There´s Something About You Stockholm That Makes Me Sweat
Nu: chefsposter, IT-konsultjobb (och så jag då). Familjer. Parmiddagar. Et cetera.
Men kanske mest kännetecknande av allt: när vi åkte hem var hälften av ölen kvar.
Hade nog inte hänt för 10 år sedan.
Och då hade vi dessutom köpt fler till att börja med.
Stockholm, Stockholm, stad i världen.
Har nu varit där två gånger på rätt kort tid.
Gemensam nämnare för de båda resorna: svettningar.
Jag vet inte vad det är. Skulle tro det är något med vattnet eller kanske någon sorts miljögift. Men Stockholm provocerar fram hutlösa svettningar från mig. Skuggor liknande LP-skivor växer blixtsnabbt fram under mina armar. Otrevligt. Svårt att angripa eftersom jag inte vet orsaken. Inte alls samma sak i hemmets trygga vrå.
Kanske det är en betingad reflex efter Stockholm Marathon?
I så fall inget bra drag att anmäla mig till loppet 2008, kanhända. Men nu har jag likväl gjort det.
Brrr.
(Två referenser till låtar i det här inlägget: "Stockholm, Stockholm..." naturligtvis. Men även rubriken. Den syftar på ett lite krystat sätt till INXS och "I Need You Tonight". Ett genomkommersiellt band, kanhända. Men ändå bra.)
Reunion
Deras magar äro större än någonsin.
De spelade i ett band som aldrig hade några spelningar och som aldrig kunde bestämma sig om nästan någonting.
Nu,efter många års separation, återförenas de.
De är inte Led Zeppelin - de är Styrelsen.
De har lämnat sina fruar och barn (över helgen), för att berätta historier om misslyckade fisketureroch inställda festivalresor.
Det kommer bli kul.
Over and out.
Vår Bästa Tid Är Nu
Har funderat i flera veckor på något som det nu är dags att bena mer i.
Såg på "Babben&Co." när Ola Lindholm var med. Tyckte Lindholm gav ett mycket egendomligt intryck. Rentav så verkade han ha antingen drogproblem eller någon sorts psykiatrisk diagnos. Men han sa några tänkvärda saker. Bland annat om hur människor i hela sina vuxna liv försöker uppnå det sinnestillstånd man naturligt har som barn. Livet just innan puberteten ansåg han vara livsbanans höjdpunkt.
Man når sin peak när man är 11.
Av detta drog han slutsatsen att det är en bra idé att omge sig med människor i den åldern. Därav har han tagit chefsredaktörsposten på Kamratposten.
När jag först hörde Ola Lindholms utläggning tyckte jag det var ett bra resonemang. Verkade helt sant (en känsla som förstärktes av att han heter exakt samma sak som min mellanstadielärare i musik).
Men sen har det där skvalpat runt i skallen på mig:
Peaka? När man är 11?
Många saker var förstås bra när jag var 11.
Jag behövde inte byta däck på bilen, t.ex. Jag behövde inte bry mig om premiepensioner. Mitt "arbete" var att gå till en plats där personer (s.k. "lärare") hade som enda arbetsuppgift att engagera mig i mitt eget arbete. Mina faktiska arbetsuppgifter kunde sedan vara att lära mig namnen på östeuropeiska huvudstäder och svenska älvar (dvs sånt jag hursomhelst tyckte var kul att lära mig).
När man var 11 år gammal var alla vägar öppna. Kändes det som. Fortfarande kunde ingen säga att jag inte kunde bli hårdrockgitarrist, fotbollsproffs eller friidrottsstjärna. Just det kanske är en oöverträffad poäng med barndomen.
Dock var livet som elvaåring också lektioner i syslöjd, blålila blodpudding i skolköket och en oförmåga att komma vidare från Level 3 i Super Mario Bros. För att inte ens gå in på saker som ispärlor på nästippen och galna tonåringar som kastar snus på dig.
Allt var således icke helt rosenskimrande.
Istället.
När man passerat 30 med några års marginal och dessutom skaffat egna barn kan man återkomma till de saker man tyckte var bra i sin uppväxt. Bara plocka ut de bra sakerna och hoppa över misshagligheter som att fastna i sammanstörtande snökojor eller ramla från skoltak.
Man kan smälla i sig hela paket med kakor precis när man vill utan att någon kan klaga.
Man kan fortfarande läsa såväl Gaston som TinTin med bra utbyte.
