Nedräkning
Några kom ihåg jag läst mig till:
* Sista veckorna före maran ska man dra ner träningen markant (check!)
* Fett innehåller mer energi än kolhydrat (check!)
* Börja inte ladda mentalt för tidigt, lätt att bli överladdad (check!)
* Sa jag att man skulle träna mindre? Och gärna fläska till sig? Och koncentrera sig på annat? (triple check!)
Kan inte bli annat än succé detta.
3.52 i mål och farsans gamla rekordtid från 80-talet till skamvrån!
(Sa jag hur viktigt det var att vila sig i form?)
Saker Jag Inte Tänker Göra När Jag Springer Stockholm Marathon
Vad ska man tycka om sånt här? Hittade följande reportage från årets Göteborgsvarv på www.puls.se
Läs först texten. Se sedan bilden nedanför. Observera speciellt "missfärgningen" på benen.
På sätt och vis imponerande. På sätt och vis inte. Vill inte kommentera ytterligare.
Referat ur tidning:
"Mikael Ekvall slog till med ett riktigt topplopp i Göteborgsvarvet. Med nytt personligt rekord sprang han i mål på 21:a plats som bästa junior och som 5:e bästa svenska löpare. Mickes målsättning innan loppet var att springa på under 1.10 och öppna första milen på ca 32 minuter. Trots oerhörda problem med kramp i magen som varade mellan två och tolv kilometer!! lyckades Micke med sin målsättning. Milen öppnades på ca 32 minuter och sluttiden blev mycket imponerande 1.09,43. Mickes insats har en bragdstämpel över sig med tanke på magproblemen. Det är inte många löpare som hade visat den järnvilja och sprungit i mål på ett så imponerande sätt efter sådana problem som Micke hade. På köpet blev det ett nytt personligt rekord med 1 minut och 21 sekunder."
Dagens Gåta
Hur kan det finnas människor som tycker det är roligt att skruva i t.ex. bilar?
Jag kan förstå att man kan känna sig nöjd med slutresultatet. Ungefär som man är nöjd när man målat något eller byggt något.
Men själva skruvandet? I sig självt?
För min del innebär slitande i kärvande skruvar alltid skinnflådda fingrar och knogar.
Och vari ligger det roliga i sånt?
Answers on a postcard....
Tuppen
Ja, filmen med Magnus Härenstam som tidsstudieman som åkte omkring på landsbygden i en gengasbil.
Minns att jag såg den för länge sen. Och trodde tidsstudier var något man slutat med för länge sen.
Ungefär samtidigt som med gengasbilar, kanske.
Så icke.
Inom den moderna (?) privata vården t.ex.
Fick för ett tag sedan ange vad jag gjorde var tionde minut under en hel vecka. Fyllde i ett formulär som sedan analyserades. Dessutom hemsöktes vårdcentralen av tidsstudiepersoner som följde oss i fotspåren.
Idag följde återkoppling och s.k. förbättringsförslag.
På ett sätt bra förstås. Aldrig fel att ögon utifrån får komma med tips.
Många av de åtgärder vi diskuterat idag kommer säkert göra det bättre för de som besöker vårdcentralen.
Men annat är lite mindre bra.
Hela detta Magnus-Härenstam-projekt har sjösatts för att förbereda företaget för att det s.k. Vårdvalet införs i hela landet. Man räknar med att detta kommer ske under 2009. Redan nu finns det t.ex. i Stockholm.
Hörde för en tid sedan vår VD berätta att man uppskattar att vårdcentralerna i Stockholm måste ta emot bortåt 50% fler patienter jämfört med idag bara för att bibehålla dagens intäktsnivå.
50%!!
Många många fler patienter ska strömma igenom, samtidigt som utgifter för olika prover och undersökningar helst ska minska. En klurig ekvation, inte minst om man vill bibehålla kvaliteten på det man gör. Hörde talas om en läkare i Stockholm (dock ej i mitt företag) som fått reprimand för att ha gjort för många röntgenundersökningar. Alltså att han varit alltför noggrann. Däremot har jag aldrig hört talas om någon läkare som fått någon bestraffning från sin arbetsgivare för att ha gjort för få undersökningar.
Bestraffningar för sånt hamnar istället hos Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd. Och drabbar den enskilde läkaren. Inte den arbetsgivare som eventuellt smäller honom på fingrarna om han är "för noggrann".
Trist.
Återstår dock att se vad det i slutändan blir av detta. Densomleverfår.se
Annars då? Jotack. Stockholm Marathon närmar sig, träningen ska nu trappas ner.
