Morgondagens Soundtrack
Ungefär såhär kommer det låta i morgon. Åtminstone i min skalle.
Naturligtvis måste vissa delar av texten bytas ut, låten handlar ju ursprungligen om en resa från Göteborg till Alter, men liksom själva andemeningen är densamma.
Om man mot förmodan inte hört låten som (till viss del) återges nedan så är det "Altersbruk" med Euskefeurat. Om man ska vara petig så är väl det i sin tur den traditionella irländska "The Rocky Road To Dublin" med text av Ronny Eriksson.
Struntsamma:
"Genom Gästrikland o genom Hudiksvall
o stopp i Härnösand där ena däcket small.
Ut med allt gepäck for som bara den
o sedan skifta däck o fort iväg igen.
Genom Örnsköldsvik,
morrongymnastik
på radion o musik,
en bit med Andrew Valter.
Herre Gud o tack,
hittade en mack,
tankade o stack
för nu ska vi hem till Alter.
Ref
En, två, tre, fyr, fem
nu lägger vi på en rem
o ökar takten så vi nån gång kommer hem
HEM TILL ALTERSBRUK
Åh vad vi står på, det går så "snörovasst"
o så i Bureå där åker vi så fast
i en fartkontroll, jädrar vilken röta,
kortet i behåll, behöver bara böta.
Allt är frid o fröjd,
måste vara nöjd,
slapp ju bli fördröjd
o slapp ju straffanstalter.
Som en projektil
flyger nu vår bil
i mil på mil på mil
för nu ska vi hem till Alter
Ref.
Så i Jävrebyn o vi ropar "Ära
vare Gud i skyn, himmelen är nära"
Över Bersikbron men sedan i rondellen
kom en explosion o sedan efter smällen
blev det plötsligt stopp,
motorn har gett opp
o i samlad tropp
så vandrar fem gestalter
under stort besvär,
vi sliter o vi bär
men ropar sisåhär
- Att nu ska vi hem till Alter!
Ref."
Naturligtvis måste vissa delar av texten bytas ut, låten handlar ju ursprungligen om en resa från Göteborg till Alter, men liksom själva andemeningen är densamma.
Om man mot förmodan inte hört låten som (till viss del) återges nedan så är det "Altersbruk" med Euskefeurat. Om man ska vara petig så är väl det i sin tur den traditionella irländska "The Rocky Road To Dublin" med text av Ronny Eriksson.
Struntsamma:
"Genom Gästrikland o genom Hudiksvall
o stopp i Härnösand där ena däcket small.
Ut med allt gepäck for som bara den
o sedan skifta däck o fort iväg igen.
Genom Örnsköldsvik,
morrongymnastik
på radion o musik,
en bit med Andrew Valter.
Herre Gud o tack,
hittade en mack,
tankade o stack
för nu ska vi hem till Alter.
Ref
En, två, tre, fyr, fem
nu lägger vi på en rem
o ökar takten så vi nån gång kommer hem
HEM TILL ALTERSBRUK
Åh vad vi står på, det går så "snörovasst"
o så i Bureå där åker vi så fast
i en fartkontroll, jädrar vilken röta,
kortet i behåll, behöver bara böta.
Allt är frid o fröjd,
måste vara nöjd,
slapp ju bli fördröjd
o slapp ju straffanstalter.
Som en projektil
flyger nu vår bil
i mil på mil på mil
för nu ska vi hem till Alter
Ref.
Så i Jävrebyn o vi ropar "Ära
vare Gud i skyn, himmelen är nära"
Över Bersikbron men sedan i rondellen
kom en explosion o sedan efter smällen
blev det plötsligt stopp,
motorn har gett opp
o i samlad tropp
så vandrar fem gestalter
under stort besvär,
vi sliter o vi bär
men ropar sisåhär
- Att nu ska vi hem till Alter!
Ref."
Å Ena Sidan, Å Andra Sidan
Å ena sidan: Gårdagen bjöd på sol, vindstilla och någon plusgrad. Kort sagt strålande vårvinterväder. Vid pass 13.00 passerade jag toppen på Sandöbron. Om jag får säga det själv så var det med otroligt lätta ben jag skred fram över bron likt en senkommen morgondimma!
Svårslaget.
Måste sägas.
Å andra sidan, läste jag precis PC Jersilds senaste i DN: "Trots att vi lever längre och är friskare högre upp i åldrarna, kommer de flesta av oss förr eller senare att hamna i ett utdraget, vårdkrävande döende."
Svårslaget.
Måste sägas.
Å andra sidan, läste jag precis PC Jersilds senaste i DN: "Trots att vi lever längre och är friskare högre upp i åldrarna, kommer de flesta av oss förr eller senare att hamna i ett utdraget, vårdkrävande döende."
Det Manliga Psyket, Del 1233435023923
Tänkte på en grej när jag var ute och tränade idag.
Vet inte ifall det jag kom att tänka på är en insikt om någonting eller ifall det är helt självklart och nedstående text är helt meningslös.
Skitsamma.
Men:
Majoriteten av de män jag känner definierar den viktigaste framgångsfaktorn som något de själva saknar.
Oklart?
Säg såhär:
De av mina vänner som av naturen är lite...klent byggda verkar tycka att de mest framgångsrika männen är muskulösa biffar. När de ser en kvinna utrustad med en kropp som går inåt och utåt på precis rätt ställen brukar dessa spensliga män sucka att kvinnan i fråga säkert är gift med någon brontosaurusformad man (sannolikt dörrvakt eller elitseriespelare i hockey). Kanske är det en slump att några av mina allra tanigaste vänner jobbat sig upp till chefsposter på sina arbeten? Kanske är det också en slump att en av dessa tränade styrketräning med så ensidig inriktning på att bygga ut sin bringa att han tillslut (på ett mycket underhållande sätt) utvecklade vad som måste kallas hängbröst?