Et cetera.
Dessutom har man (eller iallafall jag) markant bättre ekonomiska förutsättningar att leva ut barnsliga fantasier nu än när jag var 11. Och som tur är fortsätter barnsliga fantasier, som t.ex. att skriva på en sån här blogg, att poppa upp i min skalle.
Lägg till att man som 34-åring mitt i natten kan bli väckt av en kramsjuk två-och-ett-halvt-åring i tigerpyamas så ligger det faktiskt nära till hands att brista ut i Jan Malmsjös paradnummer.
Läst: Profitörerna av Leif GW Persson
Jag tyckte: Gillade den här boken väldigt mycket. Trots att den egentligen inte är speciellt nagelbitande spännande nästan sträckläste jag den. Det känns verkligen som man får en inblick i svenska polisens utredningsarbete. Vet inte om det är sant, men så kändes det. Dessutom tycker jag Leif GW beskriver sina figurer kortfattat men bra, jag får för mig att jag lär känna huvudpersonernas tankesätt riktigt bra. Det känns som verkliga figurer. Vilket de alltså ska vara. Känns också som en rätt bra bild av Sverige, så som det såg ut när jag var liten.
Betyg: 4,5
Kan Man Skratta Åt En Moderat?
Det är naturligtvis fördomsfullt av mig. Väldigt långsökt dessutom: bara för att han är gift med en moderat behöver han själv ju inte dela frugans politiska uppfattningar.
Men likafullt.
Jag ser på honom på ett nytt sätt nu. Jag har ställt mig följande fråga: kan jag verkligen skratta åt (eller rättare sagt MED) en moderat? Han är ju trots allt komiker, den där Batra, och nu tycker jag allt man hör honom säga framstår i en ny och inte alls speciellt skrattretande dager.
Idiotiskt av mig förstås.
Men det är dessvärre inte första gången det händer, att en artists åsikter påverkar min syn på dennes verk.
Jag har t.ex. inte läst någon fler deckare av Peter Robinson sedan jag såg att han jobbat åt Ronald Reagan.
Det här är ett synsätt som begränsar mig lite. Tur att de flesta musiker/författare jag gillar inte spelar right wing i det blå laget. Bokhyllan skulle bli så tom då.
Undantag finns förstås, artister jag uppskattar trots snurriga uppfattningar:
Joy Division är t.ex. fortfarande bra, trots Ian Curtis inte helt klockrena teorier om ras. Att Johnny Ramone var en s.k. neo-con störde mig inte speciellt. Lemmy är inte en kandidat till posten som chefsideolog ifall jag någon gång startar en s.k. tankesmedja, ändå är Motorhead bra.
Et cetera.
Kanske är det något speciellt med humor och komiker? Kanske humor förutsätter någon sorts empatisk förmåga eller åtminstone förmåga och vilja att förstå hur andra människor fungerar?
Inte de förmågor jag bedömer som rikligt östa över personer som återfinns längst ut på högerkanten.
Skandaler
Friskade pga anledning upp mina kunskaper om den s.k. Geijeraffären.
Det slår mig att när det kommer till skandaler så måste Sverige ändå hålla ren världsklass.
Ett drömland för konspirationsteoretiker och avslöjande journalister. Långtifrån "Landet Lagom"
Vilket annat land kan mäta sig med smaskigheter som t.ex. dessa:
* Kungen har en kärleksaffär. Med en man. (Heijneaffären)
* Staten håller sig med en egen hemlig organisation som bl.a. ägnar sig åt att avlyssning, infiltration, åsiktsregistrering och snudd på STASI-liknande angivarsystem ("IB-affären", med konsekvenser som t.ex. den helt osannolike s.k. Sjukhusspionen)
* Justitieministern besöker s.k. glädjeflickor (Geijeraffären)...
*...vilket visar sig vara en sak som anförtros en bokförläggare att utreda! Samma person som för övrigt sedan får mycket fria händer att lösa mordet på vår statsminister. Vilket han hade tänkt skulle ske genom bl.a. ännu mer hemlig avlyssning. Vilket förstås spricker. (Ebbe Carlsson-affären)
Inte ens nationer som Stobrittannien eller Frankrike, som annars brukar kunna anses ligga i framkant när det gäller skandaler, kan mäta sig med sånt.
