Throwing Muses
Throwing Muses - "kastar tankar" blir det väl ungefär på svenska.
Bra bra.
Hysénklass, nästan.
Lyssnade precis på Tanya Donnelys "Belly" som hon spelade med efter att ha kastat tankar under 80-talet.
Kom att tänka på att det nog var typ det jag gjorde igår kväll. Kastade tankar om morfar och mig. Vi skyller på rödtjut och billig starköl. Till stora delar var det jag skrev förstås sant. Men den där delen om att "sitta på verandan" var väl inte heeelt klockren. Faktum är att få personer jag känner har så svårt att ta det lugnt som just min morfar. Ifall något finns att göra har han redan gjort det. I förrgår, vanligtvis. Och med en hastighet som inte alltid främjar resultatet. Vi pratar trots allt om en herre som missbelåtet grymtar över att han "blivit för klen" för att jobba med veden efter sin 90-årsdag.
Skulle inte tro att han skulle uppskatta att bli framställd som en saktmodig filosof som sitter på sin förstutrapp medan hans hemman förfaller. Eller att något sådant ens antyds.
Sorry lorry.
Morfar
Det är en aktningsvärd ålder.
Ska göra mitt bästa för att bli så gammal. Tänk att kunna betrakta tillvaron med det perspektiv han måste ha:
Han har upplevt två världskrig och kan nu sitta hemma och kolla på TV via satellit och höra talas om "internet" och "SMS".
Han är jämnårig med Richard Nixon, Gerald Ford, Menachem Begin, Sten-Åke Cederhöök, Danny Kaye, Alan Ladd, Albert Camus och Jesse Owens.
En snabb internetsökning konstaterar dessutom att han är jämngammal med skämtartikeln "pruttkudden".
Känner igen mycket av mig själv i honom:
Han är sentimental och lättrörd, men vill gärna hålla en helt annan fasad utåt. Han gillar att skämta, nästan i alla lägen. Respekterar och är kapabel till hårt arbete, även ifall han hellre sitter på sin veranda om han får välja. Han kan använda en slaktmask men matar hellre rådjuren. Och allt det där är väl inte helt olikt mig själv.
Faktiskt.
Fem år kvar till hundraårsdagen. Hoppas man hänger med så länge. Morfar kommer garanterat göra det.
Groundhog Day
På svenska hette den typ "Måndag Hela Veckan". Bill Murray i huvudrollen som ärkesvin som lever om samma dag gång på gång. Han vaknar till samma låt på klockradion, det är samma datum, samma saker händer. Han har fastnat på en specifik dag. Som råkar kallas Groundhog Day. Många har säkert sett den filmen. Har blivit en sorts modern halvlklassiker.
Visst kan det kännas sådär även i verkliga livet?
Speciellt brukar jag tänka på det när jag sitter halvt medvetslös efter middagen och kollar Bolibompa med sonen. Det känns som att det är den där blonda tjejen som är programledare varenda dag. Trots att man vet att hon bara leder programmet på tisdagar.
"IIIiit´s Groundhog Tuesday!"?
Every Day Is Like Tuesday?
Kanske det.
Tiden bara försvinner. Rinner iväg. Tisdag följs av tisdag utan att man passerar "Gå" (och vanligen utan att man "inkasserar kr. 4000")
Pratade en gång med en gammal kvinna som ojade sig över hur snabbt hon tyckte att tiden går:
"Var tar tiden vägen nuförtiden" jämrade hon sig "Det är så här; man vaknar, man stoppar ner ena benet i långkalsongerna, man stoppar ner andra benet i långkalsongerna. Sen är det dags att lägga sig igen."
Vet inte om jag håller med henne till 100%. Men hon hade en smärre poäng. Veckorna går extremt fort.
För fort? Egentligen inte, jagmenar ju snabbare vi blir av med den här j-a skämtvintern ju bättre.
Längtan efter sommaren har officiellt börjat.
Jag är less på att Kramfors trottoarer bäst beträds med skridskor.
Jag vill inte att det ska regna i januari.
Et cetera.
Tiden fram till sommaren kan egentligen inte gå nog fort.