De riktigt vältränade verkar däremot anse att det viktigaste för en man är att vara rik.
Vi som av naturen begåvats med utseenden som inte med något mått av god vilja kan kallas för klassiskt bildsköna brukar muttra om hur lätt livet skulle varit om man varit snygg. Den ende av mina vänner som är känd för att vara snygg (han var iallafall det på högstadiet!) brukar istället grymta om hur enkelt allt är för såna som "är kända".
Här ovan tar jag upp det jag är tror mäns vanligaste komplex (den eviga frågan om storlek på könsorganet naturligtvis undantagen), men det kan förstås innefatta allt ifrån oförmåga att spela snabba gitarrsolon till att meka med bilen, beroende på vem du frågar.
Så.
Med andra ord: vill du enkelt lista ut vad en man tycker är hans största brist, fråga istället om vad han tycker är en mans viktigaste egenskap. Men använd för allt i världen andra ord än vad jag gör i förra meningen. Om du inte vill bli klassad som en Jean-Pierre-Barda-janivet...
Så då vet ni det. Om ni inte redan visste. Klipp ut och spar eller klicka bort.
Vet inte ifall det jag kom att tänka på är en insikt om någonting eller ifall det är helt självklart och nedstående text är helt meningslös.
Skitsamma.
Men:
Majoriteten av de män jag känner definierar den viktigaste framgångsfaktorn som något de själva saknar.
Oklart?
Säg såhär:
De av mina vänner som av naturen är lite...klent byggda verkar tycka att de mest framgångsrika männen är muskulösa biffar. När de ser en kvinna utrustad med en kropp som går inåt och utåt på precis rätt ställen brukar dessa spensliga män sucka att kvinnan i fråga säkert är gift med någon brontosaurusformad man (sannolikt dörrvakt eller elitseriespelare i hockey). Kanske är det en slump att några av mina allra tanigaste vänner jobbat sig upp till chefsposter på sina arbeten? Kanske är det också en slump att en av dessa tränade styrketräning med så ensidig inriktning på att bygga ut sin bringa att han tillslut (på ett mycket underhållande sätt) utvecklade vad som måste kallas hängbröst?
De riktigt vältränade verkar däremot anse att det viktigaste för en man är att vara rik.
Vi som av naturen begåvats med utseenden som inte med något mått av god vilja kan kallas för klassiskt bildsköna brukar muttra om hur lätt livet skulle varit om man varit snygg. Den ende av mina vänner som är känd för att vara snygg (han var iallafall det på högstadiet!) brukar istället grymta om hur enkelt allt är för såna som "är kända".
Här ovan tar jag upp det jag är tror mäns vanligaste komplex (den eviga frågan om storlek på könsorganet naturligtvis undantagen), men det kan förstås innefatta allt ifrån oförmåga att spela snabba gitarrsolon till att meka med bilen, beroende på vem du frågar.
Så.
Med andra ord: vill du enkelt lista ut vad en man tycker är hans största brist, fråga istället om vad han tycker är en mans viktigaste egenskap. Men använd för allt i världen andra ord än vad jag gör i förra meningen. Om du inte vill bli klassad som en Jean-Pierre-Barda-janivet...
Så då vet ni det. Om ni inte redan visste. Klipp ut och spar eller klicka bort.
En Kula Med Ditt Namn På
I ett av mina favoritavsnitt med Black Adder sitter Baldrick och ristar in sitt namn på en kula.
Han har hört att varje man någonstans har en kula med sitt namn på, en kula som småningom kommer göra slut på dig. Alltså är det bra att själv äga kulan med ditt namn på. Eftersom sannolikheten att det ska finnas två kulor med ditt namn på är väldigt, väldigt liten. Logik enligt Baldrick.
Har tänkt en del på det där med en kula för varje person.
Det är ju sant.
Alla ska vi någon gång träffa på en "kula". Som förmodligen inte är en kula. Mer sannolikt en blodpropp i hjärtat, en metastas på fel ställe eller en hjärnblödning.
Har känts lite pyrt på sista tiden.
Att hela tiden umgås med mer eller mindre sjuka människor blir lite påfrestande.
Ungefär såhär känns det:
Man kan tänka sig hur hela Kramfors befolkning i räta led sakta avancerar över ett enormt fält mot en fjärran fiende.
I frontlinjen smyger våra allra äldsta innevånare. Längst bak de nyfödda.
Den avlägsna fienden, som ingen av oss någonsin kommer att nå fram till, överöser oss med allehanda elände. Han slungar slumpvis ut MS, dissocierande aortaaneurysm, stroke, cancer, misshandel, missbruk et cetera.
För människorna i den framryckande truppen finns inget att ta skydd bakom. Inga skyttegravar eller skyddsrum. Det gäller bara att stålsätta sig och fortsätta sakta framåt medan människor mitt ibland oss träffas av än det ena och än det andra.
Dystert?
Kanske.
Men hör här:
På jobbet har vi precis fått ett nytt system för överrapportering från sjukhuset.
Alla personer från Kramfors som läggs in på vissa avdelningar hamnar på en lista som jag måste gå in och titta på minst en gång om dagen. På listan kan man följa hur personens vårdtid förlöper: när det hålls vårdplanering, när det är dags att byta avdelning eller när det är dags att åka hem.
Datum och symboler fylls långsamt på över min skärm.
När det är dags att lämna sjukhuset uppstår en pil efter personens namn. Kanske ska pilen peka ut vägen hem?
Vissa personer får ingen pil. Istället får de ett grönt utropstecken längst till höger på sin rad.
Det betyder att just den personen stiftat intim bekantskap med en kula på vilken dennes namn var inpräntat.
