Thomas Känsla För Regn
Skrev ett inlägg tidigare om hur regn i olika städer luktade.
Min tes är att varje stad har sin speciella regnlukt.
Jag gillar regn.
Inte alltid förstås, inte det där regnet som uppstår bara precis de dagar under en sommar som man är ledig (och då, givetvis, i kombination med intensivt solsken de dagar man arbetar).
Gillade inte regn när jag höll på med skidåkning. Var med om det någon enstaka gång: man stod där på startlinjen med skidorna vallade och klara och så öppnar sig skyarna. I de stunderna visste man vet att den förestående tävlingen skulle komma att en jobbig resa. Regn på vintern är nästan alltid trist, ärligt talat.
Men jag gillar sommarregn. Gillar luften efter en rejäl sommarskur. Gillar att kura ihop mig inne när jag är ledig, som t.ex. under sommarsemestern.
Bäst är ändå höstregn. Ända sedan jag gick i lågstadiet har jag gillat känslan av att sitta inne och jobba medan höstregnet river utomhus. Tror det gör att jag känner mig lite extra duktig och flitig. Eller nåt. Definitivt känner man sig extra flitig då man är ute och tränar eller går i ett höstregn. Som jag idag. Även ifall det bara var lätt duggregn.
Tror nu jag kan komma med ett försök att beskriva regnkänslan i Kramfors, såsom Kramforsbo sedan 10 månader. Har börjat bilda mig en uppfattning. Regnet i Kramfors påminner om regnet i Piteå. Kan vara något med trä- och pappersindustrierna på orterna. En lite sötaktig boquet, stor skillnad mot känslan i Sollefteå trots att orterna bara ligger 4 mil från varandra.
En friskare känsla än regnet i Uppsala.
Inte lika melankoliskt som i Luleå, även ifall det förstås finns melankoliska inslag i alla sorters höstregn. Om man undrar hur regn kan lukta melankoliskt rekommenderas att gå den långa gångvägen längs älven, från centrum i Luleå ut mot Mjölkudden en regnig kväll i september.
Då blir begreppet "melankoliskt regn" mer begripligt.
Min tes är att varje stad har sin speciella regnlukt.
Jag gillar regn.
Inte alltid förstås, inte det där regnet som uppstår bara precis de dagar under en sommar som man är ledig (och då, givetvis, i kombination med intensivt solsken de dagar man arbetar).
Gillade inte regn när jag höll på med skidåkning. Var med om det någon enstaka gång: man stod där på startlinjen med skidorna vallade och klara och så öppnar sig skyarna. I de stunderna visste man vet att den förestående tävlingen skulle komma att en jobbig resa. Regn på vintern är nästan alltid trist, ärligt talat.
Men jag gillar sommarregn. Gillar luften efter en rejäl sommarskur. Gillar att kura ihop mig inne när jag är ledig, som t.ex. under sommarsemestern.
Bäst är ändå höstregn. Ända sedan jag gick i lågstadiet har jag gillat känslan av att sitta inne och jobba medan höstregnet river utomhus. Tror det gör att jag känner mig lite extra duktig och flitig. Eller nåt. Definitivt känner man sig extra flitig då man är ute och tränar eller går i ett höstregn. Som jag idag. Även ifall det bara var lätt duggregn.
Tror nu jag kan komma med ett försök att beskriva regnkänslan i Kramfors, såsom Kramforsbo sedan 10 månader. Har börjat bilda mig en uppfattning. Regnet i Kramfors påminner om regnet i Piteå. Kan vara något med trä- och pappersindustrierna på orterna. En lite sötaktig boquet, stor skillnad mot känslan i Sollefteå trots att orterna bara ligger 4 mil från varandra.
En friskare känsla än regnet i Uppsala.
Inte lika melankoliskt som i Luleå, även ifall det förstås finns melankoliska inslag i alla sorters höstregn. Om man undrar hur regn kan lukta melankoliskt rekommenderas att gå den långa gångvägen längs älven, från centrum i Luleå ut mot Mjölkudden en regnig kväll i september.
Då blir begreppet "melankoliskt regn" mer begripligt.
Kommentarer
Trackback