Men samtidigt innebär förstås varje vecka som passerar också att liemannen kommer en vecka närmare...om man ska se saken från den inte fullt så ljusa sidan.
(Every Day Is Like Tuesday? Morrisseyreferens förstås!)
Q Magazine
Tidningarna är förstås några år gamla. Men ändå. Det är bra läsning.
Och här är varför:
Flertalet av journalisterna som skriver är tamigattan riktigt bra. De är roliga på det där brittiska sättet jag är så svag för. Jag tänker Ben Elton när han är som bäst, jag tänker till och med Jerome K Jerome.
Dessutom gör de bra intervjuer. Jag kan läsa intervjuer med artister jag aldrig riktigt lyssnat på (Phil Collins, Eric Clapton t.ex.) och verkligen uppskatta det. Läste igår en intervju Eric Clapton från ca 1993 och det var hur bra som helst.
Man häpnar om hur mycket artister ställer upp på att berätta. David Gahan berättar detaljerat om hur han överdoserar heroin, hur han hittas av sin son och sin mamma och hur han liggande på sitt toalettgolv försöker lura dem att han "har influensa". Till exempel.
Nej.
Nu är det dags att gräva djupt i kistan med tidningar. Ska försöka hitta den där artikeln om The Pogues.
On/In The Beach
Ofta är det enormt trist att höra någon berätta om sina drömmar. Men trots detta.
Drömde inatt om ett hål. Det var grävt på en sandstrand och var ca 2 meter djupt och ungefär en meter i diameter. Längst ner i hålet fanns ännu ett hål, ett mindre hål, stort ungefär som ett tefat. Genom detta fat kunde man skymta ögonen av en person som var nedgrävd i sanden.
Var personen ifråga jag själv?
Möjligtvis.
Men i drömmar såsom denna är sånt där inte alltid glasklart definierat. Man kunde i alla fall se upp från det lilla hålet ut i dagsljuset. Ända tills någon placerade en stor sten där.
Det är allt jag minns av drömmen. Sedan vaknade jag med ett ryck och kunde inte somna om på en bra stund.
En av mina allra största rädslor är att bli levande begravd. Blir illa berörd av filmer där detta sker:
"The Vanishing" med Jeff Bridges kan ge mig krypningar i kroppen ännu, 6-7 år efter att jag såg filmen. "Kill Bill" är ju lite av en skämtfilm, men innehåller också en obehaglig scen inne i en kista.
Och filmer med ubåtar? Låt oss inte ens gå in på det.
Kan också rysa lite extra när jag minns en del saker som hände då vi grävde snökojor på mellanstadiet. Har läst någonstans om olyckor som skett när barn grävt snökojor och detta inte har uppmärksammats av traktorförare. Otrevligt. Speciellt när man lätt kan se sonen fara fram som en lekatt i smala snögångar om bara några få år.
Kanske finns det åtminstone en renodlat positiv sida med klimatförändringarna: slutar det snöa kommer sonen i alla fall aldrig kvävas i en snötunnel som kollapsat.
På tal om filmer (och söner och pappor) så visade SVT ju "Hitta Nemo" ikväll.
Riktigt bra tyckte jag, skrattade en hel del trots att jag sett den tidigare och trots att jag inte var superkoncentrerad ikväll.
Stundtals blev jag faktiskt lite rörd.
Furuparksskolan, Luleå
Jag tänker mig att jag står utanför en matsal
Jag hör ett piano, jag tror det spelar Den Blomstertid Nu Kommer
Ljudet ekar mot stengolvet, solen silar in genom dammiga fönster
I längdhoppsgropen strax utanför har jag hoppat längre än tre meter
Bakom fotbollsmålet ett stängsel av ståltråd
Det luktar asfalt, sand och gräs
Man träffar alltid stängslet i ett hål
Jag tänker mig att jag är sjuk och hemma från skolan
Har lånat brorsans kompis Nintendo och tillslut klarat level 3 på Mario Bros
Bredvid skolan ligger berget
Där man kan bryta sig en piska från en liten björk
Man kan balansera på stängslet som går runt dagiset
Björkpiskorna biter över knogarna och låren
Lämnar långa röda märken
Halsfluss
Inget jättebra tecken.
Och det var ändå bara början.