Han har hört att varje man någonstans har en kula med sitt namn på, en kula som småningom kommer göra slut på dig. Alltså är det bra att själv äga kulan med ditt namn på. Eftersom sannolikheten att det ska finnas två kulor med ditt namn på är väldigt, väldigt liten. Logik enligt Baldrick.
Har tänkt en del på det där med en kula för varje person.
Det är ju sant.
Alla ska vi någon gång träffa på en "kula". Som förmodligen inte är en kula. Mer sannolikt en blodpropp i hjärtat, en metastas på fel ställe eller en hjärnblödning.
Har känts lite pyrt på sista tiden.
Att hela tiden umgås med mer eller mindre sjuka människor blir lite påfrestande.
Ungefär såhär känns det:
Man kan tänka sig hur hela Kramfors befolkning i räta led sakta avancerar över ett enormt fält mot en fjärran fiende.
I frontlinjen smyger våra allra äldsta innevånare. Längst bak de nyfödda.
Den avlägsna fienden, som ingen av oss någonsin kommer att nå fram till, överöser oss med allehanda elände. Han slungar slumpvis ut MS, dissocierande aortaaneurysm, stroke, cancer, misshandel, missbruk et cetera.
För människorna i den framryckande truppen finns inget att ta skydd bakom. Inga skyttegravar eller skyddsrum. Det gäller bara att stålsätta sig och fortsätta sakta framåt medan människor mitt ibland oss träffas av än det ena och än det andra.
Dystert?
Kanske.
Men hör här:
På jobbet har vi precis fått ett nytt system för överrapportering från sjukhuset.
Alla personer från Kramfors som läggs in på vissa avdelningar hamnar på en lista som jag måste gå in och titta på minst en gång om dagen. På listan kan man följa hur personens vårdtid förlöper: när det hålls vårdplanering, när det är dags att byta avdelning eller när det är dags att åka hem.
Datum och symboler fylls långsamt på över min skärm.
När det är dags att lämna sjukhuset uppstår en pil efter personens namn. Kanske ska pilen peka ut vägen hem?
Vissa personer får ingen pil. Istället får de ett grönt utropstecken längst till höger på sin rad.
Det betyder att just den personen stiftat intim bekantskap med en kula på vilken dennes namn var inpräntat.
Utanförskap
Det är märkligt hur ords betydelse kan ändras.
"Utanförskap" är ett bra exempel.
Numera betyder "utanförskap" allt ifrån att man har ont i ryggen till att man vill ta ut VAB-dagar. Att "motverka utanförskap" kan innebära att man tvingas flytta från hem och familj för att ta ett jobb man inte ens vill ha.
Så.
I linje med detta skulle jag vilja utveckla utanförskapsbegreppet ännu lite mer:
Det Nya Utanförskapet omfattar alla oss som inte har sportlov.
Ropen skalla: bryt det Nya Utanförskapet för alla!
"Utanförskap" är ett bra exempel.
Numera betyder "utanförskap" allt ifrån att man har ont i ryggen till att man vill ta ut VAB-dagar. Att "motverka utanförskap" kan innebära att man tvingas flytta från hem och familj för att ta ett jobb man inte ens vill ha.
Så.
I linje med detta skulle jag vilja utveckla utanförskapsbegreppet ännu lite mer:
Det Nya Utanförskapet omfattar alla oss som inte har sportlov.
Ropen skalla: bryt det Nya Utanförskapet för alla!
Khadaffi
Här är en intressant grej:
Pratade igår med en man anställd på det lokala pappersbruket.
Han påstod att man på hans jobb tillverkade enorma mängder papper, för att vara exakt: blått papper, som man sedan exporterade till Libyen. Eller, för att vara exakt även här, man skickade blått papper till Libyens statschef, en viss Moammar Khadaffi!
Det är möjligt att någon missförstått något här. Men jag gillar ändå historien väldigt mycket.
Den väcker många tankar.
Varför beställer Khadaffi just blått papper? Och varför papper framställt just i Väja?
Frågor, frågor.
Mannen jag pratade beskrev Khadaffi som en person som tidigare var "en riktig tavring"
Men, försäkrade han, nu har han (Khadaffi) lugnat ner sig.
Pratade igår med en man anställd på det lokala pappersbruket.
Han påstod att man på hans jobb tillverkade enorma mängder papper, för att vara exakt: blått papper, som man sedan exporterade till Libyen. Eller, för att vara exakt även här, man skickade blått papper till Libyens statschef, en viss Moammar Khadaffi!
Det är möjligt att någon missförstått något här. Men jag gillar ändå historien väldigt mycket.
Den väcker många tankar.
Varför beställer Khadaffi just blått papper? Och varför papper framställt just i Väja?
Frågor, frågor.
Mannen jag pratade beskrev Khadaffi som en person som tidigare var "en riktig tavring"
Men, försäkrade han, nu har han (Khadaffi) lugnat ner sig.
The Owls Are Not What They Seem
Dags att förnya körkörtet. Nytt foto måste ordnas. Eftersom staden jag valt att bo i är en stad av lite mindre modell så finns här inga fotoautomater. Det finns faktiskt bara en enda fotoaffär.
Där kan man förvisso ta körkortsbilder.
Om man förbokat en tid, vill säga
Och om man har en halvtimme på sig.
Och är beredd att hosta upp 250:- för fyra st. foton i formatet 2*3 cm.
Jag kanske låter lite missnöjd? Nej, mittåt!
Det är 250 väl investerade spänn.
Scenariot är som följer:
Jag inträder i affären där expediten är invecklad i ett invecklat samtal med en kund. Jag tror det handlar om ett kamerastativ som krånglar. De (expediten och kunden) går verkligen till botten med problemet. De skärskådar kamerastativet ur alla upptänkliga vinklar och vrår, de bryter ny mark, de är kamerastativens motsvarighet till Marco Polo och Vasco Da Gama.
