Olika Bröder
Det känns fortfarande enormt att vara pappa till två bröder.
Skulle ljuga om jag sa att jag inte tänkt på olika kända bröder genom historien. Det finns många bra och dåliga exempel.
Inom musiken finns t.ex. bröderna Young i AC/DC, bröderna Farriss (i INXS), Allman Brothers, Blues Brothers, bröderna Ryder, Jackson 5, bröderna O'Neill (i The Undertones) samt Hunt och Tony Sales och - givetvis - bröderna Djup.
Inom idrotten finns ett otal bröder. Bröderna Baresi, bröderna Salming, bröderna Nordahl, bröderna Abrahamsson, de brasilianska fotbollsbröderna Socrates och Rai, bröderna Ravelli, bröderna Kovacs, Johnny och Sven-Erik Danielsson, Tomas och Peter Gradin samt Pär och Peter Sundström. Övriga inspirerande brödrapar är t.ex. Sherlock och Mycroft Holmes samt de filmskapande bröderna Cohen.
Avskräckande exempel saknas förstås inte.
T.ex. Birger, Erik och Valdemar Magnusson. Dvs. Magnus Ladulås söner. De hade som bekant en inte helt problemfri samexistens som upphörde i och med att äldste brodern Birger spärrade in sina bröder på Nyköpings slott där de sedermera fick svälta ihjäl.
Vi har också träskallarna Gallagher i Oasis. Samt pellejönsarna Goss i Bros.
Är också lätt att minnas bröder med omfattande...problem med rättvisan under min uppväxt. Bröderna Lindskog var ju legendariska i Luleå, fast det är väl minst en generation över mig. Sedan fanns bröderna Johansson som var jämnåriga med mig. Och en hel del andra som jag inte tror det gått speciellt bra för senare i livet.
Men.
Värst av allt torde dock vara bröderna Gary och Phil Neville. Ifall mina söner deltar i det Manchester U-lag som vinner tre titlar samma säsong skola jag öppna mina artärer och lägga mig i ett varmt bad.
Höst
Tog sticklingar i jordgubbslandet igår och planterade med dessa en ny rad. Kändes också bra.
Jag gillar att fixa med mina odlingar. Jag gillar att safta och sylta.
Det känns meningsfullt.
För övrigt inget barn som behagat födas ännu. Tre dagar över tiden. Även det en sorts odling, kanske man kan tänka sig. Därmed naturligtvis inga paralleller mellan vårat kommande barn och fallfrukt.
Väntans Tider
Är ganska stor skillnad mellan känslan såhär före barn 2 jämfört med hur det kändes inför barn 1. Första gången var det mer mer osäkerhet. Kanske mer spänd förväntan på ett sätt, man visste ju då inte alls vad som väntade.
Nu är det mer en längtan. Efter att få träffa någon som det känns som jag väntat 35 år på att träffa.
Läser i Tidningen om att man nu ska ta krafttag mot missbruket här i Kramfors. Bra! Inte en dag för sent. Kramfors har utsetts till landets barnvänligaste kommun, vilket i mångt och mycket stämmer och det spelade roll för att vi flyttade hit.
Dock måste Kramfors vara en av de orter i landet som har flest missbrukare per capita. Det känns faktiskt...sådär ur perspektivet att man ska uppfostra barn här. Det (talrika) gamla gardet av blandmissbrukare verkar utökas sakta men säkert. Många är unga. Men nu ska Kommunen alltså sätta ner foten, bland annat på grund av omfattande problem med rattfylleri.
Hur ska man göra det?
Genom en informationskampanj...
Tack för kaffet.
Verkar ju troligt att barn som har arbetslösa föräldrar och som gärna tillbringar sina eftermiddagar med att röka hasch kommer räddas från ett eventuellt framtida missbruk genom att få höra hur jätte-jättedumt det är med knark. Varför inte börja med att åtgärda det befintliga problemet?
GAH!
Då var vi där igen.
Sitter framför datorn och försöker lugna ner mig efter att ha gått 15 ronder mot Djävulens
reinkarnation på jorden. I det här fallet var Djävulen förklädd till en grindstolpe jag behövde
byta och som på alla upptänkliga sätt (och dessutom på ett par helt oväntade sätt) jävlades
med mig och i största allmänhet gjorde mitt liv till en plåga.
Bara att bita ihop, jobba igenom skiten och lyssna lite på Husker Du.
