Kan Man Skratta Åt En Moderat?
Läste att komikern David Batra är gift med den ena eller andra moderatpolitikern och sedan dess ser jag på honom med lite andra ögon.
Det är naturligtvis fördomsfullt av mig. Väldigt långsökt dessutom: bara för att han är gift med en moderat behöver han själv ju inte dela frugans politiska uppfattningar.
Men likafullt.
Jag ser på honom på ett nytt sätt nu. Jag har ställt mig följande fråga: kan jag verkligen skratta åt (eller rättare sagt MED) en moderat? Han är ju trots allt komiker, den där Batra, och nu tycker jag allt man hör honom säga framstår i en ny och inte alls speciellt skrattretande dager.
Idiotiskt av mig förstås.
Men det är dessvärre inte första gången det händer, att en artists åsikter påverkar min syn på dennes verk.
Jag har t.ex. inte läst någon fler deckare av Peter Robinson sedan jag såg att han jobbat åt Ronald Reagan.
Det här är ett synsätt som begränsar mig lite. Tur att de flesta musiker/författare jag gillar inte spelar right wing i det blå laget. Bokhyllan skulle bli så tom då.
Undantag finns förstås, artister jag uppskattar trots snurriga uppfattningar:
Joy Division är t.ex. fortfarande bra, trots Ian Curtis inte helt klockrena teorier om ras. Att Johnny Ramone var en s.k. neo-con störde mig inte speciellt. Lemmy är inte en kandidat till posten som chefsideolog ifall jag någon gång startar en s.k. tankesmedja, ändå är Motorhead bra.
Et cetera.
Kanske är det något speciellt med humor och komiker? Kanske humor förutsätter någon sorts empatisk förmåga eller åtminstone förmåga och vilja att förstå hur andra människor fungerar?
Inte de förmågor jag bedömer som rikligt östa över personer som återfinns längst ut på högerkanten.
Det är naturligtvis fördomsfullt av mig. Väldigt långsökt dessutom: bara för att han är gift med en moderat behöver han själv ju inte dela frugans politiska uppfattningar.
Men likafullt.
Jag ser på honom på ett nytt sätt nu. Jag har ställt mig följande fråga: kan jag verkligen skratta åt (eller rättare sagt MED) en moderat? Han är ju trots allt komiker, den där Batra, och nu tycker jag allt man hör honom säga framstår i en ny och inte alls speciellt skrattretande dager.
Idiotiskt av mig förstås.
Men det är dessvärre inte första gången det händer, att en artists åsikter påverkar min syn på dennes verk.
Jag har t.ex. inte läst någon fler deckare av Peter Robinson sedan jag såg att han jobbat åt Ronald Reagan.
Det här är ett synsätt som begränsar mig lite. Tur att de flesta musiker/författare jag gillar inte spelar right wing i det blå laget. Bokhyllan skulle bli så tom då.
Undantag finns förstås, artister jag uppskattar trots snurriga uppfattningar:
Joy Division är t.ex. fortfarande bra, trots Ian Curtis inte helt klockrena teorier om ras. Att Johnny Ramone var en s.k. neo-con störde mig inte speciellt. Lemmy är inte en kandidat till posten som chefsideolog ifall jag någon gång startar en s.k. tankesmedja, ändå är Motorhead bra.
Et cetera.
Kanske är det något speciellt med humor och komiker? Kanske humor förutsätter någon sorts empatisk förmåga eller åtminstone förmåga och vilja att förstå hur andra människor fungerar?
Inte de förmågor jag bedömer som rikligt östa över personer som återfinns längst ut på högerkanten.
Kommentarer
Postat av: Sojan
Curtis & ras hade jag inte hört något om. Var han... typ nasse?
Postat av: T
Jag vet inte om han var rentut nasse. Men efter att ha läst hans änkas bok (Touching From A Distance, tror den nyss släppts på svenska för övrigt) så kan man nog konstatera att han hade en del rasistiska åsikter.
Postat av: Sojan
Minns just att i "24 Hour Party People" så var det en massa skinnskallar och bråkade vid Joy Divisions spelningar.
Mer kanske berättas i kommande filmen Control - som jag hörde fick lysande recension i något SR-program nyss.
Trackback