Har nyss ätit min första riktigt normala måltid sedan i tisdags. Nu börjar det ordna upp sig på allvar.
Halsfluss är förstås inte hela världen, om vi nu ska sluta överdriva för ett kort tag. Det är t.ex. lätt avhjälpt med antibiotika. Lite märkligt dock att penicillin endast verkar finnas i tabletter stora som strutsägg. De glider inte problemfritt genom ett varigt svalg invaderat av streptokocker, det där tabletterna. Försökte förhandla mig till en kåvepeninmixtur på apoteket. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det krävdes 3 personer för att räkna om mitt recept till sin motsvarighet i flytande form. Sedan visade det sig att hela kalaset skulle gå på närmare 700:-...Så då valde jag strutsäggen (+smärta) för 92:-.
Inget ont som inte har något gott med sig, dock.
Ett besök på vågen efter dessa asketiska dagar är uppmuntrande om man i likhet med mig har smärre komplex för kalaskulan. Sedan har jag också haft möjlighet att gräva fram mina musiktidningar från början/mitten av 90-talet och grotta ner mig i dem.
Det är slående hur mycket jag minns ordagrant. Långa passager från reportage om rätt anonyma band (Shed Seven, Gene, Echobelly m.fl.) kommer jag ihåg ord för ord.
Märkligt.
Också märkligt att det gått 10-15 år sedan jag första gången läste de där tidningarna, men att jag själv uppfattar det som...tja...nyss. Skivorna som recenseras tillhör de som jag fortfarande spelar mest. Nostalgi på hög nivå, antar jag. Känns faktiskt skönt. På ett vis.
Frågor Bland Många
Ännu ett år har lagts till handlingarna men fortfarande kan jag inte svara på de nedstående frågorna.
Tacksam för förslag.
* "En Prins I New York" går på TV just nu. Eddie Murphy i hälften av rollerna. Vad är det med afroamerikanska skådespelare som driver dem att göra dussintals olika roller i samma film? Finns massor med exempel, förutom då den här filmen. Det verkar anses vara en prestation i sig.
* Kommer man kunna läsa någon av kvällstidningarna någon dag under 2008 utan att hitta ordet "storbråk" på löpsedeln?
* Skulle köpa glidvalla idag. Frågade specifikt efter vanligt paraffin som inte kostar så mycket. Blev visad fluorbaserade klumpar á 450/styck. Som man skulle kombinera två olika av för att få bästa glid - total kostnad för det föreslagna "billiga" kalaset alltså 900:-. Varför blev jag inte förvånad av detta?
* Varför är Carolina Klyft den enda kändis min son känner igen, vare sig hon visas på TV eller i tidningen?
* Hur roligt är det att det går så bra för Charlotte Kalla?
Den sista frågan kan jag faktiskt svara på själv - det är enormt jäkla roligt.
Go Kalla!
(Titeln på det här inlägget? Som vanligt upp till var och en att tolka, men om man inte har hört John Holm tidigare rekommenderas att man gör det. Eventuellt börjar man med skivan där låten med samma namn som rubriken på det här inlägget finns.)
Nya Jeans
Jag heter Thomas.
Jag är 34 år.
Jag har nyss köpt ett par jeans som har fickorna långt nere på lårens baksida.
Det ska tydligen vara "trendigt" rentav "inne" eller tillochmed "poppis". Och givetvis var det mellandagsrea.
Men det känns lite konstigt. Inte helt avspänt.
Inte som något man gör när man är 34.
Illspecko
Vi är båda en aning putt på vår arbetsledning. Detta gjorde honom illspecko.
För de som inte är bevandrade i piteortens tungomål, som kollegan talar vid högtidliga tidpunkter, så betyder det uttrycket (ungefär) att vara argsint och irriterad.
Har själv bott några år i paltens huvudstad och uppskattar deras dialekt. Även ifall pitebornas förkärlek för sin egen dialekt blir lite lustig/påfrestande i längden - det är faktiskt inte sååå extremt svårt för en utomstående att följa med i pitmål, inte så svårt som pitborna själva tror. Åtminstone inte om man jämför med riktigt svårbegripliga dialekter, som t.ex. överkalixmål, älvdalsmål eller AndersBorgska.