Vad blir´e till helgen då? Jao, det blir väl å skrapa på huset, grilla och hälla i sig lådvin och fulöl.
Å fan. Jajjamen, serru. Så att...
Joggare
Står och gräver i gammalt skräp i trädgården när en joggare glider förbi på cykelvägen. Inget ovanligt med det. Häromdagen var det t.ex. en orienteringstävling i trakterna och ett antal Annichen Kringstad look-alikes knattrade fram längs asfalten med för ändamålet till synes mycket olämpliga orienteringsskor.
Hursomhelst.
Igår:
Då sprang (eller åtminstone framskred) en kvinna förbi vår tomt. Hon såg för jäkla kul ut.
Och då menar jag inte som någon sorts lyteskomik. Det var inte hennes löpstil, hastiget eller annat som var roande. Gudarna ska veta att jag själv verkligen inte har löpstil som en ung Henry Rono (för att inte tala om hastighet).
Det som var roligt var istället hennes ansiktsuttryck.
Skulle tro hon lyssnade på en talbok i sin mp3-spelare. Hon såg ut som någon just berättat någon klokskap hon kände igen sig i.
Som att hon ville säga "jamen, preciiiis".
Som att hon tänkte att "ja, det är exakt så där det är!"
Hon såg ut att ha nått upplysning.
Och hon såg ut att gilla det. Underhållande.
Först tänkte jag att det var förekomsten av mp3-spelare som orsakade beteenden som det ovan beskrivna.
Sen tänkte jag på hur jag själv (förmodligen) brukar se ut ibland, speciellt när jag springer lite längre pass. Det blir lätt att tankarna far iväg. Även helt utan mp3-spelare.
Mer än en gång har det hänt att jag skrattat för mig själv ute på någon gudsförgäten raksträcka.
Tur att det då inte stått någon och grävt i gammalt skräp i sin trädgård precis vid just de tillfällena.
Vad jag vet.
Det Är Mycket Nu
Det ÄR mycket nu. Mycket av allt, känns det som.
Det är t.ex. mycket barn just nu. #2 väntar i Hustruns mage och vi har börjat på s.k. föräldrakurs. Varför väljer man egentligen att gå en sådan utbildning när man redan har ett (alltmer bångstyrigt) barn?
Pja, pja.
Tycker faktiskt det är bra, om än det kändes lite krystat att diskutera om "den stora omställningen i livet" det innebär att få barn. Känns som man vet det. Liksom.
Iallafall:
Det känns bra att gå föräldrakurs som en sorts mental uppladdning inför Sonens syskon. Som ett sätt att ställa in sig mentalt. För i övrigt har tiden bara swischat förbi utan att man egentligen reflekterat.
Sen visar det sig också att man glömmer hur det är den där allra första tiden, även ifall det bara var 3 år sedan det sist begav sig. Hur mysigt det kunde vara. Hur jobbigt det kunde vara.
Dessutom ska det bli kul att följa de övriga i gruppen under veckorna som kommer. Upplägget var ett helt annat förra gången.
Gick in på en annan blogg där man ägnade sig åt att lista de fem bästa albumen av svenska artister genom tiderna.
Alla musiknördars ultimata diskussionsobjekt! Tänkte lite på avsnittet i High Fidelity (boken) där huvudpersonen ombeds göra något liknande, vilket nästan leder till overload i hjärnkontoret.
Jag valde följande fem skivor:
* Ripp Rapp av Ulf Lundell
* Family Affair av Bear Quartet
* We´re Only In It For The Drugs av Ebba Grön
* Laquer av Popsicle
* Kanoner Och Små Små Saker av Perssons Pack
Pja. Många man fick utelämna. Men skulle tro att det där är mina fem favoriter. Perssons Pack kivan kan diskuteras. bob hund, Håkan Hellström och Reeperbahn har starka kandidater till den platsen. Men vafan...Per Persson är ju Bandyhelvetets Joe Strummer!
Jakob Hellman? Bra, men inte nog bra.
P4
Hör att man spelar Belinda Carlisle. Heaven On Earth: "Ooh heaven is a place on earth" osv osv.
Låten tar slut.
Programledaren tar till orda och börjar omedelbart berätta om en kvinna som hållits inlåst av sin far i 24 år och utsatts för alla upptänkliga ohyggligheter.
Heaven is a place on earth?
Snygg feeling där, producenten.
Mådde inte bra. Slog av radion.
Måtte Jävulen Ta Alla Bilar
Det var idag dags för det obligatoriska däckbytar-helvetet.
