Thomas blogg

Fotbolls-Em har kommit igång rejält. Det torde väl inte undgått ens den minst fotbollsintresserade?
T.o.m. personer som mer eller mindre aktivt strider emot fotbollen som sak och företeelse berörs.
Jag pratar här inte enbart om min svärmor (som kallar fotboll för "fördumningsprocessen"). Utan även om min fru.
Hursomhelst tycker jag att mitt eget intresse svalnat betydligt med åren. Visst såg jag hela sverigematchen och visst har jag sett snuttar av andra matcher. Men inte alls som tidigare.
Sitter nu och skriver detta medan Schweiz möter Turkiet, t.ex.
Det är helt enkelt inte lika roligt att se landslagsfotboll som tidigare.

Varför är det inte roligt att följa internationell fotboll längre?
Pja.
En anledning är mediabevakningen som övergått från att vara hysterisk till rent skrattretande: Expressens webbupplaga kablade häromdagen ut "nyheten" som visas här ovan.
Spelarna äter lunch! Stoppa pressarna!
Allt Zlatan säger analyseras som vore han Nostradamus eller möjligen riksbankschef. Och vad han än säger så "sänder det chockvågor" som "skakar landslaget" och eventuellt leder det till ett "panikmöte".
Om Zlatan skulle ha ojämn avföring en dag skulle mediasverige rämna.

Dessutom verkar elitfotbollsspelare i alla länder göra allt de kan för att framstå som motbjudande, giriga småpojkar.
Några exempel:
* Marcel Desailly glömde bort var han parkerat sin svindyra bil - lösning på problemet: gå och köpa en ny!
* Jonathan Woodgate och Lee Bowyer åkte dit på (eventuellt rasistiskt motiverad) misshandel. Deras offer kunde efter attacken uppvisa, förutom blåmärken, även bitmärken.
* Zlatan (och Mellberg och Wilhelmsson) trotsar demonstrativt Lagerbäcks utegångsförbud i Göteborg och går istället på krogen, när Lagerbäck vidtar rättmätiga sanktioner strejkar Zlatan. Zlatan stjäl en straff av Kim Källström.
Et cetera.
På det hela taget verkar många internationella fotbollsspelare påminna på ett obehagligt sätt om barn i 2-3 årsåldern (som kör Ferrari).
Svårt att hitta sympatier för dem, ärligt talat.

Men.
Mathias Herget.
Varför heter det här inlägget så?
Pja och pja igen.
Jag gillar verkligen att se tyska landslaget. Och tidigare Västtyska landslaget, där Herget spelade.
De är som en maskin.
Och det är underbart.
Elegans och kraft. Vorsprung durch technik.
De är fotbollens motsvarighet till Mercedes.
En av mina kompisar kallar tyska landslaget kort och gott för "stöveltrampet". Han förstår inte skönheten i den s.k. tyska modellen.
Speciellt gillar jag tyska försvarsspelare. Som t.ex. då Mathias Herget. Eller Hans-Peter Briegel. Eller Karlheniz Förster.
Vilka namn!
Och vilka spelare: ingen kan dra dig i tröjan som en Klaus Augenthaler, ingen kan sparka dig över hälsenorna som en Jurgen Kohler och ingen kan strutta omkring i en tysk ishockeyfrisyr lika nonchalant som en Andreas Brehme.
Och i detta, kära vänner, ligger en stor skönhet.