Humöret blir inte bättre av att, som jag gör just nu, idiotsurfa mig fram på kvällstidningarnas
hemsidor. "Nyansering" är något som verkar ha glömts bort.
Antingen är det braksuccé eller praktfiasko.
Antingen är det hysterisk glädje eller bottenlös sorg.
Mustafa Mohammed "kollapsade" idag, om man ska tro Aftonbladet. Det kanske är ett sätt att se saken.
Dock måste jag få säga att jag sett löpare kollapsa på riktigt. Och det är viss skillnad mot att totalhaverera i ett dike någonstans i det mörkaste av Västerbottens inland (vilket jag sett en löpare göra under ett race)
eller att komma tia i en OS-final.
3000 m hinder på 8.20 - kollaps?
Jag undrar vad man tycker att "Musse" skulle gjort istället? Han hade att välja på att dra upp
tempot eller försöka spurta ner ett antal motståndare som skulle bli oerhört svåra att just spurta ner.
Vad f-n tycker de att han skulle gjort?
Gett upp?
Nu satsade han iallafall. Han hade inget val. Det höll inte, men han försökte.
Kollaps? Dra åt pipsvängen!
Sen läser man om Susanna Kallurs sorliga fall på 110m. häck.
AB gör ett stort nummer av att läsare "rasar" mot Peter Jonssons intervju med henne efter loppet.
("Rasa" är, som bekant, kvällstidningssvenska för att anse något. Den lite mer moderna varianten av att "rasa" är "attack", som i "läsarnas attack på...". Inte en dag går förbi utan en "attack" eller att någon "rasar". Ursäkta utvikningen)
Iallafall.
Peter Jonsson var kanske inte en uppenbarelse av fingertoppskänsla. Men just när det gäller fingertoppskänsla
och finkänslighet är just AB kanske inte den som först ska öppna näbben. Trots allt pratar vi om en tidning som inte drar sig för att publicera paparazzifotade bilder på allt ifrån när Sanna Kallur får injektioner i sin skadade vad till Angela Merkels blottade röv.
Är det något jag "rasar" mot så är det möjligtvis att konfronteras med Förbundskansler Merkels bara arsel till eftermiddagskaffet.
Så där.
Nu känns det bättre.
Kom-Ihåg
Klipp ut och spara, Thomas:
Insåg idag att jag tamigfasen har ett riktigt bra och roligt jobb. Har varit där ett år och det blir egentligen bara bättre och bättre med tiden.
Det är utmanande, jag måste ofta skärpa till mig och lära mig nya grejer. Sånt tycker jag är bra. Det är omväxlande. Det är få trista rutiner och inte speciellt mycket tung administration, trots allt. Jag får mycket tillbaka. Flertalet människor jag träffar är tacksamma att ha att göra med. Och är de surkartar kan man lära sig något av det med.
Mitt jobb är bra.
Det ska jag försöka komma ihåg när jag surar över annat.
S**ans J***a H*****es S**t
Ett program där oförutsedda problem hanteras på ett realistiskt sätt.
Ifall man t.ex. upptäcker en vattenskada, som de gjorde i Sommartorpet, är det inte sannolikt att man suckar lite bekymrat och att problemet sedan hux-flux är ur världen några minuter senare. Som i programmet.
Hade det varit jag som hittat en vattenskada hemma hos mig hade jag gråtit okontrollerat.
Ifall det jävlas blir man arg.
Åtminstone blir jag arg. Ilska kombinerat med en känsla jag inte riktigt vet vad den heter, men som känns typ som när man 8 år gammal, totalt genomfrusen, trött och hungrig spelade ishockey och för miljonte gången slog knäskålarna mot den obarmhärtiga isen.
Kanske är det en känsla av förtvivlan som blandas med ilskan?
Må så vara med den saken.
Dagens håltagning i vägg framkallade naturligtvis samtliga ovan beskrivna känslor.
Det blev inte alls lika kostsamt som t.ex. när jag monterade markiser. Såväl hovtången som skruvmejseln som jag rasande kastade i marken höll nämligen för den hanteringen.
Mina bekymmer med borrandet skapade inte heller speciellt stor missämja människor emellan idag. Som de kan göra ibland. Som t.ex. när hustrun kommer med s.k. "goda råd" (=självklara uppmaningar att göra saker man redan provat och misslyckats med). Den typen av råd vill jag inte ha i stunder när jag är så förbenad att hjärnan nästan förångas. Hustrun lät mig ikväll tack och lov genomlida min plåga på trappstegen i enskildhet. Jag fick gå min golgatavandring utan störande avbrott.