Övergående Prestationsångest
Ser att Raoul Wallenberg var 32 år när han räddade livet på 100 000 ungerska judar. Det är inte utan att man tänker lite på vad man själv gjorde när man var 32. Efter en stunds funderande kom jag fram till att det inte är så stor risk att någon kommer resa statyer till min ära pga vad jag gjorde när jag var 32. Det kommer inte tryckas frimärken som visar mitt 32-åriga ansikte i profil.
Vilket väl kanske spelar mindre roll.
Men man slås av hur unga många andra världskrigets "kändisar" var.
Framföralt nazisterna:
Adolf Eichmann blev i december 1939 chef för RSHA:s Amt IV D4, en avdelning som bland annat skötte deportationer av judar till koncentrationsläger. Då var han 33 år. När han var i min nuvarande ålder hade han organiserat ett effektivt utrotningssystem och blev till slut ansvarig för miljontals människors död.
Josef Mengele, den s.k. Dödsängeln, var 31 när han blev läkare i Auschwitz-Birkenau. Och det är ingen överdrift att säga att hans främsta arbetsinsats inte främst var att lindra och förebygga smärta.
Klaus Barbie, "Slaktaren Från Lyon", blev chef för Gestapo i Frankrike 1942. Vid 29 års ålder.
Et cetera.
Den eventuella prestationsångest man som alldaglig 34-åring känner då man läser om Raoul Wallenberg dämpas snabbt när man läser om de unga nassarnas svinaktigheter.
Mannen Från Mallorca
Tänkte att det var en bra film.
Tänkte också att jag inte kan ha fattat nästan ett dugg av vad filmen egentligen handlade om när jag såg den 1984. Jag minns att jag gillade dialogen, även ifall jag nog inte i detalj visste vad en "dialog" var när jag var 11 år. Vilket jag alltså var 1984. T.ex. tyckte jag det var riktigt kul att Sven Wollter använde ord som "knulla" och "fan". Att Thomas Von Brömssen, som jag kände igen väl från "Albert Och Herbert" svor likvärdigt med Sven Wollter kändes däremot mest bisarrt. Filmens största attraktionskraft på mig för 23 år sedan var förmodligen att det var en svensk deckare (inte alls vanligt på den tiden) som inte var helt barntillåten men som jag ändå kunde gå med mina kompisar och se på bio. För första gången kunde jag se filmer "tillåtna från 11 år".
Det var spännande.
Som 34 åring finns mycket annat roligt att hämta.
Inte minst Ernst Gunther, fenomenal som alltid. Likaså Ingvar Hirdvall och Tommy Johnson i två biroller. Den salongsberusade biluthyraren som öppnar och startar sin bil med tummen en minnesvärd biroll.
Fortfarande gillar jag dialogen, tillräckligt mycket för att bortse från en del logiska luckor i manuset (vad är t.ex. oddset att en rånare medan han flyr från polisen efter ett postrån ska springa förbi två olika personer från en charterresa han var på för sex år sedan?) Rolig detalj i dialogen att höra (ur-socialisten) Sven Wollter argumentera för att det är o.k. att käka på McDonalds ("Imperialismen? Amenherreguuud! Det var ju sånt ungarna tjötade om för 10 år sedan!") Det känns lite som att se Fredrik Reinfeldt sjunga internationalen. Vilket jag verkligen skulle vilja se.
Har någonstans läst att filmen möjligen har viss verklighetsbakgrund. Det verkar vara en offentlig hemlighet att ett visst statsråd besökte prostituerade. Det tycker jag också ger filmen en lite extra dimension.
På det hela taget får Mannen Från Mallorca dagens Beck-filmer att framstå som serietidningsdeckare i jämförelse. I sig behöver det förstås inte vara något negativt. Men jag saknar filmer som denna.
Stalin
Han stimulerar min nörd-ådra. På allvar.
Gillar verkligen de små historier som böckerna är fyllda av. Exempelvis berättelsen om hur det gick till när en gigantisk byggnad i Moskva skulle byggas upp under 30-talet. Arkitekterna hade två förslag som man hade ritat på ett och samma pappersark. På ritningen visades de två möjliga fasaderna skiljda åt med ett blyertsstreck. Man visade skissen för Stalin, som skulle få sista ordet och välja fasad.
"Mannen Av Stål" grymtade dock bara. Och skrev sitt namn på blyertsstrecket som skiljde skisserna åt.
Eftersom detta utspelades under en tid i Sovjetunionens historia när man kunde avrättas för precis vad som helst vågade ingen fråga Stalin vad han menat.