Jobbade en kort period med värmlänningar som drabbats av stroke. Att försöka hänga med i vändningarna när en person från Hagfors, som dessutom är drabbad av afasi, lägger ut texten är inte lätt. Det är mycket mycket svårare än att hänga med i t.ex. en taktikgenomgång i ett genomsnittligt fotbollsomklädningsrum i Piteorten.
Menhursomhelst.
Jag gillar pitmålet.
Mina favorituttryck, förutom illspecko, skulle kunna vara de nedstående. Ordförklarningarna inom parentes är mina egna tolkningar och ska tas med en liten nypa salt. Jag är ju trots allt en lulehasafot och har således inte språket riktigt i blodet.
* "Färdas" (uttalas snärtigt, i ett svep, inte med det mer rikssvenska fär-das uttalet) - Betyder alla olika sorters förflyttningar. Kan även vara bildligt talat. Man kan t.ex. "färdas omkring" och sprida rykten.
* "Kwedo" - att vara proppmätt. Det närbesläktade "schwiimen" (kraftig trötthet efterföljande stadig (palt-)måltid) är också bra.
* "Ha sterne" - dött, eg. "har stelnat"
* "Kreuma" att pjåska. Kan även ingå i uttryck som "kreum å kreus" som betyder ung. "att göra sig till".
Sko ve säj söjn?
Kviga Söker Gödselstack
Två av mina bäst utvecklade egenskaper är uthållighet och tålamod.
Bl.a. har jag genomfört två Vasalopp och ett marathon.
Och det är inte bara frågan om fysisk uthållighet. Om jag nu får ta tillfället i akt och skryta:
Trots allt har jag ett arbete som inte sällan innebär att jag får lyssna på 45 minuters monologer om vad den-och-den läkaren har sagt om den-och-den åkomman under tidsspann som inte sällan överstiger 40 år. Sådana utmaningar mot tålamodet kan jag klara med ett leende.
Jag kan till och med se klipp med en finsktalande Nalle Puh på YouTube med sonen i knäet utan att darra på manschetten. Ens ifall jag måste se klippet 25-30 gånger i rad.
Skulle också säga att min tålighet vad det gäller, så att säga, visuella prövningar är relativt hög.
Jag har bevistat obduktioner, vilket inte är en speciellt njutbar upplevelse (för något sinne)..
Jag har arbetat på ortopedavdelning och sett hur allehanda kroppsdelar på en människa kan inta en färg och konsistens som mest påminner om torkad pepparkaksdeg - och falla sönder i små bitar.
Men.
Trots alla dessa egenskaper står jag inte ut att se ens 30 sekunder av "Bonde Söker Fru".
Det blir för mycket.
Det är värre än att se hur någons kroppspulsåder klipps upp med sax.
Det har hänt att jag flytt in i sovrummet och stängt ute alla ljud från TV´n med P2.
P2!
Extreme Home Makeover
Så här är det tydligen:
Ifall en människa har det riktigt svårt behöver hon ett nytt hus. Kanske t.o.m. ett nytt hus med swimmingpool.
Sen ordnar sig resten.
Speciellt ifall den utsatta människan får med sig några visa ord med sig på livets slingriga väg från Kung Salomo, förklädd till blond amerikansk programledare med silikontuttar.
Så är det. Jag har sett det på TV så det måste vara sant.
Läst: Slakthus 5 av Kurt Vonnegut
Jag tyckte: Gillade verkligen den torra humorn. Några formuleringar är för jäkla bra. T.ex. "Hon var trög i huvudet men hennes kropp inbjöd till barnalstrande på ett fantastiskt sätt". Är lätt att se hur en sån som Douglas Adams hittat inspiration till sin serie om Liftarens Guide TIll Galaxen, vilket nästan bara är positivt. Boken har kanske en lite komplicerad struktur, med ideliga hopp i tiden. Dessutom laborerar författaren med vilket tempus han skriver i flera gånger. Trots sådana trix är boken ändå lättläst.
En klassiker, på goda grunder.
Så kan det gå.
Betyg: 4,5
Stars Inc.
På många sätt tankeväckande.