Jag tog faktiskt bara två pauser i mitt arbete. Först ett kort uppehåll när jag med tårarna i ögonen satt med huvudet i händerna och uppgivet undrade vad i all världen jag skulle ta mig till för att rädda situationen. Dock blev det endast ett sådant avbrott idag, det kan annars mycket väl bli 3-4 sådana kriser under ett genomsnittligt hantverkarpass.
Det andra avbrottet var grannen som kom inklivandes på gården och undrade vad i allsin dar jag egentligen sysslade med. Erkännes att mitt blodtryck steg en 20-30 enheter i det skedet. Men jag lyckades hålla sinnet (och hammaren) i styr och lugnade strax ner mig på ett bra sätt.
Jag skulle vilja se ett inredningsprogram som hjäper mig med detta.
Jag behöver inte se vilka fondtapeter som passar till Ernst Kirchsteigers blommiga krinoliner eller engelsktalande homofiler som tycker det är en "really super idea" att sätta takplattor av tegel inomhus.
Jag behöver några handfasta råd hur jag ska undvika att bli så jäkla arg när jag snickrar. Och vad jag ska göra för att inte skada mig själv och min omgivning om/när jag väl blir arg.
Där har ni grundplåten till ett homestylingprogram jag skulle följa mycket noggrant, kanalchefer.
Groundhog Day
Man vaknar, man gör sin morgonrutin i exakt samma följd, man går till jobbet och träffar på vägen till jobbet exakt samma människor vid exakt samma tidpunkter.
För min del ringer klockan 05.59. Nästan alltid har jag vaknat 05.58.
Sedan: duschsättapåkaffethämtatidningenätafrukosttalunchenurfrysengåiväg.
När jag väl gått iväg och hunnit ca 20 m på cykelvägen brukar jag passeras av en skäggig cyklist. Nu har han semester.
Sedan möter jag ett par bilar. Bl.a. en SAAB med en man som har mustach och framför sin SAAB medan han gapar och ser ut att vara generellt konfunderad över tillvaron. För tillfället har även han semester.
Jag passerar Gränsgatan. Vid idrottsplatsen kan jag konstatera att den urdruckna Gainomax som legat där sedan snön försvann förflyttat sig ungefär 15 meter i västlig riktning sedan början av maj månad.
Vanligtvis brukar jag vid det här skedet bli omkörd av en drös tennisgymnasister, eller åtminstone skulle jag tro det är tennisgymnasister som döljs bakom de enorma ryggsäckar de har på ryggen. Nu är det sommarlov och istället brukar jag vid det här stället möta en röd firmabil tillhörande en hantverkarfirma. Han som kör ser ut att vara ca 15 år gammal. Jag är rätt säker på att han sommarjobbar. Kvinnorna som brukar gå sin morgonpromenad iförda gula reflexvästar har tagit sommarledigt. Annars brukar jag nu möta dem.
Kommer fram till Ådalsskolan. Möter en kvinna med blonderat hår med en slinga mörkt i pannan. Hon har inte semester. Duckar för måsarna som sveper fram från Ådalshallens tak och utstöter hotfulla läten. Blir förbicyklad av min arbetskamrat Anita som hälsar glatt.
Kollar på klockan och ser att den är fem i sju. In på jobbet en minut i sju och in i korridoren där mitt kontor ligger prick 07.00.
Slår på datorn, öppnar vädringsfönstret, går bort med lunchen.
Tar ett djupt andetag - och så är klockant 10.00. Och det är fika. Sen är arbetsdagen i stort sett över.
Det gäller bara att komma igenom de tre första timmarna så är man hemma.
Därefter kommer avbrotten i täta intervall: fika, lunch, fika igen och så adios.
Knallar hem och går igenom en del av det som hänt på jobbet under dagen. Förutom när jag passerar Ådalsskolan igen och får passa mig för att inte snava över människor med förkärlek att inta alkoholhaltiga drycker. Dessa har nämligen utsett ortens gymnasieskola som lämplig lokal för sommarens supande.
Sådär.
Klipp ut, klistra in fem gånger i rad och du har min arbetsvecka.
Idag dock ett lite oroväckande inslag i bilden.
