Vår Bästa Tid Är Nu
Frustrerad efter att ha sett "nya, offensivt skickliga" Sverige spela "ny, offensiv" fotboll i 45 oavgjorda minuter mot fotbollsgiganterna Lettland sätter jag mig istället vid datorn.
Har funderat i flera veckor på något som det nu är dags att bena mer i.
Såg på "Babben&Co." när Ola Lindholm var med. Tyckte Lindholm gav ett mycket egendomligt intryck. Rentav så verkade han ha antingen drogproblem eller någon sorts psykiatrisk diagnos. Men han sa några tänkvärda saker. Bland annat om hur människor i hela sina vuxna liv försöker uppnå det sinnestillstånd man naturligt har som barn. Livet just innan puberteten ansåg han vara livsbanans höjdpunkt.
Man når sin peak när man är 11.
Av detta drog han slutsatsen att det är en bra idé att omge sig med människor i den åldern. Därav har han tagit chefsredaktörsposten på Kamratposten.
När jag först hörde Ola Lindholms utläggning tyckte jag det var ett bra resonemang. Verkade helt sant (en känsla som förstärktes av att han heter exakt samma sak som min mellanstadielärare i musik).
Men sen har det där skvalpat runt i skallen på mig:
Peaka? När man är 11?
Många saker var förstås bra när jag var 11.
Jag behövde inte byta däck på bilen, t.ex. Jag behövde inte bry mig om premiepensioner. Mitt "arbete" var att gå till en plats där personer (s.k. "lärare") hade som enda arbetsuppgift att engagera mig i mitt eget arbete. Mina faktiska arbetsuppgifter kunde sedan vara att lära mig namnen på östeuropeiska huvudstäder och svenska älvar (dvs sånt jag hursomhelst tyckte var kul att lära mig).
När man var 11 år gammal var alla vägar öppna. Kändes det som. Fortfarande kunde ingen säga att jag inte kunde bli hårdrockgitarrist, fotbollsproffs eller friidrottsstjärna. Just det kanske är en oöverträffad poäng med barndomen.
Dock var livet som elvaåring också lektioner i syslöjd, blålila blodpudding i skolköket och en oförmåga att komma vidare från Level 3 i Super Mario Bros. För att inte ens gå in på saker som ispärlor på nästippen och galna tonåringar som kastar snus på dig.
Allt var således icke helt rosenskimrande.
Istället.
När man passerat 30 med några års marginal och dessutom skaffat egna barn kan man återkomma till de saker man tyckte var bra i sin uppväxt. Bara plocka ut de bra sakerna och hoppa över misshagligheter som att fastna i sammanstörtande snökojor eller ramla från skoltak.
Man kan smälla i sig hela paket med kakor precis när man vill utan att någon kan klaga.
Man kan fortfarande läsa såväl Gaston som TinTin med bra utbyte.
Et cetera.
Dessutom har man (eller iallafall jag) markant bättre ekonomiska förutsättningar att leva ut barnsliga fantasier nu än när jag var 11. Och som tur är fortsätter barnsliga fantasier, som t.ex. att skriva på en sån här blogg, att poppa upp i min skalle.
Lägg till att man som 34-åring mitt i natten kan bli väckt av en kramsjuk två-och-ett-halvt-åring i tigerpyamas så ligger det faktiskt nära till hands att brista ut i Jan Malmsjös paradnummer.
Har funderat i flera veckor på något som det nu är dags att bena mer i.
Såg på "Babben&Co." när Ola Lindholm var med. Tyckte Lindholm gav ett mycket egendomligt intryck. Rentav så verkade han ha antingen drogproblem eller någon sorts psykiatrisk diagnos. Men han sa några tänkvärda saker. Bland annat om hur människor i hela sina vuxna liv försöker uppnå det sinnestillstånd man naturligt har som barn. Livet just innan puberteten ansåg han vara livsbanans höjdpunkt.
Man når sin peak när man är 11.
Av detta drog han slutsatsen att det är en bra idé att omge sig med människor i den åldern. Därav har han tagit chefsredaktörsposten på Kamratposten.
När jag först hörde Ola Lindholms utläggning tyckte jag det var ett bra resonemang. Verkade helt sant (en känsla som förstärktes av att han heter exakt samma sak som min mellanstadielärare i musik).
Men sen har det där skvalpat runt i skallen på mig:
Peaka? När man är 11?
Många saker var förstås bra när jag var 11.
Jag behövde inte byta däck på bilen, t.ex. Jag behövde inte bry mig om premiepensioner. Mitt "arbete" var att gå till en plats där personer (s.k. "lärare") hade som enda arbetsuppgift att engagera mig i mitt eget arbete. Mina faktiska arbetsuppgifter kunde sedan vara att lära mig namnen på östeuropeiska huvudstäder och svenska älvar (dvs sånt jag hursomhelst tyckte var kul att lära mig).
När man var 11 år gammal var alla vägar öppna. Kändes det som. Fortfarande kunde ingen säga att jag inte kunde bli hårdrockgitarrist, fotbollsproffs eller friidrottsstjärna. Just det kanske är en oöverträffad poäng med barndomen.
Dock var livet som elvaåring också lektioner i syslöjd, blålila blodpudding i skolköket och en oförmåga att komma vidare från Level 3 i Super Mario Bros. För att inte ens gå in på saker som ispärlor på nästippen och galna tonåringar som kastar snus på dig.
Allt var således icke helt rosenskimrande.
Istället.
När man passerat 30 med några års marginal och dessutom skaffat egna barn kan man återkomma till de saker man tyckte var bra i sin uppväxt. Bara plocka ut de bra sakerna och hoppa över misshagligheter som att fastna i sammanstörtande snökojor eller ramla från skoltak.
Man kan smälla i sig hela paket med kakor precis när man vill utan att någon kan klaga.
Man kan fortfarande läsa såväl Gaston som TinTin med bra utbyte.
Et cetera.
Dessutom har man (eller iallafall jag) markant bättre ekonomiska förutsättningar att leva ut barnsliga fantasier nu än när jag var 11. Och som tur är fortsätter barnsliga fantasier, som t.ex. att skriva på en sån här blogg, att poppa upp i min skalle.
Lägg till att man som 34-åring mitt i natten kan bli väckt av en kramsjuk två-och-ett-halvt-åring i tigerpyamas så ligger det faktiskt nära till hands att brista ut i Jan Malmsjös paradnummer.
Kommentarer
Trackback