De ignorerar givetvis övriga kunder (=jag).
De ignorerar även en telefon som ringer. "Telefoner? Ah! Värdsliga ting!", såg de ut att tänka.
När ungefär 40 signaler gått fram gör en sällsam figur entré.
Det kan ha varit min inbillning, men någonstans i bakgrunden tyckte jag mig i det här skedet höra en dvärg som pratade baklänges ackompanjerad av titelmusiken till Twin Peaks.
Mannen som gör entré ser ut lite grann som "Janos" från TV-serien "Tårtan" (googla, ni under 30).
"Janos" för mig in i ett rum.
In i det han kallar "atiljén".
In i butikens allra heligaste.
Handlingen tätnar alltmer.
Jag får slå mig ner på en pall mitt i den spartanskt möblerade "atiljén".
"Janos" tar med ett leende fram en skål och något som liknar en pudervippa.
Han rör om i skålen och jag undrar för mig själv varför han ska pudra sin kamera.
Det visar sig att han inte alls tänkt sig att pudra någon kamera.
Istället är måltavlan för hans pudervippa min panna och mina kinder.
Flinkt vispar han med pudervippan över mitt ansikte och jag går in i någon sorts chocktillstånd.
Jag har sminkats för första gången i mitt liv.
Hela tiden ler "Janos" vänligt.
En sällsam upplevelse.
Någon borde ringa David Lynch
Där kan man förvisso ta körkortsbilder.
Om man förbokat en tid, vill säga
Och om man har en halvtimme på sig.
Och är beredd att hosta upp 250:- för fyra st. foton i formatet 2*3 cm.
Jag kanske låter lite missnöjd? Nej, mittåt!
Det är 250 väl investerade spänn.
Scenariot är som följer:
Jag inträder i affären där expediten är invecklad i ett invecklat samtal med en kund. Jag tror det handlar om ett kamerastativ som krånglar. De (expediten och kunden) går verkligen till botten med problemet. De skärskådar kamerastativet ur alla upptänkliga vinklar och vrår, de bryter ny mark, de är kamerastativens motsvarighet till Marco Polo och Vasco Da Gama.
De ignorerar givetvis övriga kunder (=jag).
De ignorerar även en telefon som ringer. "Telefoner? Ah! Värdsliga ting!", såg de ut att tänka.
När ungefär 40 signaler gått fram gör en sällsam figur entré.
Det kan ha varit min inbillning, men någonstans i bakgrunden tyckte jag mig i det här skedet höra en dvärg som pratade baklänges ackompanjerad av titelmusiken till Twin Peaks.
Mannen som gör entré ser ut lite grann som "Janos" från TV-serien "Tårtan" (googla, ni under 30).
"Janos" för mig in i ett rum.
In i det han kallar "atiljén".
In i butikens allra heligaste.
Handlingen tätnar alltmer.
Jag får slå mig ner på en pall mitt i den spartanskt möblerade "atiljén".
"Janos" tar med ett leende fram en skål och något som liknar en pudervippa.
Han rör om i skålen och jag undrar för mig själv varför han ska pudra sin kamera.
Det visar sig att han inte alls tänkt sig att pudra någon kamera.
Istället är måltavlan för hans pudervippa min panna och mina kinder.
Flinkt vispar han med pudervippan över mitt ansikte och jag går in i någon sorts chocktillstånd.
Jag har sminkats för första gången i mitt liv.
Hela tiden ler "Janos" vänligt.
En sällsam upplevelse.
Någon borde ringa David Lynch
Fingered
Lider av någon sorts läsdysfunktion. Fixar inte längre att läsa ut någon enda bok. Har börjat och slutat på två böcker som inte var direkt dåliga. Men...orken fanns/finns inte där.
"It´s not you, it´s me" skulle George Costanza kanske sagt.
Stack iallafall iväg till bibblan idag.
Huvudsyftet var att lokalisera en bok om bajs åt sonen. Han är djupt inne i den famösa kiss-och-bajs-åldern. Men hade även en förhoppning att hitta något läsvärt åt mig själv.
Smög omkring bland hyllorna och samlade ihop intressanta titlar.
Kände mig inte så lite fjantig för att jag kände mig lite nöjd över att ha läst ett flertal av de böcker som personalen på bibblan lagt fram som lite speciellt rekommenderade.
En gång nörd, alltid nörd kanske.
Sedan gick jag till utlåningsdisken. Lämnade fram lånekortet.
Biblioteksassistenten (som jag aldrig sett förut) tittade på mina böcker.
Tittade på mitt lånekort en extra gång.
Frågade mig ifall det var jag som lagt upp en massa löprundor på "den där joggingsiten".
Jag stelnade till. Ägnade George Orwell en snabb tanke och kände att jag kanske får se över mina internetrutiner.
Bekräftade att jag var den skyldige.
Smet hem i mörkret. Insåg att jag bland annat vägt mig varje måndag hela det här året - och publicerat resultatet på min användare på "den där joggingsiten".
Kändes...så där.
Hoppas ingen kan hitta något samband mellan mig och den sökning jag gjorde på bibblans dator för att hitta "Stora Bajsboken" (som sonen ska läsa! OBS! OBS!)
"It´s not you, it´s me" skulle George Costanza kanske sagt.
Stack iallafall iväg till bibblan idag.
Huvudsyftet var att lokalisera en bok om bajs åt sonen. Han är djupt inne i den famösa kiss-och-bajs-åldern. Men hade även en förhoppning att hitta något läsvärt åt mig själv.
Smög omkring bland hyllorna och samlade ihop intressanta titlar.
