Droger
Ja, här är ett par tankar:
Avslutade dagen med att träffa två missbrukare i olika åldrar.
Först en ung, sedan en gammal.
Den gamle framstod som en skiss över hur den unge kanske kommer se ut, ifall det skulle gå snett för honom och ifall han lever om 30 år. Och det var ingen tilltalande bild som tecknades får man säga. Den gamle knarkarens ögon buktade ut ur sina hålor. Tröjan, som troligtvis inte har tvättats under 2000-talet, var täckt av olika kroppsvätskor. Han kommunicerade uteslutande med grymtningar och nervösa tics.
I kontrast då mot detta den unge mannen, balanserande på gränsen till sitt missbruk. Välvårdad. Mer välklädd än vad jag själv var (vilket iofs inte är svårt, det medges). Jag och den unge mannen diskuterade lite om vädret.
"Skablisköntnunärdetkommerlitesnösådetinteärsåmörkt"
Et cetera.
Konversationen begränsades verkligen inte till grymtningar och tics. Men vem vet hur hans framtid ser ut.
Jag undrar hur det gått till när de här människorna har hamnat där de hamnat, vad som hänt i deras liv som fört dem till den punkt de är idag. Hur har deras väg sett ut? Undrade förstås också hur deras föräldrar känner inför sina söners situation, kunde inte hålla den tanken borta (naturligtvis med en lite orolig tanke på min egen son).
Mest av allt undrade jag vem det var mest synd om.
Konstig tanke? Förmodligen inte speciellt politiskt korrekt eller vad man ska kalla det.
Men likväl:
Är det mest synd om en människa som kanske håller på att kasta bort sitt liv
eller om en som redan gjort just det?