Strax innan jag kommit fram till parkbänkarna fullproppade med det lokala a-laget möts jag av en mindre flock killar i 15-årsåldern. Även de utrustade med ölburkar samt ett generöst antal promille alkohol i sina blodomlopp.
Kändes inte alls bra.
När jag skyndade förbi deras äldre kolleger på parkbänkarna kunde jag dessvärre i ögonvrån konstatera att åtminstone en yrkesgrupp här på orten inte lider av problem att rekrytera unga människor. Iallafall om man räknar att vara blandmissbrukare som ett yrke.
Dystert.
Stack ut på motionsrunda senare ikväll. Såg de unga ölburkskillarna jag träffat efter jobbet.
De satt i parken med bara överkroppar och sannolikt inte allför lysande framtidsutsikter. Alkoholen föreföll ha haft sedvanlig verkan.
Dystert var ordet.
"It´s groundhog day", som sagt.
Tror tamigattan att jag gjort ett inlägg nästan precis som detta tidigare! Undrar vad det egentligen står för i så fall.
Ålderdom
Vi skrockar så där som gubbstruttar gör.
Kisar mot kvällssolen så där som gubbstruttar gör.
Hade vi haft ett större bensindrivet föremål (exvis en Ford Granada) i närheten hade vi satt upp ena foten på kofångaren.
Jag kommer på mig själv med att prata och uttrycka mig nästan precis som min pappa har gjort i liknande situationer genom alla år.
När jag väl uppmärkssammar detta beteende försöker jag sluta. Detta kräver stor ansträngning.
Det är som att någonting med våld stoppar ner mina händer i fickorna och får mig att vilja avsluta varje mening med att säga "vettu". Precis som pappa.
Jag är som drabbad av en mystisk dragningskraft lika stark som någonsin Kanon-Keens skor (Buster-referens, googla på "Benny Guldfot")
Ålderdom. Det händer nästan oss alla.
Kanske är ålderdom till viss del att vi övertar delar av våra föräldrars beteenden? Eller kanske är det först vid en viss ålder man förmår att känna igen nedärvt beteende hos sig själv?
Funderade idag över var jag vill begravas.
Kanske ett ålderssymtom även det?
Bloggvärlden
Lite skillnad mot nutiden.
Igår gör en "kändis" s.k. "skandal" i Trelleborg, senare samma kväll är dennes sida på wikipedia uppdaterad med infon och överallt i den s.k. bloggosfären finns hans identitet att läsa.
Fortfarande vet jag dock inte vem han är och vad han gör (när han inte inmundigar narkotika).
Så på så vis är världen sig lik. .
Wayne Rooney Moment
Sitter och tänder av. Tillsamans med Husker Du.
Inte från något drogrus. Utan från ett Wayne Rooney moment.
Wayne Rooney moment?
Pja. Rooney är som bekant en brittisk fotbollsspelare med ett utseende inte helt fjärran från den datoranimerade figuren Shrek. Och som kanske också är bekant blir han vansinnig med regelbundna intervall.
"The red mist descended once againg on Rooney" eller "Rooney had a rush of blood to the head" är meningar som mer än en gång funnits att läsa i brittiska tidningar. Inte sällan åtföljdt av uttryck som "lashed out", "harsh challenge" och/eller "left the referee with no option but to send Rooney off".
Adrenalinet pumpar. Rooneys ögon verkar vilja tränga ur sina hålor och hans ansikte intar en nyans som liknar den gamla sovjetiska flaggan.
Raseriutbrott från min sida är sällsynta, men när det väl bär iväg tar det lång tid att lugna ner sig.
Idag, som så ofta, sänkte sig den ovan nämnda röda dimman över mig på grund av krångel.
Det finns nog inget som irriterar mig så mycket som när något inte fungerar, allra helst något som kräver mycket piller, tjorv och krångel från min sida för att åtgärda.
Har ikväll - under protest - monterat upp markiser på huset.
Jag visste att det skulle jävlas och jag fick rätt.
Det kostade mig två skruvmejslar. Skiftnyckeln höll däremot när jag kastade den i backen.
Äsch
Försöker undvika såna här tråkiga inlägg. Men tyvärr.
Har läst två artiklar idag som förtjänar att kommenteras:
Först är det SvD som kör en artikel som heter Fler Omkommer På Arbetsplatsen. Man kopplar där ihop det faktum att antalet dödsolyckor ökat på svenska arbetsplatser sista tiden och ett annat faktum, nämligen att bland det allra första Alliansen gjorde var att skära ner anslagen till Arbetsmiljöverkets kraftigt (samtidigt som man helt la ner Arbetslivsinstitutet (ALI)).