Detta år med en extra rolig liten knorr:
Tar av hjulsidorna, sätter fast fälgkorset och...kras! Första bulten går av. Overkligt.
Men det slutar inte där.
Efter en stunds funderande kommer jag fram till att ändå fortsätta mitt däckbyte.
Sätter fast fälgkorset på bult nummer två och...kras! Nästa bult går också av.
HERREGUD!
Här har man trott att man åkt omkring i en Renault när det hela tiden varit en Lego-bil mar färdats i.
Suck, stön.
Åll Åll - Igen
för hon som vart men livskamrat var bra på djära mat.
I tio års ti så hav a pläga mä å så i fjåolomvåorn då i sku väga mä
så vare knappt i såg nan våog men då fick hä våra nåo
STOCKHOLM MARATHON STOCKHOLM MARATHON
NÖ VAL HÄ STOCKHOLM MARATHON
Så i fåor åt stan å handle smärtingskåon å så ein overalls opa realisatiåon
men första ganga vorke i et meir än öta bråon å där satt i dell a Erika komme eut
å fråge voför i hadd sleute eut å keut men då sa i först nöges i vijl ein litar greut
För i jär åll åll, ja i jär ålldeles åll
å nö steup i å skåll ja nö steup i å skåll
För hä sko dö veta i jär åll åll
Blixten McThomas
Den engelskspråkiga varianten har ett par fördelar jämfört med den svenska. Rösterna, t.ex.
De svenska rösterna är inte alls dåliga. Men de engelska är bättre.
Jag menar, om man nu ska ge röst åt en åldrande, respektingivande, lite bitter före detta super-racerbil kan nog ingen göra det bättre än Paul Newman.
Riktigt, riktigt bra.
Precis ibörjan av filmen för huvudpersonen (huvudbilen?) Blixten McQueen ett samtal med sig själv:
"Fart. Jag ÄR fart."
Kände igen mig i detta i eftermiddags.
Så här lät det i mitt huvud:
"Tålamod. Jag ÄR tålamod."
Fredag eftermiddag är det lätt att bli otålig. Speciellt såhär en riktigt fin vår-fredag. Man vill klara av jobbet så snabbt som möjligt för att sedan bums sticka ut och köpa en Dajmstrut. Detta är dock komplicerat när man konfronteras med (rättmätigt) bekymmerstyngda människor.
Alla tålamodsreserver får mobiliseras.
Tålamod.
Jag ÄR tålamod.
Tornedalen
Såg idag att det börjat en ny serie. En ny s.k. dokusåpa.
"Tävlingen" går, såvitt jag förstår, ut på att charma en tornedaling. Diverse kvinnor från hela Sverige har fått skicka brev som sedan ensamstående män i glesbygden fått välja bland.
Känns lite märkligt att se drösar kvinnor tävla om tystlåtna killar med keps, jakthund och eventuellt tatueringar.
Varför inte bara åka till Hotell Lappland i Pajala en lördag? Kommer garanterat inte vara några problem att få kontakt med just den kategorin människor.
De finns i överflöd.
Detta känns lite...omständigt. Om det nu verkligen är just dessa män man vill åt.
Oh well.
Råd För Moderna Hantverkare
När jag var liten lärde jag mig att alltid tälja ifrån mig.
Det var pappa som lärde mig det. För att undvika kroppsskada skulle man alltid tälja bort från kroppen när man t.ex. skar till en pinne att grilla korv med.
Det är ett bra råd.
Ett fundament vad gäller manlig visdom.
Ska givetvis lära sonen detta.
Men känner att jag även måste lägga in lite mer moderna tips i den uppsättning råd han ska utrustas med.
Som t.ex. att alltid spruta klorin ifrån dig.
Ja.
Inte som jag gjorde idag.
Monterade loss underredet till vasken. Det som därvid kom i dagen visade sig inte vara så fräscht. Gick loss med klorinet. Sprutade underifrån, snett upp genom vaskens galler.
Dvs. snett uppåt mot mig själv.
Och lyckades pricka precis hörselgången i mitt vänsteröra!
Ingen succé.
Jag väljer att se det skedda som ett steg i sonens utbildning.
Nu vet jag att jag, med stort allvar i rösten, måste säga åt honom att alltid, alltid spruta klorin ifrån sig.
Runner In The Human Race
Kropp, av uppenbara orsaker.
Själ - eftersom marathonlöpning härdar ditt psyke.
Min medfödda envishet härdas och förädlas.