Kände mig inte så lite fjantig för att jag kände mig lite nöjd över att ha läst ett flertal av de böcker som personalen på bibblan lagt fram som lite speciellt rekommenderade.
En gång nörd, alltid nörd kanske.
Sedan gick jag till utlåningsdisken. Lämnade fram lånekortet.
Biblioteksassistenten (som jag aldrig sett förut) tittade på mina böcker.
Tittade på mitt lånekort en extra gång.
Frågade mig ifall det var jag som lagt upp en massa löprundor på "den där joggingsiten".
Jag stelnade till. Ägnade George Orwell en snabb tanke och kände att jag kanske får se över mina internetrutiner.
Bekräftade att jag var den skyldige.
Smet hem i mörkret. Insåg att jag bland annat vägt mig varje måndag hela det här året - och publicerat resultatet på min användare på "den där joggingsiten".
Kändes...så där.
Hoppas ingen kan hitta något samband mellan mig och den sökning jag gjorde på bibblans dator för att hitta "Stora Bajsboken" (som sonen ska läsa! OBS! OBS!)
Trött
1. Tag en disktrasa. Helst en som använts mer än 3 månader.
2. Placera i kokande vatten i 45 minuter.
3. Kör i köksassistent (med såna där hackknivar påmonterade).
4. Blanda den finhackade disktrasan med ljummen tjära.
5. Häll upp i en oval, ugnsfast form.
6. Griljera i nedre delen av ugnen (225 grader, 15-20 minuter).
7. Låt svalna utomhus, helst medan småfåglar pickar i den sakta stelnande tjär/disktrasröran.
Efter att ha utfört de ovan beskrivna stegen 1-7 har man åstadkommit en naturtrogen replik av min hjärna i nuläget.
Åtminstone att döma av allmän pigghet och spänst i steget och tanken.
2. Placera i kokande vatten i 45 minuter.
3. Kör i köksassistent (med såna där hackknivar påmonterade).
4. Blanda den finhackade disktrasan med ljummen tjära.
5. Häll upp i en oval, ugnsfast form.
6. Griljera i nedre delen av ugnen (225 grader, 15-20 minuter).
7. Låt svalna utomhus, helst medan småfåglar pickar i den sakta stelnande tjär/disktrasröran.
Efter att ha utfört de ovan beskrivna stegen 1-7 har man åstadkommit en naturtrogen replik av min hjärna i nuläget.
Åtminstone att döma av allmän pigghet och spänst i steget och tanken.
Svarte Man
Visst minns ni den leken? En lågstadieklassiker.
Klassen stod uppradad varefter den eller de som var "Svarte Man" ropade: "Vem är rädd för svarte man?". Till svar ropade man "INTE JAAAG!" och sedan försökte man smita förbi de jagande svarta männen (som ju givetvis endast i undantagsfall var svarta och i ca 50% av fallen var av honkön).
Vissa arbetsdagar är precis sådär.
Jag försöker bara klara mig igenom dagen utan att fastna i konstigheter.
Utan att fångas av symboliska svarta män.
Inte så att man direkt maskar. Mer att man gör ungefär det man ska och i övrigt håller s.k. låga ställningar.
Idag klarade jag mig bra. Hoppas på fortsatt tur imorgon.
Ett av mysterierna med arbetslivet är hur olika dagarna känns. Oftast helt utan anledning.
Ibland kan det kännas som att man andas in ett djupt andetag på morgonen och inte andas ut igen förän hela dagen hips-vips jobbats igenom på ett sätt som vore man en Dr House begåvad med empatisk förmåga. Hypereffektiv, engagerad och (nåja...) supersmart.
Andra dagar kan jag utan anledning eller förvarning drabbas av en känsla av att inte klara det allra enklaste fjant. Det känns som att katastrofen hela tiden lurar runt hörnet.
Ytterligare andra dagar går i stort sett ut på att undvika svarte man.
Klassen stod uppradad varefter den eller de som var "Svarte Man" ropade: "Vem är rädd för svarte man?". Till svar ropade man "INTE JAAAG!" och sedan försökte man smita förbi de jagande svarta männen (som ju givetvis endast i undantagsfall var svarta och i ca 50% av fallen var av honkön).
Vissa arbetsdagar är precis sådär.
Jag försöker bara klara mig igenom dagen utan att fastna i konstigheter.
Utan att fångas av symboliska svarta män.
Inte så att man direkt maskar. Mer att man gör ungefär det man ska och i övrigt håller s.k. låga ställningar.
Idag klarade jag mig bra. Hoppas på fortsatt tur imorgon.
Ett av mysterierna med arbetslivet är hur olika dagarna känns. Oftast helt utan anledning.
Ibland kan det kännas som att man andas in ett djupt andetag på morgonen och inte andas ut igen förän hela dagen hips-vips jobbats igenom på ett sätt som vore man en Dr House begåvad med empatisk förmåga. Hypereffektiv, engagerad och (nåja...) supersmart.
Andra dagar kan jag utan anledning eller förvarning drabbas av en känsla av att inte klara det allra enklaste fjant. Det känns som att katastrofen hela tiden lurar runt hörnet.
Ytterligare andra dagar går i stort sett ut på att undvika svarte man.
Mid-life Crisis
Det närmar sig födelsedag.
35 jäkla år. Det är inte så illa.
Vissa gillar inte att fylla år. Det gör däremot jag. Inte bara för att jag gillar tårtor med jordgubbar och gelehallon.
Det finns som bekant bara exakt ett alternativ till att bli äldre. Och det alternativet är inte tilltalande för mig.
Alexander Den Store, Jimi Hendrix och Kurt Cobain var alla utan tvivel skapligt framgångsrika. De åstadkom många saker.