Om man läser artikeln gör ingen av de tillfrågade som den kristallklara kopplingen som SvD gör mellan ovan nämda faktum.
Men med all sannolikhet är det väl så att ifall de stora neddragningar som AMV tvingats till påverkat olycksfallsstatistiken så är det ju inte till det positiva?
Minskad tillsyn torde väl knappast ge färre olyckor?
Ur den synvinkeln tycker jag det är intressant att fundera över varför Alliansen lagt ner det internationellt mycket välrenommerade ALI och vingklippt AMV. Det är knappast eftersom dessa myndigheter kostade enorma pengar.
Istället är det väl så att man dels anser att båda myndigheterna är lite vagt socialdemokratiska, så där i största allmänhet. Och därför verkar man tycka att de är i biblisk mening av ondo. När det begav sig såg jag Per Schlingmann i TV motivera nedläggningen av ALI med att "skattepengar inte ska användas för att sprida socialdemokratisk propaganda". Det är rätt anmärkningsvärt sagt faktiskt.
Den andra anledningen att Alliansen vill motarbeta myndigheter som ALI och AMV är nog också att de, liksom en del arbetsgivare jag träffat, verkar anse att preventivt arbetsmiljöarbete, riskinventeringar etc. bara är en onödig kostnad som ger svenska företag konkurrensnackdel. Speciellt gentemot företag från länder där människor håller till godo med mycket mindre lön och ganska vedervärdiga arbetsförhållanden. Sådana arbetsgivare finns, även ifall jag inte stött på speciellt många.
Jag tycker man kan fråga sig ifall de ovan beskrivna skälen för att åderlåta AMV verkligen är nog viktiga för att ens riskera att antalet döda inom det svenska arbetslivet ökar? Eller...jag vet förstås vad jag tycker i den frågan. Men jag tycker fler borde fundera över det.
Sen så var det ju detta med FRA.
Om man nu snackar om tröttsamma grejer så tar väl FRA priset.
Allt är ju sagt. Sedan länge.
Men ändå tycker jag dagens debattartikel i DN är rätt...pja...jag vet inte vad jag ska säga.
Ett antal folkpartister förklarar i artikeln varför de inte tror på den omtalade, DDR-inspirerade, lagen. Bland de som undertecknat ingår tre riksdagsledamöter som avstod att rösta mot förslaget när det klubbades igenom för inte alls länge sedan.
Så fegt!
Det är lätt att skriva debattartiklar, visar det sig. Snacka går ju, som det brukade heta på högstadiet. Allra helst när man får backup av ett antal före detta partiledare. Men när det kom till kritan, ja då vek Birgitta Olsson et al ner sig.
Otroligt att komma och bjäbba i såhär i efterhand.
Teddy Lucic
Ifall han spelar i landslaget håller han landslagsklass, ifall han spelar reservlagsfotboll håller han reservlagsklass.
Hur sant det där är vet jag inte. Däremot är det en ganska bra beskrivning av hur jag själv fungerar, åtminstone inom arbetslivet.
Mycket att göra och jag får mycket gjort - lite att göra och jag går ner i varv drastiskt.
Vet inte riktigt vad jag föredrar, mycket eller lite att göra. Kanske när det är lite mer ruljans. Mest beroende på att minsta lilla skitsak kan kännas besvärlig att göra när det är lugnt på jobbet.
Nu är det hursomhelst dags att lägga ner veckans ruljans och avnjuta en starköl i soffan.
Frosseri
En favoritsysselsättning för undertecknad, erkännes.
Har några personliga favoriter. Brago-kex, till exempel. "One is too many and a million is not enough" är ett uttryck som bra beskriver mitt förhållande till Brago, har man väl börjat äta är det lika bra att fortsätta.
En annan favorit är att frossa i tid.
Aktuellt såhär i semestertider. Tidigare, på den gamla dåliga tiden, innan jag hade diverse förpliktelser som gör slikt omöjligt kunde jag göra precis ingenting i 2-3 dagar. Utan problem. Med lätthet.
Härligt. Om det inte sker alltför ofta.
I kvällstidningarna kan man dra nytta av olika psykologers tips om hur man bäst ska "varva ner" på sin semester. Jag har läst några såna artiklar Inte sällan rekommenderas att man ska resa bort för att komma undan alla krav man ställer på sig själv.