Och det behövs.
Nattning av sonen kan numera vara en veritabel hjärnornas kamp där den envisaste och psykiskt starkaste vinner.
Ponera följande scenario:
Ditt uppdrag är att få en varelse, ca. 1 m. hög och 16 kg tung, att sätta sig på en toalettstol och utföra det man vanligen gör när man sitter just där. Det lilla kruxet är emellertid att varelsen kurar ihop sig till en boll, håller fast sina byxor med bägge händerna och vrålar "VILL INTE" medan hans ansikte intar en blålila nyans.
Det är inte busenkelt att komma vidare med de förutsättningarna.
När detta första lilla hinder är överkommet uppstår nästa krux när tandborstning försvåras av att varelsen med alla krafter trycker in en napp i sin mun och (halvkvävt) vrålar "VILL INTE".
Om nappen mot förmodan sedan kan avlägsnas vidtar förhandlingar om vilken sorts tandkräm som ska appliceras garnityret. Detta kan låta som en bagatell, i verkligheten blottläggs problem djupare och mer känsliga än t.ex. Israel/Palestinakonflikten eller konflikten på Nordirland.
Därefter ska varelsen omgrupperas in i sin nattsärk.
Låt oss inte gå in på det i detalj, men jag inbillar mig att det skulle vara lättare at flå en levande igelkott som först injicerats med amfetamin.
Envishet krävs även för att komma igenom "Den Oövervinnelige" av Peter Englund. Och snart har jag gjort det. Måste säga att den går lite på tomgång, till och från. Även "Ofredsår" var bitvis tung, men inget mot denna tegelsten.
Kommer på mig själv med att sitta och heja på de svenska trupperna.
Läser gärna detaljerade skildringar av förödmjukningar av polacker eller danskar, men hoppas snabbt förbi svenska nederlag, såsom det vid Warka.
(Titeln på det här inlägget? En snutt av Huey Lewis And The News! Tror det kommer från en låt på albumet "Fore!". Minns inte vad låten hette eller något mer om hur den lät. Minns bara det där om en trött löpare i the human race. Tyckte det var bra formulerat när det begav sig (ok, ok, jag var typ 13 år gammal.) Vem Huey Lewis var? Jamenherreminskapare! Patrick Batemans favoritartist. Han som gick "full frontal" i "Short Cuts". Han som gjort mängder av 80-talshits, som exvis Hip To Be Square, Power Of Love och Jacobs Ladder. Jeez...)
Lästips
Men ändå kanske någon har missat PC Jersilds senaste i DN eller Badlands Hyenas finurliga artikel om misshandel meddelst igelkottar.
Läs dem, vettja.
Morgon I Kramfors
Går ut för att hämta tidningen. Finner mig stående nos-mot-nos med två rådjur som frukosterar på våra buskar.
Tyckte det var en bra start på dagen.
Vägarna har nu tinat fram och visat sig vara täckta av ett decimetertjockt lager sand. Naturligtvis ett resultat av att samma vägar i hög grad sett ut som skridskovelodromer hela den s.k. "vinter" som just passerat. Kombinera all denna sand med en tvåårig kille med stark egen vilja och du kommer få det närmsta en mänsklig fiskpinne man kan tänka sig.
Gick på "äventyr" med fiskpinnen/tvååringen häromdagen. Hoppade över vattenfall, balanserade över strida strömmar. Mycket spännande. Även ifall vattenfallen endast var 15 cm breda och vattnet 10 cm djupt.
Tyckte det också var bra.
Inledde dagen med att springa till jobbet. Sprang därefter hem. Med resultat att jag 15.56 idag hade genomfört två träningspass och nu med en skön känsla i kroppen kan luta mig tillbaka med min mastodontbok av Peter Englund ("Den Oövervinnelige"). Det är också bra. Som vanligt när P Englund författar hittar man många roliga detaljer. Eller iaf detaljer jag tycker är roliga. Som att det på 1600-talet förekom att man tog in hästarna och grisarna i husen under vintrarna. Man ska ha bäddat ner sig med grisarna för att hålla värmen bättre. Hästarna fick stå och ånga som en tidig variant av biodynamisk uppvärmning.
Oh well.
Nu ska jag försöka lura till mig massage av mina spring-ben som faktiskt inte har så mycket spring kvar i sig ikväll.
Nyckelord
Där står vad som ska vara mina mest använda "nyckelord", dvs ord som jag använt oftast för att beskriva mina inlägg på bloggen.
Resultatet är lite...förvånande.