Hur ville han egentligen att fasaden skulle se ut?
Ingen visste.
Vad göra?
Lösningen blev enkel.
Man byggde huset EXAKT som det såg ut på bilden som Stalin signerat. Det som varit tänkt som två helt olika husfasader blev en och samma.
Slutresultatet blev lätt bisarrt.
Men ingen verkar ha tappat livet för just det, iallafall!
En Grej Till
Läser Peter Englund, Brev Från Nollpunkten.
I inledningen kan man läsa att 183 miljoner människor dog under 1900-talet som ett direkt resultat av beslut fattade av andra människor.
183 miljoner.
En helt obegriplig siffra.
För att parafrasera Peter Englund som i sin tur också parafraserar en annan författare: 183 är en siffra jag kan begripa, I83 miljoner är näremot bara ett ljud.
Man får ta några djupa andetag och skatta sig lycklig för sin egen tillvaro.
Droger
Ja, här är ett par tankar:
Avslutade dagen med att träffa två missbrukare i olika åldrar.
Först en ung, sedan en gammal.
Den gamle framstod som en skiss över hur den unge kanske kommer se ut, ifall det skulle gå snett för honom och ifall han lever om 30 år. Och det var ingen tilltalande bild som tecknades får man säga. Den gamle knarkarens ögon buktade ut ur sina hålor. Tröjan, som troligtvis inte har tvättats under 2000-talet, var täckt av olika kroppsvätskor. Han kommunicerade uteslutande med grymtningar och nervösa tics.
I kontrast då mot detta den unge mannen, balanserande på gränsen till sitt missbruk. Välvårdad. Mer välklädd än vad jag själv var (vilket iofs inte är svårt, det medges). Jag och den unge mannen diskuterade lite om vädret.
"Skablisköntnunärdetkommerlitesnösådetinteärsåmörkt"
Et cetera.
Konversationen begränsades verkligen inte till grymtningar och tics. Men vem vet hur hans framtid ser ut.
Jag undrar hur det gått till när de här människorna har hamnat där de hamnat, vad som hänt i deras liv som fört dem till den punkt de är idag. Hur har deras väg sett ut? Undrade förstås också hur deras föräldrar känner inför sina söners situation, kunde inte hålla den tanken borta (naturligtvis med en lite orolig tanke på min egen son).
Mest av allt undrade jag vem det var mest synd om.
Konstig tanke? Förmodligen inte speciellt politiskt korrekt eller vad man ska kalla det.
Men likväl:
Är det mest synd om en människa som kanske håller på att kasta bort sitt liv
eller om en som redan gjort just det?
Luleå
Kan meddela att blåsten från älven i november är precis lika genomträngande iskall som alltid.
Annars är det en del nytt, en del gammalt. Besökte en bar som körde Best Of Judas Priest följt av Jimi Hendrix, Cream, Iron Maiden och annat. Inget Justin Timberlake så långt öronen räckte. Kändes som ett tillskott till stadens uteliv som jag saknat.
Kollar på Mattias Alkberg BDs hemsida och hittar ett intressant inlägg.
Finns mycket att säga om det inlägget. Men författaren gör det själv bäst. Så kolla in inlägget och även den efterföljande diskussionen.
Goddag Yxskaft
Här har man gått i rätt många år och observerat att befolkningen fått alltmer färgschatteringar än vad den hade för 20 år sedan.
"Invandrare".
"Nysvenskar".
Vissa individer (ärthjärnor) man stött på under årens lopp har förvisso haft mer...färgstarka benämningar på dessa människor men ju mindre sagt om det ju bättre.
Det har väl till och med hänt att jag pratat lite grann med en eller annan av dessa s.k. nysvenskar ibland.
Men först nu på den allra senaste tiden lite mer ingående.
Och plötsligt är det som att kvällsnyheterna har flyttat till Kramfors.
Bara på den här lilla orten kan man få höra de mest otroliga och för all del fruktansvärda historier man kan tänka sig. Från f.d. Sovjetunionen, mellanöstern, Somalia et cetera.
Antagligen måste jag vara den mest trögtänkte i hela universum.
Men jag har tidigare inte riktigt fattat vad dessa människor har i bagaget. Vilka minnen de bär med sig och hur komplicerad tillvaron är för många av dem.
Det känns som jag lärt mig något viktigt när jag nu insett det.
Faktiskt.
Klassiker!