I och förty och emedan klarade ingen av dem att nå samma ålder som jag.
Så det så.
Naturligtvis känner jag till att det finns vissa risker med att bli lite äldre.
Bland annat kan man drabbas av det som engelsmännen kallar "midlife crisis".
Det drabbar runt 10% av alla i åldrarna 35-50 år. Det är en sorts livskris som kan utlösas av åldrande i sig självt eller av vissa externa faktorer. (Dvs. det är inte bara en låt av Faith No More)
Läser om det fenomenet på wikipedia:
Några kännetecken för medelålders livskris:
"Individuals experiencing a mid-life crisis are said to have some of these feelings:
- search of an undefined dream or goal
- a deep sense of remorse for goals not accomplished
- desire to achieve a feeling of youthfulness
- need to spend more time alone or with certain peers "
Jag vet inte jag.
I vissa avseenden känns beskrivningen av midlife crisis som en beskrivning av hur jag alltid varit. Åtminstone sedan puberteten
Så det ska nog gå bra även i fortsättningen. Tack så mycket.
Örnäset, Ca. 1986
På systembolaget på Örnäset rådde tystnad.
Det är så jag minns det.
Pappa talade med lite lägre röst när han stod och väntade på sin tur.
Det kändes högtidligt.
Ingen gapade och skrek.
Utom vissa.
Jag försökte undvika att ens titta på dem.
Som alla andra.
Edeforsgatan var alltid öde
Det är så jag minns det.
Men bakom teglet fanns förstås Faran.
Utanför bolaget låg kyrkan.
De gulgrå höghusen.
Konsum, posten och en korvkiosk från Sibylla.
Dörrarna stängs.
Knappt att jag minns dem mer.
Blåst Och Sjukdomar
Idag blåste det. Rejält.
Faktiskt så rejält att taket blåste av vårat hus. Och nu menar jag blåste av till 100%. Allt åkte av. När jag kom hem från jobbet låg taket i vår häck. Självfallet stegade jag resolut ut i stormen och fixade problemet. Taket monterades raskt på plats, dessutom utan hjälp andra verktyg än en kniv och lite snöre. Allt medan sonen beundrande betraktade mig från köksfönstret.
Ja.
Det var förstås taket på vårat nya fågelhus som blåst bort.
Märklig konstruktion, för övrigt. Taket förväntas hållas på plats av två pyttesmå magneter.
Fågelfröna som skulle skyddats från väder och vind av det bortblåsta taket låg som en veritabel bombkrater runt fågelbordet. Bara att invänta en invasion av små fyrbenta varelser med hårlösa (motbjudande) svansar således.
Inte bara fåglar gillar som bekant fågelmat.
Brr.
För övrigt grasserar nu inte bara streptokocker utan även löss och någon sorts inälvsmask på sonens dagis. Rena 1600-talet.
Vad kommer härnäst? Böldpest? Spanska sjukan?
Faktiskt så rejält att taket blåste av vårat hus. Och nu menar jag blåste av till 100%. Allt åkte av. När jag kom hem från jobbet låg taket i vår häck. Självfallet stegade jag resolut ut i stormen och fixade problemet. Taket monterades raskt på plats, dessutom utan hjälp andra verktyg än en kniv och lite snöre. Allt medan sonen beundrande betraktade mig från köksfönstret.
Ja.
Det var förstås taket på vårat nya fågelhus som blåst bort.
Märklig konstruktion, för övrigt. Taket förväntas hållas på plats av två pyttesmå magneter.
Fågelfröna som skulle skyddats från väder och vind av det bortblåsta taket låg som en veritabel bombkrater runt fågelbordet. Bara att invänta en invasion av små fyrbenta varelser med hårlösa (motbjudande) svansar således.
Inte bara fåglar gillar som bekant fågelmat.
Brr.
För övrigt grasserar nu inte bara streptokocker utan även löss och någon sorts inälvsmask på sonens dagis. Rena 1600-talet.
Vad kommer härnäst? Böldpest? Spanska sjukan?
Rider
Har precis skrivit en s.k. rider för lördagen.
Har man inte riktigt koll på rock´n roll historien kanske man inte vet vad en rider är.
I så fall: En rider är en sorts kravlista som en artist tillhandahåller inför en spelning.
Jag har gjort en dylik till mitt födelsedagskalas.
Har för mig att Van Halen begjorde att de skulle få Non-Stop godisar före alla sina spelningar. Dessutom krävde man (i sin rider) att alla bruna Non-Stop skulle ha plockas bort.
När Bob Dylan spelade i Luleå begjorde han att få ett hotellrum med ett fönster som gick att öppna. Ett ganska rimligt krav, som jag vill minnas ledde till fotoreportage i lokalblaskan där man plåtat fasaden på SAS-hotell och filosoferade över ifall Mr Dylan satt bakom något av fönstren (något av de öppnade fönstren, of course).
Min födelsedagsrider sätter ribban lite lägre än ovan nämnda, måste jag tyvärr erkänna. Får jag glufsa i mig lasagne, skölja ner med öl och avsluta med marängsviss är jag nämligen 100% nöjd. Speciellt ifall detta kombineras med en tårta dekorerad med geléhallon som man smaskar i sig på eftermiddagen.
Mums filibabba.
Har man inte riktigt koll på rock´n roll historien kanske man inte vet vad en rider är.
I så fall: En rider är en sorts kravlista som en artist tillhandahåller inför en spelning.
Jag har gjort en dylik till mitt födelsedagskalas.
Har för mig att Van Halen begjorde att de skulle få Non-Stop godisar före alla sina spelningar. Dessutom krävde man (i sin rider) att alla bruna Non-Stop skulle ha plockas bort.