Verklighetsfrämmande för mig.
Skulle utan problem kunna tillbringa en hel helg i horisontalläge, tillsammans med t.ex. en välsorterad CD-samling och ett par lådor brittiska musiktidningar från 90-talet. Behöver ingen psykologhjälp för att nå det sinnestillståndet.
Har läst att människans naturliga dygnsrytm är inställd efter ett 25 timmars dygn. Under min semester har jag tänkt en hel del på detta. Skulle vilja pröva detta i verkligheten. Dvs. stänga in mig (eller om man så vill: stänga ute omvärlden) och...pja...se vad som händer. Vore intressant att prova.
Vem vet - om sisådär 20-25 år kommer jag ha möjlighet att genomföra det testet...
We Are Nästan The Greatest
Åtminstone så länge man tolkar "greatest" bokstavligt.
Dvs. "störst". Eller, om man så vill; fetast.
Läste på Aftonbladet om skillnader i BMI över landet.
Västernorrlands män är "greatest" (dvs tjockast) i klassen. 51% av männen i här i länet är överviktiga (dvs. har ett BMI över 25).
När jag läser vidare på landstingets site kan jag konstatera att vi i Kramfors nästan är greatest i Västernorrland! Endast Ånge är en hårsmån mer "great" än vad vi är här.
Hipp hipp hurra för oss.
Klickar mig fram till Folkhälsoinstitutets site och hittar hela undersökningen där.
Lite intressanta grejer kan konstateras.
Västernorrlands män ska t.ex. ha det mest hälsosamma förhållandet till alkohol i hela landet.
!
!!
!!!
Man kan också läsa att även fast många Västernorrlänningar är tjocka så är inte speciellt många smällfeta.
Konstigt nog så ligger vi i botten av statistiken gällande fetma (BMI över 30).
Till sist en intressant grej att fundera över:
Sett till den manliga befolkningen är Västernorrland ett av länen där minst personer rapporterar det som kallas "nedsatt psykiskt välbefinnande".
Ser man istället till kvinnorna ligger de nästan i topp.
Det är dubbelt så vanligt att kvinnor i Västernorrland har ett "nedsatt psykiskt välbefinnande" jämfört med männen (11% respektive 22%)
Man kan fråga sig vad detta står för.
Det kan man verkligen göra.
Lärdomar
Vårat projekt att måla huset har på många sätt bidragit till att fylla på min kunskapsbank. Inte minst idag.
Idag lärde jag mig först att vädret kan växla slumpmässigt mellan regn och solsken i intervaller som understiger 10 minuter. Detta kan pågå minst ett halvt dygn. Det är ett mycket intressant sorts väder, speciellt då det hela sker mot en fond av vindstyrkor mellan orkan och styv kuling.
När jag hade lärt mig detta, att vädret faktiskt kan vara så sällsamt som ovan beskrivet, var det dags för ytterligare utbildning. I korthet kan dessa mina nyligen tillägnade kunskaper sammanfattas med följande teorem: när det stormar och regnar ska man inte måla. Speciellt ska man inte måla småtrixiga detaljer. Som t.ex. dörrar.
Varför ska man inte måla dörrar i blåst?
Tja.
En anledning är att penseln omvandlas till en färgspruta.
Och då inte en färgspruta i klassisk mening. När jag tidigare använt olika typer av färgsprutor har de haft det gemensamt att färgen lämnat munstycket framåt. Dvs. om man målar med pensel: i penselstrånas längsriktning. Om man målar i storm lämnar färgen istället penseln i sidled. Detta ger upphov till (till en början) förvåning, därefter bestörtning. Därefter ilska och eventuelllt också ett ovårdat språkbruk. Slutresultatet blir nämligen att inte bara dörren du avsett att måla intar en trivsam blå nyans, även dörrfodret får ett intressant, aningen dadaistiskt, prickmönster.
En annan anledning att inte måla i storm är följande:
När man målar på ett ovanför stycke impregnerat trä, t.ex. av den typ som ofta finns framför ytterdörrar, är det en god idé att lägga något över det impregnerade träet för att förebygga fläckar. Jag använde idag en utplattad flyttkartong.
Funkade kanon.
Tills jag gick in och tvättade händerna.
Och flyttkartongen blåste iväg i en speciellt stark vindpust..
Och på flyttkartongen stod min hink med färg.
Och ungefär då började det regna.