Inte bara i det stora perspektivet, typ att det nu inte finns någon Warzawapakt, Tyskland har återförenats och Shakin´ Fredrik har lagt mikrofonen på hyllan.
Även i det lilla perspektivet är mycket helt förändrat.
Då fanns det två TV kanaler och det var det hela. Så småningom kunde en och annan i vänkretsen skryta med kabeltv. Superchanel och liknande. Jag och brorsan brukade ibland kolla wrestling på Superchanel på morsans jobb: King-Kong Bundy, Hulk Hogan och Jake The Snake gjorde sitt bästa för att banka livet ur varandra på ett mycket underhållande sätt. När man är 12.
På gröna kiosken i korsningen Rundgatan/Yrkesgatan köpte man sitt godis, inte genom att plocka själv, utan genom att man la upp sina ören på disken varefter den uråldrige expediten mödosamt och i extrem slow-motion plockade s.k. kanadicker och annat gott ur små, vita plastlådor.
Internet var vid den här tidpunkten endast en pillemarisk glimt i ögat på någon sexuellt hämmad datornörd. Datorupplevelserna var på en helt annan nivå - minns den stora lycka jag kände då jag fick en Commodore64 i julklapp. En viss skillnad jämfört med World Of Warcraft.
Jaja.
Det jag menar är inte att det var bättre förr.
På många sätt var det sämre. (Två ord som bevisar detta: Modern Talking)
Men det var annorlunda.
Bland annat därför känner jag mig glad när jag ser barn leka på gatan. För det ser ut att vara precis lika som när jag själv spelade landhockey, byggde hopp för våra cyklar osv.
Idag var jag dessutom med om en riktig klassiker i genren "gatulekar", ett "skämt" vi brukade göra med stor glädje:
Jag kom farande i min bil när jag såg tiotalet figurer sätta sig i rörelse i mörkret en bit framför mig på gatan. Jag slår av på takten för att inte köra över någon oredovisad snorunge. Då ser jag hur barnen ställer upp i två grupper på var sida av vägen. Det ser ut som de drar ett rep över vägen! Bägge gängen ser ut att dra allt vad de orkar. Jag blir först tveksam. Men ser sedan deras stora flin. Och minns när jag själv gjorde samma sak.
Jag kör vidare till Hemköp med ett stort flin på min egen käft.
Top Model
Det verkar vara en serie som liknar "Idol2007 fast istället för att sjunga så ska man fotograferas.
Tror jag.
Kvinnan i juryn låter oerhört barsk när hon förklarar för en av deltagarna att denne "måste vara beredd att göra allt" för att ha en chans att gå vidare i tävlingen.
Göra allt?
Excuse me, men jag trodde det var frågan om att ta kort.
Inte springa marathonlopp.
Göra allt? Kämpa? För att se bra ut på kort?
OK, jag får kämpa för att se bra ut på kort. Men det har ju sin enkla förklaring.
Tjejerna som tävlar i Top Model är däremot utrustade med ansikten och kroppar som förmodligen ser bra ut om de så fotograferas sittande på toalettstolen under utövande av det som brukar kallas "Nummer 2".
Göra allt?
Förvirrande.
Det är förstås inte första gången man träffar på liknande sätt att uttrycka sig.
Vinnarna av Fröken Sverige brukade ju förklara att de skulle kämpa för Sveriges färger när det drog ihop sig till Miss Universum-baluns.
Ibland kunde det låta som att de skulle delta i finnkampen.
När de i själva verket skulle försöka se så vackra ut som möjligt.
Man kunde lätt föreställa sig dem när de peppade upp sig själv innan de skulle gå ut på scen i Miss Universum. Kanske ställde sig den svenska delegationen i en hög som ett hockeylag inför nedsläpp varefter en djupt koncentrerad Fröken Sverige (lagkaptenen) ropar:
"OK, kom igen nu! Nu JÄVLAR ska jag vara SNYGG!"
(Hela högen stämmer in i ropandet av "SNYGG")
Sen skanderar man "SNYGG SNYGG SNYGG SNYGG" medan Fröken Sverige tar på sig sitt mest bländande leende och går ut och krigar framför kamerorna.
Och nu ska jag - faktiskt - kämpa i mig ett par chokladbollar, kriga ner en kopp kaffe och göra allt för att hitta något att se på TV ikväll..
Rats
Brr.