Till exempel att de som går tredje året på gymnasiet numera ser ut som de nyss lämnat blöjorna. När jag började gymnasiet såg treorna så innivassen vuxna och mogna ut.
Perspektiven förändras.
Sedan en sån sak att det kan finnas en musikallinje på gymnasiet i pyttelilla Kramfors. Imponerande.
Säkert finns det många som kraxar om att det är bortkastad tid att gå en musikallinje på gymnasiet. De som menar att ungarna borde hålla till godo till utbildningar som ger jobb. Det var bättre förr. Et cetera.
En tråkig inställning.
Man har ju ett helt liv på sig att jobba, kan omöjligt skada att få lägga mycken tid på sånt som man tycker är roligt när man är tonåring. Säkerligen utvecklande för dessa personer på ett helt annat sätt än vad det hade varit att lösa differentialekvationer.
Jag tycker inte det var bättre förr.
Jag tycker istället att det är synd att det inte fanns mer möjligheter till roligheter när jag gick på gymnasiet. Och löste differentialekvationer. Inget ont om ekvationslösandet i sig. Vissa personer, t.ex. jag själv, är bättre lämpade att lösa ekvationer än att sjunga "Hallå Hela Pressen" iförd rosa trikåer.
Men det passar inte alla.
På gymnasiet gjorde vi egna shower till terminssluten.
Inte alls på samma nivå som det jag såg ikväll. Men vi gjorde våra egna sketcher, skrev lite låtar osv.
Det var roligt. Jag tänkte tillbaka på det ikväll.
De som uppträdde ikväll känner sig förmodligen rätt nöjda med sig själva just nu. Det gjorde iallafall jag när jag var i deras ställe.
När de stod och tog emot våra applåder närmast strålade det om dem allihop, även de allra blygaste och tanigaste. Kanske strålade det mest om de som sett blygast ut under framträdandet faktiskt.
Skulle tro att jag gillat gymnasiet bättre om jag hade känt så lite oftare. Då.
Eviga Frågor, Del 2
*Var i Stockholm häromveckan. Min kompis som (har oturen att) bo där visade mig hur de hade fått utskick som beskrev hur man bäst skulle hjälpa fåglar som frusit fast. Stockholm ÄR förstås ett isigt och blaskigt ställe. Fåglar fryser säkert fast både nu och då.
Så långt inga konstigheter.
Men sen berättade han också om vilken policy som tydligen rekommenderas från politikerhåll i hans hemstad när det gäller tiggare. Då är det en lite annan visa som gäller än för frusna och kalla fåglar.
Inte mat, inte pengar, helst ingenting ska man ge till tiggare.
Men däremot gärna lite lämpligt kraftfoder till svanarna.
Ja just ja.
* Ser att Expressen nu kör en drive under parollen att vi ska "Rädda Planeten" eller något i den stilen. Ledsna valrossar blickar ut från tidningens förstasida. Visst var det samma tidning som för inte ens 2 år sedan drev det s.k. bensinupproret där folk skulle skriva på namnlistor etc för att kunna ha råd att köra mer bil?
Ja just ja.
Peak Oil
De som gör den mest extrema kalkylen åt ena hållet säger att oljan tar slut 2025.
De som gör den mest extrema kalkylen åt andra hållet säger att oljan tar slut 2080.
Dvs. om inte under min livstid så kommer oljekällorna förmodligen sina under sonens.
Det kommer inte bli...en helt enkel omställning när man noterar hur svårt det är att minska förbrukningen av s.k. fossila bränslen en pyttans gnutta.
Var så god och ta hand om det sonen och dina jämnåriga. Grattis!
Där har man något att fundera på när man ska lägga sig och sova ikväll.
Mission Impossible
Det var förrförra helgen då vi hemsökte Stockholm. Min kompis Personalchefen hade fått instruktioner från sin sambo. Han skulle gå till en viss adress och "titta på en klänning" åt deras dotter. Sambon hade sett en klänning på internet och undrade nu tydligen ifall den röda färgen var "för orange".
Uppdrag blir sällan mer omöjliga än så.
Som att i smyg försöka smuggla en full elefant genom ett Systembolag med tusentals råttfällor på golvet.
Trots att alla vi andra försökte förklara för honom att han omöjligt kunde ro iland sitt uppdrag ville Personalchefen ändå försöka
Han skulle till varje pris försöka.