Semester
Det är som att vara kossa på grönbete: Skutt, skutt. Men inspärrad likförbannat.
Nyss har den börjat, snart är den över.
Tandläkaren
Vi har varit på någon sorts information hos tandhygienist för ca 1,5 år sedan, men idag var det på riktigt.
Han fick sitta i stolen. Man fällde bak den. Långt bak.
Man petade på hans tänder med ett sånt där långt, vasst spröt. Och man blåste med luft-puffen.
Det gick enormt o-traumatiskt, från början till slut.
Skönt. Jag vet ju att detta med tandläkaren för vissa är som IKEA eller kanske den kinesiska vattentortyren är för mig. Dvs. en inte alltigenom lustfylld upplevelse.
Hursom haver visade sonen (återigen) sin genialitet.
När besöket började gå mot sitt slut och sittandet i stolen och petandet med sprötet var över, frågade tandsköterskan oss hur ofta grabben äter godis.
"Varje dag!", påstod han. Glatt.
"Nejnejnej! Varfårdomalltifrån heheheh!", ursäktade jag. Mindre glatt. Mer stressat.
Senare, i bilen på väg därifrån, förklarade han hur han tänkt:
Sonen förväntade sig en present efter att ha varit duktig hos tandläkaren. Jag tror de hade pratat om det på dagis. Och när sedan sköterskan började prata om godis, ja då signalerade givetvis hans instinkter "PRESENT!" med stora bokstäver.
Och om han i det läget hade sagt att han bara äter godis på lördagar, när det som bekant är måndag idag, så hade han straffat ut sig själv direkt från alla chanser till belöning i form av godis.
Således: "jag äter godis varje dag!"
Sveriges 275:e Bästa Kommun
Tidningen Fokus har granskat alla Sveriges 290 kommuner utifrån 30 olika faktorer. Man har tittat på saker som förmögenhet, in- och utflyttning, småhusens taxeringsvärde (där ett högt taxeringsvärde är negativt), brott, skilsmässor, självmord och utgifter för äldreomsorg (där höga utgifter, dvs. många åldringar är negativt).
Detta redovisas idag på e24 med typiskt nyanserad kvällstidningskänsla för rubriksättning: "SVERIGES BÄSTA OCH SÄMSTA KOMMUNER"
Den "bästa" kommunen är föga förvånande Danderyd.
En dark horse är Norsjö, som smyger in på Topp-10 listan mycket beroende på att man nästan ingen annan stans i landet kan köpa billigare hus än där.
Exakt varför detta är positivt är oklart.
Billigast hus kan du (av kanske uppenbara skäl) köpa i Åsele.
Näst "bästa" huspriserna finns i Ragunda (även detta av plågsamt uppenbara skäl).
Därefter följer i tur och ordning Överkalix, Norsjö, Ånge och Pajala.
Sedan, på delad sjundeplats med Sorsele, följer Kramfors.
Dess värre för Kramfors kan en framskjuten placering i denna kategori inte rädda oss från en lite mer tillbakadragen hållning i sammandraget.
På "bästalistan" ockuperar Kramfors plats 275, platsen mellan Åstorp och Landskrona.
Notabla orter Kramfors slår på fingrarna i sammandraget:
Haparanda (så mycket för IKEA), Södertälje (dåliga kringor?) och Hultsfred (inte mer än rätt med tanke på hur utstuderat lokalbefolkningen ockrade under rockfestivalen där). Kramfors rankas även högre än Eskilstuna (kan iofs komma att klättra på listan om synth-combon "Yvonne" återförenas permanent) och Söderhamn (fast här tycker jag Söderhamn borde få rankas 50 bonusplaceringar högre efter Petter Hanssons mål mot Grekland).
Självklart är Kramfors långt efter Luleå. Och likaledes självklart är även Boden rejält distanserade av Luleå.
Däremot får Kramfors även rejält på skallen av en del otippade ställen.
Dessa resultat är mycket misstänkta. Så misstänkta att jag inte skulle bli förvånad ifall någon ansvarig för utredningen är av samisk härkomst:
Morakniven och T-dojans moraliska hemstad Gällivare finns på plats 141, mer än 100 placeringar bättre än Kramfors. Totalt obegripligt. Strider mot alla upptänkliga naturlagar.
Arjeplog är häpnadsväckande nog topp-60 (56).
Arvidsjaur tar en för mig fullständigt chockerande sextondeplats.