Svärföräldrarna har laddat råttfällor i stugan och häromdagen tog det sig in en best på sonens dagis. En motbjudande kloakråtta, byggd som en medelstor rottweiler om man ska tro dagisfröknarna, dök plötsligt upp i förrådet på dagis. Just den råttan mötte sin skapare efter att ha träffats av ett kvastformat objekt, trakterat av en agiterad vaktmästare.
Men den råttan har släktingar.
Många släktingar.
Enligt Tidningen Ångermanland krävs det en glipa på 6-7 mm för att en mus ska ta sig in i t.ex. ett hus. En råtta (super-size) kräver 20 mm.
Det är inte mycket.
Inte mycket alls.
Kan sätta griller i huvet på nästan vem som helst.
En ren mardröm.
Skräckhistorierna duggar tätt just nu.
Har man liksom jag själv en viss rått-fobi är det tuffa tider, för att tala med Per Gessle.
En arbetskamrat hade ett gammalt bortglömt avloppsrör som ledde in i huset. Rena Route 66 för gnagare, givetvis. De hittade råttor lite här och var. Bland annat ett närmare 3 dm. långt monster som gnagt i sig stora delar av hennes dotters morgonrock.
Nackhåren reser sig på mig bara av att skriva detta.
I morse när jag gick till jobbet misstänkte jag att det krupit in en skogsmus i byxbenet eftersom jag tyckte det...tja..att det kändes lite konstigt.
Gick sista biten till jobbet mycket stelbent, försökte i det närmaste att gå utan att snudda byxorna med benen. Lite grann som man går när man har blöta byxor.
Inte min stoltaste stund.
Kanske det är läge att köpa katt?
Eller åtminstone inte köra bort kvarterets kringstrykande katt genom att spruta vatten på den, vilket varit min tidigare strategi. Även ifall den kissen ibland använder min garageuppfart som sandlåda.
Det lilla problemet är - så klart - bara kattskit jämfört med ludna, smittospridande, gultandade, långsvansade, rödögda, tassande, äckliga, motbjudande, frånstötande, illaluktande, kloakboende råttor.
Min attityd mot råttor kan spåras tillbaks till en skidtur någon gång i slutet av 70-talet. En skogsmus hoppade då upp på min stav, klättrade blixtsnabbt uppåt och in i min overall...
Ett trauma som satt djupa spår.
The Sound Of Hoofbeats Cross The Glade
VAB-ade igår och ägnade sonens sovstund åt att kolla The Black Adder. Dvs. en TV-serie som i Sverige kallades Svarte Ormen. Har köpt hela serien, varenda avsnitt på DVD.
Del 1, som är den sämsta, utspelas på 1400-talet. Edmund Blackadder är här en förskrämd fegis. Rowan Atkinson deltog själv i manusskrivandet. De bästa avsnitten är The Archbishop och The Witchsmeller Pursuivant.
Till den andra omgången av serien kallades Ben Elton in som manusskrivare och genast blev serien mycket roligare. Edmund förvandlades till en elak, sarkastisk och smart figur. Han hade t.o.m. odlat skägg. Handlingen utspelas under slutet av 1500-talet, i Drottning Elizabeths hov. Alla avsnitt är bra, min favorit är dock det som heter - kort och gott - Beer, där en aspackad Edmund sjunger sånger om troll.
Del 3 utspelas i slutet av 1700-talet. Man får träffa på bl.a. Den Röda Nejlikan, Samuel Johnson och The Duke Of Wellington. Hugh Laurie introduceras som ärkenöt. Dvs samme Hugh Laurie som sedan spelade ärkenötet Bertie Wooster och därefter ändrade kurs en aning och blev Dr House. Mitt favoritavsnitt är Sense And Senility, där Prinsen oroar sig för sin säkerhet efter att en anarkist (spelad av Ben Elton) försökt döda honom.
Blackadder Goes Forth är den bästa serien. Den utspelas under första världskriget. Mitt favoritavsnitt är Capitain Cook, där Edmund, George och Baldrick smiter undan en stormning genom att låtsas vara italienska kockar.
Nästan hela grejen med Blackadder är dialogen. Enormt roliga kommentarer och repliker som egentligen inte går att återge i text.
Men här är några av mina favoriter, enbart från de avsnitt jag såg igår, för övrigt:
* Baldrick, believe me, eternity in the company of Beelzebub and all his hellish instruments of death will be a picnic compared to five minutes with me and this pencil if we can't replace this dictionary. (När de tappat Samuel Johnsons encyklopedi).