När Bob Dylan spelade i Luleå begjorde han att få ett hotellrum med ett fönster som gick att öppna. Ett ganska rimligt krav, som jag vill minnas ledde till fotoreportage i lokalblaskan där man plåtat fasaden på SAS-hotell och filosoferade över ifall Mr Dylan satt bakom något av fönstren (något av de öppnade fönstren, of course).
Min födelsedagsrider sätter ribban lite lägre än ovan nämnda, måste jag tyvärr erkänna. Får jag glufsa i mig lasagne, skölja ner med öl och avsluta med marängsviss är jag nämligen 100% nöjd. Speciellt ifall detta kombineras med en tårta dekorerad med geléhallon som man smaskar i sig på eftermiddagen.
Mums filibabba.
Sthlm Arlanda
En söndagseftermiddag på Arlanda är rena Sportspegeln. Massa sporthändelser på lördag/söndag innebär massor med sportprofiler på resande fot.
Jag satt där igår och tänkte flera gånger att "oj vad det var likt...jamen det ÄR ju han". Eller hon.
Stig Strand till exempel. På väg till Vilhelmina.
Satt vid utrikesterminalen och hoppades få se The Cure passera. Men där gick jag bet.
Flög upp till Kramfors på ett plan befolkat med endast tiotalet själar. Man checkade in bagaget på Terminal 3, incheckningsdisken låg ca. 50 meter från där planet stod och väntade.
Förutsättningarna var således små för att något bagage skulle försvinna. Kan man tycka.
Men så inte.
Fly Nordic lyckades tappa bort 2 väskor som det sedan tog en halvtimme att lokalisera.
Bra jobbat.
Som alltid: kul att vara i Stockholm, men ännu roligare att komma hem.
House M.D.
Kollade ett avsnitt av House ikväll. Ofta är det riktigt bra, trots att det ena avsnittet nästan alltid är det andra likt. Om jag ser för många avsnitt i rad tappar jag också sugen. Men ifall jag ser programmet 1-2 ggr/månad är det helt ok.
Framförallt på grund av bra manus. Rollfiguren "Dr House" är verkligen välgjord. Och välspelad. Hugh Laurie som spelar House gillar jag även som ärkepappskalle i Black Adder och överklassfjant i Jeeves&Wooster. Imponerande bredd på den killens skådespelarregister.
House är som en deckare där man inte letar efter mördaren, utan efter rätt diagnos. Smart upplägg.
Till någon del tror jag också att jag skulle vilja vara lite mer som Dr House i mitt eget yrke.
Tror det också bidrar till att jag gillar serien.
Och ärligt talat: vem skulle inte vilja vara som House när man jobbar?
Dvs. så superkompetent att man kan kosta på sig att vara superspydig.
Dvs. liksom House ha ett jobb där man jobbar med avancerad problemlösning med höga insatser - och alltid får rätt i slutändan!
Det skulle iallafall jag uppskatta.
Framförallt på grund av bra manus. Rollfiguren "Dr House" är verkligen välgjord. Och välspelad. Hugh Laurie som spelar House gillar jag även som ärkepappskalle i Black Adder och överklassfjant i Jeeves&Wooster. Imponerande bredd på den killens skådespelarregister.
House är som en deckare där man inte letar efter mördaren, utan efter rätt diagnos. Smart upplägg.
Till någon del tror jag också att jag skulle vilja vara lite mer som Dr House i mitt eget yrke.
Tror det också bidrar till att jag gillar serien.
Och ärligt talat: vem skulle inte vilja vara som House när man jobbar?
Dvs. så superkompetent att man kan kosta på sig att vara superspydig.
Dvs. liksom House ha ett jobb där man jobbar med avancerad problemlösning med höga insatser - och alltid får rätt i slutändan!
Det skulle iallafall jag uppskatta.
Aktivism
Tycker du att det går utför med samhället? Att det bara blir värre och värre?
Vill du göra något själv?
Tveka då inte utan klicka in här!
Badlands Hyena är utan tvekan mycket rolig (men se till att läsa det som står uppe till höger när du läser siten).
T.ex. är det här ett bra inlägg om skattebefrielse för segling och golf. Missa inte kommentarerna!
Ålderdom
Det sägs att den s.k. "baksmällan" blir värre med åren.
Jag vet inte, jag. Skulle snarare säga tvärt om.
Inte så att jag blivt mer tålig mot alkohol. Tvärtom.
Utan istället att jag sällan dricker speciellt mycket numer. Dricker man mindre blir man såklart mindre bakis.
Däremot och dess värre kan jag konstatera att jag numer får baksmälla av mat.
Detta har nu hänt för många gånger för att det ska vara en slump.
Ifall jag äter så mycket som jag vill göra när jag stöter på god mat och ifall jag dessutom väljer att dricka öl/vin till maten så kommer min mage kännas som ett kinesiskt studentuppror senare på kvällen. Under natten kommer de kinesiska studenterna i min mage få sällskap av tio busslaster ondsinta franska bönder, komplett med högafflar och protestsångare. Strax förstärks detta illustra anhang av en antiglobaliseringsdemonstration.
När jag väl somnat kommer jag väckas av periodiska utbrott av brännande sensationer som kommer få min tolvfingertarm att känna sig som de delar av norra Atlanten som berördes när lavaön Surtsey uppstod (bilden nedan).
Detta stör mig. Oerhört.
Det är dags att börja prata om det här obehagliga problemet. Vi måste börja "ta i det".
Varför ska man inte kunna äta sig mätt bara för att man fyller 35 om någon vecka?
Vad är det om inte ren och skär åldersfascism!?
Jag vet inte, jag. Skulle snarare säga tvärt om.
Inte så att jag blivt mer tålig mot alkohol. Tvärtom.
Utan istället att jag sällan dricker speciellt mycket numer. Dricker man mindre blir man såklart mindre bakis.