Han visade en vilja som skulle hedrat en genomsnittlig kamikazepilot.
Han tycker också mycket om sin fru och sin dotter och...tja...han ville väl.
Antar jag.
Vi gick till en adress på Söder. Där var fullproppat med puttinuttiga barnkläder.
Personalchefen stålsatte sig och frågade efter klänningen ifråga.
Den var röd. Det eventuellt orangea stod inte att se.
Personalchefen analyserade och hämtade in fakta. Vi övriga suckade i ett hörn.
På kvällskvisten lämnade han rapport till sin sambo per telefon. Klänningen beskrevs ingående.Personalchefen kunde dementera att det röda var för orange.
-Jasåvadbra, sa hans sambo. Visst köpte du den?
-Köpte? sa personalchefen ytterligt förvånat.
Hans instruktioner hade ju varit att titta. Inte köpa.
Men det ansåg ju hans sambo som något så självklart att man inte ens behöver säga det.
Det är vanskligt att säga alltför mycket om vad som är "kvinnligt" respektive "manligt". Ämnet är ett veritabelt minfält. Om man säger det ena sätter sig det ena lägret och slipar sina machetes - om man säger det andra tar det andra lägret fram sina vodoo-dockor och en blåslampa.
Men trots riskerna. Så skulle jag vilja kalla det ovanstående för ännu ett exempel på när kvinnlig kommunikation krockar med manlig kommunikation.
Romanfigur
Om jag någon gång mäktar med att skriva en riktig roman så ska där ingå en figur som ibland sköter sina inköp på snabbköpet genom att sno någon annan kunds kundvagn. Jag tänker mig en person som går in i affären och sedan direkt sätter kurs i riktning mot kassan. Vid godisdisken, eller någon annan avdelning som ligger strax före själva kassan, snappar så min tilltänkte romanfigur åt sig en lämplig shoppingvagn, hopplockad av någon som tillfälligt brister i uppmärkssamhet, betalar varorna och går hem.
Man kan tänka sig flera skäl att göra en sån grej.
Exempelvis sparar man tid (det var så mina egna tankegångar var på Hemköp strax innan stängningsdags igår).Man slipper själv gå det tröttsamma varvet i affären, där man sjavar runt och studerar en fantsilös shoppinglista nedkrafsad på baksidan av ett gammalt fönsterkuvert.
Man kan också tänka sig att göra så ifall man gillar nya infallsvinklar på sitt dagliga liv: man tar en shoppingvagn fylld med saker man själv troligtvis inte skulle valt. Lite grann som "Tärningsspelaren" light.
Att kapa en shoppingvagn skulle också kunna ses som ett sätt att stjäla utan att stjäla.
Ett sätt att öka spänningen i vardagen utan att bryta mot några lagar.
Och då tänker jag såhär: när jag handlar känns varorna som mina varor i samma ögonblick jag lägger dem i min kundvagn. Fast de tillhör förstås inte mig förän jag betalat dem. Ändå känns det som jag vill bevaka min kundvagn inne på affären. För att ingen ska sno något från den. Det vore roligt att utmana just den irrationella stöldfobin jag känner i miljöer som t.ex. Hemköp. .
Det vore roligt att nysta lite i vilken typ av person som vill - och vågar - sno någons kundvagn.
Jag tror han (för det känns verkligen som en "han") skulle kunna heta "Kjell" i en roman.
Begravning
Begravning i fredags. Det liv som mormor inledde 1917 tog slut en tidig morgon 2007 på Sunderbyn sjukhus. Vi träffade henne för några veckor sedan och att slutet närmade sig var tydligt.
Morfar, 95 år gammal nästa månad, höll tal vid mormors kista.
Han hade förhört sig med prästen ifall det kunde anses passande att gå ner på knä invid kistan.
"Ja", hade prästen sagt. "Förutsatt att du tar dig på fötter igen."
Kanske en kommentar som kan tolkas på flera sätt?
När det kom till kritan valde han hursomhelst att stå upp och han levererade ett tal som till stora delar var omöjligt att dechiffrera på grund av hans gråt.
