Svarte Man
Visst minns ni den leken? En lågstadieklassiker.
Klassen stod uppradad varefter den eller de som var "Svarte Man" ropade: "Vem är rädd för svarte man?". Till svar ropade man "INTE JAAAG!" och sedan försökte man smita förbi de jagande svarta männen (som ju givetvis endast i undantagsfall var svarta och i ca 50% av fallen var av honkön).
Vissa arbetsdagar är precis sådär.
Jag försöker bara klara mig igenom dagen utan att fastna i konstigheter.
Utan att fångas av symboliska svarta män.
Inte så att man direkt maskar. Mer att man gör ungefär det man ska och i övrigt håller s.k. låga ställningar.
Idag klarade jag mig bra. Hoppas på fortsatt tur imorgon.
Ett av mysterierna med arbetslivet är hur olika dagarna känns. Oftast helt utan anledning.
Ibland kan det kännas som att man andas in ett djupt andetag på morgonen och inte andas ut igen förän hela dagen hips-vips jobbats igenom på ett sätt som vore man en Dr House begåvad med empatisk förmåga. Hypereffektiv, engagerad och (nåja...) supersmart.
Andra dagar kan jag utan anledning eller förvarning drabbas av en känsla av att inte klara det allra enklaste fjant. Det känns som att katastrofen hela tiden lurar runt hörnet.
Ytterligare andra dagar går i stort sett ut på att undvika svarte man.
Klassen stod uppradad varefter den eller de som var "Svarte Man" ropade: "Vem är rädd för svarte man?". Till svar ropade man "INTE JAAAG!" och sedan försökte man smita förbi de jagande svarta männen (som ju givetvis endast i undantagsfall var svarta och i ca 50% av fallen var av honkön).
Vissa arbetsdagar är precis sådär.
Jag försöker bara klara mig igenom dagen utan att fastna i konstigheter.
Utan att fångas av symboliska svarta män.
Inte så att man direkt maskar. Mer att man gör ungefär det man ska och i övrigt håller s.k. låga ställningar.
Idag klarade jag mig bra. Hoppas på fortsatt tur imorgon.
Ett av mysterierna med arbetslivet är hur olika dagarna känns. Oftast helt utan anledning.
Ibland kan det kännas som att man andas in ett djupt andetag på morgonen och inte andas ut igen förän hela dagen hips-vips jobbats igenom på ett sätt som vore man en Dr House begåvad med empatisk förmåga. Hypereffektiv, engagerad och (nåja...) supersmart.
Andra dagar kan jag utan anledning eller förvarning drabbas av en känsla av att inte klara det allra enklaste fjant. Det känns som att katastrofen hela tiden lurar runt hörnet.
Ytterligare andra dagar går i stort sett ut på att undvika svarte man.
Kommentarer
Trackback