Här är orden:
"musik mat barn sommar sex stockholm the usa jag semester böcker uppsala"
Ja, jag vet inte.
Spårlöst
Har vanligtvis ohemult svårt att stå ut med den typen av program (dvs program som går runt 20.00 på vardagkvällarna och som verkar har som yttersta syfte att få sin företrädesvis kvinnliga målgrupp att grina i chipspåsarna hemma i sina soffor. Sjukhuset, Greys´ Anatomy etc etc)
Men skulle samtidigt säga att det nog krävs en person med ett hjärta som Riddar Kato för att inte bli rörd av just det här programmet.
Idén är alltså att återförena barn med sina försvunna föräldrar. I vissa fall har barnet aldrig träffat sin förälder.
Jag tycker att programmet är rörande. Tyckte det redan då det gick på trean. Och man blir inte mindre rörd när man ser det efter att själv ha blivit förälder.
Men samtidigt är programmet på ett vis hemskt.
Ikväll fick vi t.ex. bevittna hur en flicka i tjugoårsåldern träffar sin pappa för första gången. Pappan grinar så glasögonen immar igen.
Man känner sig lite som en fluktare när man ser såna, egentligen otroligt privata, ögonblick.
Men samtidigt mår man också bra.
Märkligt, det där.
Jag - Det Vandrande Journalbladet
Jag märker hur jag alltmer pratar som vore jag ett journalblad.
Uttryck som "i någon mån" eller "som man rimligtvis kan förvänta sig" har börjat nästla sig in i mitt vardagliga språk.
Märkte inte när det skedde. Men nu är det så.
Svårt att lägga någon värdering på detta faktum tycker jag. Bra eller dåligt? Kanske oviktigt att göra den distinktionen (here we go again...)
Men i vilket fall.
Jag har förstås alltid ansett att det är roligare att säga något på ett krångligt sätt än på ett enkelt.
Men det kanske inte är bra ifall jag börjar peppra min konversation med alltför många "emellertid", "ovedersägligen" eller "intermittent"?
The 90´s
Läser om Henrik Schyfferts föreställning "The 90´s - ett försvarstal."
Eftersom jag bor i en trakt som oftare besöks av rådjur och rävar (båda dessa djur har siktats genom köksfönstret idag) än komiker från Stockholm får jag också nöja mig med att läsa om föreställningen istället för att se den.
Således svårt för mig att ha åsikter om vad Schyffert säger. Men jag tänker på att nästan alla som recenserar beskriver 90-talet som ett alltigenom ironiskt årtionde.
Som att ingen tog något på allvar då.
Dags att nyansera lite.
En Whale gör inte ett decennium.
Killinggänget och Blur till trots.
90-talets viktigaste band var Nirvana och där stod ironin inte som spön i backen.
Näst viktigast kanske var Oasis. Inte mycket ironi där heller.
De största (=bäst säljande) ironikerna var kanske U2. Och deras ironi sträckte väl sig inte mycket djupare än ett par svarta solglasögon och Bono utklädd till Mephisto?
U2 känns för mig hursomhelst som ett 80-talsband.
90-talet var nog kanske mer ett medvetet årtionde. Dålig formulering, kanhända.
Men jag menar ungefär såhär: mycket av 90-talets popkultur referade till annan populärkultur. Det kunde vara gangsters som analyserade "Like A Virgin", det kunde vara Nirvanas "In Bloom" video eller det kunde vara att namedroppa Chips Kiesby (som Killinggänget minnesvärt gjorde).
Henrik Schyffert har nog rätt när han beskriver 90-talet som ett årtionde där man kunde känna starkt för rakt motsatta saker. Inte så tvärsäkert.
Hursomhelst.
Sitter precis och lyssnar på Definetly Maybe av Oasis. Den "viktigaste skivan under de senaste 20 åren" enligt Q Magazine.
Tänker att jag såg Oasis på Hultsfred i samma veva som de släppte den skivan. Och att jag gick efter 2-3 låtar eftersom de var så trista. De var inte bättre än t.ex. Pelé (det fanns ett band som hette så då) eller Shed Seven.
Så vad vet jag egentligen om 90-talsmusik?
Frågesport
Vad är bilden ovan?
1. Ett porträtt av helgonet San Vitale av Milanos martyrdöd. Han miste för övrigt livet genom att begravas levande.
eller
2. En allegori över hur det kändes för mig att återvända till arbetet i morse.
Skicka svaren till den vanliga adressen och märk kuvertet: "Bara 30 år kvar till pension".