Däremot och dess värre kan jag konstatera att jag numer får baksmälla av mat.
Detta har nu hänt för många gånger för att det ska vara en slump.
Ifall jag äter så mycket som jag vill göra när jag stöter på god mat och ifall jag dessutom väljer att dricka öl/vin till maten så kommer min mage kännas som ett kinesiskt studentuppror senare på kvällen. Under natten kommer de kinesiska studenterna i min mage få sällskap av tio busslaster ondsinta franska bönder, komplett med högafflar och protestsångare. Strax förstärks detta illustra anhang av en antiglobaliseringsdemonstration.
När jag väl somnat kommer jag väckas av periodiska utbrott av brännande sensationer som kommer få min tolvfingertarm att känna sig som de delar av norra Atlanten som berördes när lavaön Surtsey uppstod (bilden nedan).
Detta stör mig. Oerhört.
Det är dags att börja prata om det här obehagliga problemet. Vi måste börja "ta i det".
Varför ska man inte kunna äta sig mätt bara för att man fyller 35 om någon vecka?
Vad är det om inte ren och skär åldersfascism!?
Ord
- Tränar man för att bli yngre? Eller för att bli äldre?
- Varför säger man att man "har främmande" när människor som oftast inte på något sätt är främmande hälsar på?
- Heter det "legimitation" eller "legitimation"?
- Är "förhandlingslamad" den allra bästa felsägningen av en ishockeyspelare?
- Eller är det: "Den här matchen har varit en morot för oss alla. Nu har den släckts."
- Är "Lycka till" verkligen vad en arbetsmarknadsminister bör säga till 550 personer som just fått besked om att de kommer bli arbetslösa?
- Om jag säger "Jag ljuger alltid" - ljuger jag då? Och vice versa?
- Och hur var det nu med legimitationen?
Reklam
För sisådär 6 år sedan avslutade jag mina konton i Föreningssparbanken och flyttade över mina s.k. affärer till Nordea. Idag fick jag - återigen - kontoutdrag från FSparbanken. På kontoutdragen stod det mycket riktigt att mina tillgångar i banken var exakt noll kronor och dessutom att mina konton var avslutade. Så man undrar ju lite varför jag fick ett kontoutdrag just nu.
Överhuvudtaget är vår brevlåda en källa till en del funderingar från min sida.
När jag var föräldraledig och således var hemma när posten kom varje dag så insåg jag vilka mängder papper som skickas ut från postorderföretagen. Haléns, Ellos, La Redoute et cetera. Det var alltid något som damp ner hemma hos oss flera gånger i veckan, varje vecka.
Sanslöst.
Ett berg av papper varje vecka.
Växthuseffekten verkar inte omfatta Borås. Eller åtminstone att det är viktigare för Ellos att sälja några extra par Sloggi än svammel som den s.k. "klimatkatastrofen".
I höstas flyttade vi till villa. Med fristående och således ej regnskyddad brevlåda. Ännu har vi inte kommit på något sätt att "allvädersanpassa" vår skylt som vänligt men bestämt undanber sig reklam. Detta med resultat att vi förutom all reklam man får som s.k. masskorsband (ca. 0,5 kg papper bara idag) även får direktreklam. Skulle tro att endast vårat hushåll förbrukar en mindre regnskog om året - i reklam. Det enda vettiga man kan göra med all reklam som stoppas ner i brevlådan är en del går att använda för att tända i kaminen. Jag är faktiskt inte speciellt intresserad av smågodispriserna på Coop i Härnösand. Inte heller av vad en nackkudde kostar på Jysk i Sollefteå eller att man kan få två schampoflaskor för 30 spänn på Dollarstore i Kramfors. Det känns om allt det ovanstående är information man kan leva utan.
Läste någonstans att det satsas ungefär 50 miljarder (skrivs ut som 50 000 000 000) kronor satsas på marknadsföring i Sverige. Det är givetvis pengar som giiiivetviiiis inte kunde använts på nååågot bättre sätt.
Överhuvudtaget är vår brevlåda en källa till en del funderingar från min sida.
När jag var föräldraledig och således var hemma när posten kom varje dag så insåg jag vilka mängder papper som skickas ut från postorderföretagen. Haléns, Ellos, La Redoute et cetera. Det var alltid något som damp ner hemma hos oss flera gånger i veckan, varje vecka.
Sanslöst.
Ett berg av papper varje vecka.
Växthuseffekten verkar inte omfatta Borås. Eller åtminstone att det är viktigare för Ellos att sälja några extra par Sloggi än svammel som den s.k. "klimatkatastrofen".
I höstas flyttade vi till villa. Med fristående och således ej regnskyddad brevlåda. Ännu har vi inte kommit på något sätt att "allvädersanpassa" vår skylt som vänligt men bestämt undanber sig reklam. Detta med resultat att vi förutom all reklam man får som s.k. masskorsband (ca. 0,5 kg papper bara idag) även får direktreklam. Skulle tro att endast vårat hushåll förbrukar en mindre regnskog om året - i reklam. Det enda vettiga man kan göra med all reklam som stoppas ner i brevlådan är en del går att använda för att tända i kaminen. Jag är faktiskt inte speciellt intresserad av smågodispriserna på Coop i Härnösand. Inte heller av vad en nackkudde kostar på Jysk i Sollefteå eller att man kan få två schampoflaskor för 30 spänn på Dollarstore i Kramfors. Det känns om allt det ovanstående är information man kan leva utan.
Läste någonstans att det satsas ungefär 50 miljarder (skrivs ut som 50 000 000 000) kronor satsas på marknadsföring i Sverige. Det är givetvis pengar som giiiivetviiiis inte kunde använts på nååågot bättre sätt.
