On/In The Beach
Ofta är det enormt trist att höra någon berätta om sina drömmar. Men trots detta.
Drömde inatt om ett hål. Det var grävt på en sandstrand och var ca 2 meter djupt och ungefär en meter i diameter. Längst ner i hålet fanns ännu ett hål, ett mindre hål, stort ungefär som ett tefat. Genom detta fat kunde man skymta ögonen av en person som var nedgrävd i sanden.
Var personen ifråga jag själv?
Möjligtvis.
Men i drömmar såsom denna är sånt där inte alltid glasklart definierat. Man kunde i alla fall se upp från det lilla hålet ut i dagsljuset. Ända tills någon placerade en stor sten där.
Det är allt jag minns av drömmen. Sedan vaknade jag med ett ryck och kunde inte somna om på en bra stund.
En av mina allra största rädslor är att bli levande begravd. Blir illa berörd av filmer där detta sker:
"The Vanishing" med Jeff Bridges kan ge mig krypningar i kroppen ännu, 6-7 år efter att jag såg filmen. "Kill Bill" är ju lite av en skämtfilm, men innehåller också en obehaglig scen inne i en kista.
Och filmer med ubåtar? Låt oss inte ens gå in på det.
Kan också rysa lite extra när jag minns en del saker som hände då vi grävde snökojor på mellanstadiet. Har läst någonstans om olyckor som skett när barn grävt snökojor och detta inte har uppmärksammats av traktorförare. Otrevligt. Speciellt när man lätt kan se sonen fara fram som en lekatt i smala snögångar om bara några få år.
Kanske finns det åtminstone en renodlat positiv sida med klimatförändringarna: slutar det snöa kommer sonen i alla fall aldrig kvävas i en snötunnel som kollapsat.
På tal om filmer (och söner och pappor) så visade SVT ju "Hitta Nemo" ikväll.
Riktigt bra tyckte jag, skrattade en hel del trots att jag sett den tidigare och trots att jag inte var superkoncentrerad ikväll.
Stundtals blev jag faktiskt lite rörd.