Antingen har man fått bonuspoäng i undersökningen för antalet myggor per capita eller så finns mutor med i bilden.
Mathias Herget
Fotbolls-Em har kommit igång rejält. Det torde väl inte undgått ens den minst fotbollsintresserade?
T.o.m. personer som mer eller mindre aktivt strider emot fotbollen som sak och företeelse berörs.
Jag pratar här inte enbart om min svärmor (som kallar fotboll för "fördumningsprocessen"). Utan även om min fru.
Hursomhelst tycker jag att mitt eget intresse svalnat betydligt med åren. Visst såg jag hela sverigematchen och visst har jag sett snuttar av andra matcher. Men inte alls som tidigare.
Sitter nu och skriver detta medan Schweiz möter Turkiet, t.ex.
Det är helt enkelt inte lika roligt att se landslagsfotboll som tidigare.
Varför är det inte roligt att följa internationell fotboll längre?
Pja.
En anledning är mediabevakningen som övergått från att vara hysterisk till rent skrattretande: Expressens webbupplaga kablade häromdagen ut "nyheten" som visas här ovan.
Spelarna äter lunch! Stoppa pressarna!
Allt Zlatan säger analyseras som vore han Nostradamus eller möjligen riksbankschef. Och vad han än säger så "sänder det chockvågor" som "skakar landslaget" och eventuellt leder det till ett "panikmöte".
Om Zlatan skulle ha ojämn avföring en dag skulle mediasverige rämna.
Dessutom verkar elitfotbollsspelare i alla länder göra allt de kan för att framstå som motbjudande, giriga småpojkar.
Några exempel:
* Marcel Desailly glömde bort var han parkerat sin svindyra bil - lösning på problemet: gå och köpa en ny!
* Jonathan Woodgate och Lee Bowyer åkte dit på (eventuellt rasistiskt motiverad) misshandel. Deras offer kunde efter attacken uppvisa, förutom blåmärken, även bitmärken.
* Zlatan (och Mellberg och Wilhelmsson) trotsar demonstrativt Lagerbäcks utegångsförbud i Göteborg och går istället på krogen, när Lagerbäck vidtar rättmätiga sanktioner strejkar Zlatan. Zlatan stjäl en straff av Kim Källström.
Et cetera.
På det hela taget verkar många internationella fotbollsspelare påminna på ett obehagligt sätt om barn i 2-3 årsåldern (som kör Ferrari).
Svårt att hitta sympatier för dem, ärligt talat.
Men.
Mathias Herget.
Varför heter det här inlägget så?
Pja och pja igen.
Jag gillar verkligen att se tyska landslaget. Och tidigare Västtyska landslaget, där Herget spelade.
De är som en maskin.
Och det är underbart.
Elegans och kraft. Vorsprung durch technik.
De är fotbollens motsvarighet till Mercedes.
En av mina kompisar kallar tyska landslaget kort och gott för "stöveltrampet". Han förstår inte skönheten i den s.k. tyska modellen.
Speciellt gillar jag tyska försvarsspelare. Som t.ex. då Mathias Herget. Eller Hans-Peter Briegel. Eller Karlheniz Förster.
Vilka namn!
Och vilka spelare: ingen kan dra dig i tröjan som en Klaus Augenthaler, ingen kan sparka dig över hälsenorna som en Jurgen Kohler och ingen kan strutta omkring i en tysk ishockeyfrisyr lika nonchalant som en Andreas Brehme.
Och i detta, kära vänner, ligger en stor skönhet.
Jäklar
Har smält det skedda i nästan en vecka och det börjar kännas lite bättre. Jag är i nyorienteringsfasen av min kris, kanske.
Vi tar det kort och koncist:
Jag bröt Stockholm marathon vid Tegelbacken. 5-6 km kvar till mål. Hade då varit riktigt trött i närmare en mil och dödstrött sedan Västerbron, ca 2 km tidigare. På söder mälarstrand domnade armarna, vilket de iofs gjorde i fjol också bara lite senare i loppet. Efter Västerbron kom kramp. Brukar aldrig få kramp när jag springer, minns inte att det händ överhuvudtaget. Men nu kom den. I vader, lår och armar. Kunde inte springa.
Kunde som bäst gå i modererat takt.
Det kändes inte tilltalande.
Bröt. Delade taxi till stadion med en ledsen norrman.
Kunde inte sova på hela den följande natten.
Besviken.
Frågor på det?
Nätänkte väl det.
Då går vi vidare.
