Mission Impossible
Det var förstås dömt att misslyckas redan från början.
Det var förrförra helgen då vi hemsökte Stockholm. Min kompis Personalchefen hade fått instruktioner från sin sambo. Han skulle gå till en viss adress och "titta på en klänning" åt deras dotter. Sambon hade sett en klänning på internet och undrade nu tydligen ifall den röda färgen var "för orange".
Uppdrag blir sällan mer omöjliga än så.
Som att i smyg försöka smuggla en full elefant genom ett Systembolag med tusentals råttfällor på golvet.
Trots att alla vi andra försökte förklara för honom att han omöjligt kunde ro iland sitt uppdrag ville Personalchefen ändå försöka
Han skulle till varje pris försöka.
Han visade en vilja som skulle hedrat en genomsnittlig kamikazepilot.
Han tycker också mycket om sin fru och sin dotter och...tja...han ville väl.
Antar jag.
Vi gick till en adress på Söder. Där var fullproppat med puttinuttiga barnkläder.
Personalchefen stålsatte sig och frågade efter klänningen ifråga.
Den var röd. Det eventuellt orangea stod inte att se.
Personalchefen analyserade och hämtade in fakta. Vi övriga suckade i ett hörn.
På kvällskvisten lämnade han rapport till sin sambo per telefon. Klänningen beskrevs ingående.Personalchefen kunde dementera att det röda var för orange.
-Jasåvadbra, sa hans sambo. Visst köpte du den?
-Köpte? sa personalchefen ytterligt förvånat.
Hans instruktioner hade ju varit att titta. Inte köpa.
Men det ansåg ju hans sambo som något så självklart att man inte ens behöver säga det.
Det är vanskligt att säga alltför mycket om vad som är "kvinnligt" respektive "manligt". Ämnet är ett veritabelt minfält. Om man säger det ena sätter sig det ena lägret och slipar sina machetes - om man säger det andra tar det andra lägret fram sina vodoo-dockor och en blåslampa.
Men trots riskerna. Så skulle jag vilja kalla det ovanstående för ännu ett exempel på när kvinnlig kommunikation krockar med manlig kommunikation.
Det var förrförra helgen då vi hemsökte Stockholm. Min kompis Personalchefen hade fått instruktioner från sin sambo. Han skulle gå till en viss adress och "titta på en klänning" åt deras dotter. Sambon hade sett en klänning på internet och undrade nu tydligen ifall den röda färgen var "för orange".
Uppdrag blir sällan mer omöjliga än så.
Som att i smyg försöka smuggla en full elefant genom ett Systembolag med tusentals råttfällor på golvet.
Trots att alla vi andra försökte förklara för honom att han omöjligt kunde ro iland sitt uppdrag ville Personalchefen ändå försöka
Han skulle till varje pris försöka.
Han visade en vilja som skulle hedrat en genomsnittlig kamikazepilot.
Han tycker också mycket om sin fru och sin dotter och...tja...han ville väl.
Antar jag.
Vi gick till en adress på Söder. Där var fullproppat med puttinuttiga barnkläder.
Personalchefen stålsatte sig och frågade efter klänningen ifråga.
Den var röd. Det eventuellt orangea stod inte att se.
Personalchefen analyserade och hämtade in fakta. Vi övriga suckade i ett hörn.
På kvällskvisten lämnade han rapport till sin sambo per telefon. Klänningen beskrevs ingående.Personalchefen kunde dementera att det röda var för orange.
-Jasåvadbra, sa hans sambo. Visst köpte du den?
-Köpte? sa personalchefen ytterligt förvånat.
Hans instruktioner hade ju varit att titta. Inte köpa.
Men det ansåg ju hans sambo som något så självklart att man inte ens behöver säga det.
Det är vanskligt att säga alltför mycket om vad som är "kvinnligt" respektive "manligt". Ämnet är ett veritabelt minfält. Om man säger det ena sätter sig det ena lägret och slipar sina machetes - om man säger det andra tar det andra lägret fram sina vodoo-dockor och en blåslampa.
Men trots riskerna. Så skulle jag vilja kalla det ovanstående för ännu ett exempel på när kvinnlig kommunikation krockar med manlig kommunikation.
Kommentarer
Postat av: Sojan
Yes, Mission Impossible indeed...
Man hamnar i de där situationerna i bland, och vet att hur man än gör så blir kommer sannolikt något att gå åt pipsvängen. Och man får bära hundhuvudet.
Trackback
