram emot att bocka av fler punkter på min lista.
I övrigt är det bara att konstatera. När jag inte kan träna är jag inte på topp.
Och det blir bara alltvärre ju längre tiden går.
Dagisbaciller är omvänd prozac.
Längre / bättre inlägg än så här dess värre omöjliga i dagsläget.
Jobba Eller Vara Ledig?
-Jaså? Vad är det för nåt?
-Man ska få betalt för att vara hemma med sina barn.
-Vaddå "vara hemma med sina barn"? Du menar på ungefär samma sätt som jag "är hemma" med sonen när jag har semester?
-Ja ungefär. Låter det inte bra? Skulle du inte vara intresserad?
-Intresserad? Få se nu: jobba eller semestra? Jag tror jag väljer semester faktiskt. Men det där låter ju för bra för att vara sant?
-Pja, man får ju bara 3-4000 i månaden i bidrag förstås.
-Ja då går det ju inte. Då går det ju bara i praktiken att använda för människor som är gifta med personer som tjänar sisådär 30-35 000 i månaden. Minst.
-Så kanske det kan vara.
-Jag vet inte. Men det låter som att staten kommer hjälpa till att finansiera långsemester för fruarna till de som redan tjänar mest. Och som att samma personer som fått de största skattesänkningarna av Alliansen nu får ännu lite mer av våra gemensamma pengar att festa upp.
-Ja men så kan man väl inte säga? Tur att pengarna man fått in genom att försämra sjukpenningen och sänka A-kassan kommer till verklig nytta, säger jag.
-Jätte-tur.