En mycket sorglig stund
Har nu sett både min mor- och farfar begråta sina fruar.
Farfar i sin trånga hall när farmors döda kropp bars förbi honom och ut till en väntande ambulans. Morfar alltså i Gammelstads kyrka.
Det är två minnen som nog aldrig kommer blekna.
Tiden den går. Med följder som de ovan beskrivna.
Farsan har nu bestämt sig för att ta pension om två år.
Jag minns (tydligt) när min egen farfar pensionerade sig. Och jag minns (svagt) när min mormorsmor dog.
Det är således lätt för mig att placera in min son i mina egna minnen. Typ.
Tiden går och man blir äldre. Vilket är tur, eftersom det bara finns exakt ett enda alternativ till att bli äldre. Och det alternativet är inte speciellt tilltalande.
Kom att tänka på en gammal fotbollstränare jag hade. Han brukade alltid predika att man skulle utnyttja alla sina fördelar direkt. Dvs. om man fick välja sida vid avspark skulle man välja så man fick spela första halvlek med solen i ryggen och medvind. För man visste ju aldrig säkert hur det skulle bli senare i matchen. Lika bra att ta ut det bästa på en gång.
Det där är applicerbart på livet i stort.
Man vet aldrig vad som kommer hända framöver. Rätt vad det är ligger man på en bår med adress patologen. Och då har man ju ingen nytta av någon eventuell framtida medvind.
På tal om död och döda människor.
Har fått upp ögonen lite mer på allvar för åttiotals-nihilist-goth-kungarna Killing Joke. Och kan konstatera att det inte bara är jag som skriver låtar som låter som andra artisters låtar. Lyssna på Eighties med Killing Joke och det är inte svårt att hitta likheter till en låt av det kanske mest betydelsefulla 90-talsbandet. Ett band som för övrigt själva säger att deras största hit är "mycket inspirerad" av Debaser med The Pixies.
Vilket bandet är?
Tja, det är inte Spice Girls.
Tid
Här är en bra tanke:
Tiden, det vill säga minuter, sekunder och hundradelar, är inte en historisk upptäckt. Ingen har plötsligt upptäckt att dygnet består av 24 timmar. .
Tiden är en istället uppfinning. En mänsklig uppfinning, precis som The Abdominizer, Dr. Pepper-läsk och TV-serier som t.ex. "Bonde Söker Fru".
Ett påhitt.
Tycker det är en bra tanke. Sätter saker i sitt rätta perspektiv.
En annan tanke:
En f.d. arbetskamrat brukade säga att man aldrig kan ha för lite tid. Tiden fylls nämligen hela tiden på med ny tid. Den tid som passerar ersätts ögonblickligen av ny tid.
Min arbetskamrat hade läst det där någonstans.
Österländskt, tror jag det var.
Dalai Lama, eventuellt.
Allt detta kan vara bra att känna till när man liksom jag arbetar inom Primärvården. S.k. privata initiativ ska nu nämligen stimuleras (och privatiseringar och avregleringar är naturligtvis alltid super-bästigt-bra; fråga bara de som famlar omkring i ett mörklagt Övertorneå)
Från och med årsskiftet kommer en intressant förändring genomföras i flera stora län, bl.a. Stockholm.
I de län som omfattas (i personer räknat: ca 30% av befolkningen) kommer man kunna välja vårdcentral ungefär som man väljer ICA-affär. Vårdcentralen ersätts därefter i princip uteslutande efter antal genomförda besök, till skillnad från det nuvarande s.k. kapiteringssystemet. De län som redan genomfört detta har märkt att det här har mynnat ut i en prispress hos vårdgivarna, dvs vårdcentralerna.
Vilket förstås är bra när man ska finansiera slopade förmögenhetsskatter och s.k. hushållsnära tjänster för de som valt att tjäna lite mer.
Men som är lite mindre bra om man råkar vara t.ex. distriktsläkare i Stockholm.
Mitt företags ekonomer har räknat ut att ifall vi ska bibehålla samma intäktsnivå i Stockholm måste våra läkare där ta emot 50% fler besök än vad de gör idag.
Vilken tur att de i princip bara latar sig i dagsläget.
Och att deras tid ju hela tiden fylls på med ny.