* I would rather have my tongue beaten wafer thin by a steak tenderizer and then stapled to the floor with a croquet hoop. (Hellre än att delta i en Music Hall-show)
* I'm as bored as a pacifist pistol.
* This is a crisis. A large crisis. In fact, if you've got a moment, it's a twelve-storey crisis with a magnificent entrance hall, carpeting throughout, 24-hour portrage, and an enormous sign on the roof, saying `This Is a Large Crisis'.
* Well, it started badly, it tailed off a little in the middle, and the less said about the end, the better. But, apart than that, excellent. (Omdöme om en av Baldricks dikter)
Och till sist:
Baldrick: We've been stuck here for three flipping years! We haven't moved! All my friends are dead: My pet spider, Sammy; Katie the worm; Bertie the bird - everyone except Neville the fat hamster.
Edmund: I'm afraid Neville bought it too, Baldrick. I'm sorry.
Baldrick: Neville, gone, sir?
Edmund: Actually, not quite gone -- he's in the corner, bunging up the sink.
Baldrick: Oh no, it didn't have to happen, sir! If it wasn't for this terrible war, Neville would still be here today, sniffling his little nose and going "Eek."
Edmund: On the other hand, if he hadn't died, I wouldn't have been able to insert a curtain rod in his bottom and use him as a dishmop.
Det är humor, det är humor, det är humor.
Men jag ser nu återigen att det inte är lika roligt att läsa som att höra.
Sorry about that.
Men köp för all del Blackadderboxen. Det är inget någon kommer ångra.
Badlands Hyena
Med inlägg som t.ex. detta.
Insåg inte omedelbart hur bra sidan är. Men efter att ha läst en 3-4 inlägg i rad så står det klart.
Beröm
Fåglar sjunger, man är glad.
Och jag är faktiskt lite småglad.
Såg Jan Guillou på Babben&Co. igår.
Tyckte det var kul. Inte bara för att jag gillar Guillou. Utan också för att man fick se en nästan småfnittrig författare berätta om vad han tyckte utgjorde en perfekt dag.
En ingridiens till Guillous perfekta dag var att få något oväntat, roligt med posten.
Det var lite...sött?
Rätt stor kontrast jämfört med hur han ofta framstår.
Inte sådär supermacho.
Men visst fanken är det kul att få positiva överraskningar i brevlådan; ett oväntat brev t.ex. Alla brev är väl mer eller mindre oväntade numer, för den delen. Kan knappt minnas något enda brev jag fått de senaste åren, om man undantar erbjudanden att köpa billiga kalsonger under resten av min livstid.
Nästan lika kul (och oväntat) är det att få beröm.
Jag är en s.k. sucker för beröm.
Kanske är det för att man (eller åtminstone jag) får det så sällan?
Avslutade arbetsveckan med att få ett uppskattande mail från en person jag försökt hjälpa och det gjorde mig glad i fredags (ja rentav hela helgen blev lite bättre).
Har försökt förbättra min egen beröms-frekvens.
Alltifrån att säga "Tack för hjälpen" när jag blir kopplad i en telefonväxel till att säga åt jobbkompisar när de gjort något bra.
Man vet ju hur kul det är att höra.
(P.s. 1: Det inledande citatet? Ifall du inte känner igen stroferna så rekommenderar jag att googla på dem, eller ännu hellre köpa Jag Ska Bli En Bättre Vän med MABD.
P.s. 2: Jan Guillou? Jo, jag tycker han är bra, speciellt som krönikör. Dessvärre är jag i minoritet i vänkretsen gällande detta. Tror inte jag känner någon annan med samma åsikt. På så sätt fungerar han lite som första skivan med Tin Machine eller Pytt-I-Panna på konserv: sånt som jag verkar vara ensam om att uppskatta. )
Såklart kunde jag inte hålla mig från att gå med. I Facebook. Till stora delar är det så nördigt att det blir för mycket, till och mig för undertecknad. Men dock roligt att hitta igen människor man inte sett på väldigt många år.
Det är roligt - och lite svårt.
Svårt eftersom jag inte riktigt vet vad som är vett och etikett.
Hur väl måste man känna en människa innan man lägger till denne som "vän" på Facebook? Det känns lite som när man skulle bjuda upp till tryckare på ett mellanstadiedisco.
Och dessutom: vill man verkligen att alla ens gamla vänner ska få tillgång till det man har lagt ut på sin hemsida?
