Q Magazine
Forfarande håller mitt återuppståndna intresse för brittiska musiktidningar i sig.
Tidningarna är förstås några år gamla. Men ändå. Det är bra läsning.
Och här är varför:
Flertalet av journalisterna som skriver är tamigattan riktigt bra. De är roliga på det där brittiska sättet jag är så svag för. Jag tänker Ben Elton när han är som bäst, jag tänker till och med Jerome K Jerome.
Dessutom gör de bra intervjuer. Jag kan läsa intervjuer med artister jag aldrig riktigt lyssnat på (Phil Collins, Eric Clapton t.ex.) och verkligen uppskatta det. Läste igår en intervju Eric Clapton från ca 1993 och det var hur bra som helst.
Man häpnar om hur mycket artister ställer upp på att berätta. David Gahan berättar detaljerat om hur han överdoserar heroin, hur han hittas av sin son och sin mamma och hur han liggande på sitt toalettgolv försöker lura dem att han "har influensa". Till exempel.
Nej.
Nu är det dags att gräva djupt i kistan med tidningar. Ska försöka hitta den där artikeln om The Pogues.
Tidningarna är förstås några år gamla. Men ändå. Det är bra läsning.
Och här är varför:
Flertalet av journalisterna som skriver är tamigattan riktigt bra. De är roliga på det där brittiska sättet jag är så svag för. Jag tänker Ben Elton när han är som bäst, jag tänker till och med Jerome K Jerome.
Dessutom gör de bra intervjuer. Jag kan läsa intervjuer med artister jag aldrig riktigt lyssnat på (Phil Collins, Eric Clapton t.ex.) och verkligen uppskatta det. Läste igår en intervju Eric Clapton från ca 1993 och det var hur bra som helst.
Man häpnar om hur mycket artister ställer upp på att berätta. David Gahan berättar detaljerat om hur han överdoserar heroin, hur han hittas av sin son och sin mamma och hur han liggande på sitt toalettgolv försöker lura dem att han "har influensa". Till exempel.
Nej.
Nu är det dags att gräva djupt i kistan med tidningar. Ska försöka hitta den där artikeln om The Pogues.
Kommentarer
Trackback
