Groundhog Day
Rätt bra film det där. Groundhog Day.
På svenska hette den typ "Måndag Hela Veckan". Bill Murray i huvudrollen som ärkesvin som lever om samma dag gång på gång. Han vaknar till samma låt på klockradion, det är samma datum, samma saker händer. Han har fastnat på en specifik dag. Som råkar kallas Groundhog Day. Många har säkert sett den filmen. Har blivit en sorts modern halvlklassiker.
Visst kan det kännas sådär även i verkliga livet?
Speciellt brukar jag tänka på det när jag sitter halvt medvetslös efter middagen och kollar Bolibompa med sonen. Det känns som att det är den där blonda tjejen som är programledare varenda dag. Trots att man vet att hon bara leder programmet på tisdagar.
"IIIiit´s Groundhog Tuesday!"?
Every Day Is Like Tuesday?
Kanske det.
Tiden bara försvinner. Rinner iväg. Tisdag följs av tisdag utan att man passerar "Gå" (och vanligen utan att man "inkasserar kr. 4000")
Pratade en gång med en gammal kvinna som ojade sig över hur snabbt hon tyckte att tiden går:
"Var tar tiden vägen nuförtiden" jämrade hon sig "Det är så här; man vaknar, man stoppar ner ena benet i långkalsongerna, man stoppar ner andra benet i långkalsongerna. Sen är det dags att lägga sig igen."
Vet inte om jag håller med henne till 100%. Men hon hade en smärre poäng. Veckorna går extremt fort.
För fort? Egentligen inte, jagmenar ju snabbare vi blir av med den här j-a skämtvintern ju bättre.
Längtan efter sommaren har officiellt börjat.
Jag är less på att Kramfors trottoarer bäst beträds med skridskor.
Jag vill inte att det ska regna i januari.
Et cetera.
Tiden fram till sommaren kan egentligen inte gå nog fort.
Men samtidigt innebär förstås varje vecka som passerar också att liemannen kommer en vecka närmare...om man ska se saken från den inte fullt så ljusa sidan.
(Every Day Is Like Tuesday? Morrisseyreferens förstås!)
På svenska hette den typ "Måndag Hela Veckan". Bill Murray i huvudrollen som ärkesvin som lever om samma dag gång på gång. Han vaknar till samma låt på klockradion, det är samma datum, samma saker händer. Han har fastnat på en specifik dag. Som råkar kallas Groundhog Day. Många har säkert sett den filmen. Har blivit en sorts modern halvlklassiker.
Visst kan det kännas sådär även i verkliga livet?
Speciellt brukar jag tänka på det när jag sitter halvt medvetslös efter middagen och kollar Bolibompa med sonen. Det känns som att det är den där blonda tjejen som är programledare varenda dag. Trots att man vet att hon bara leder programmet på tisdagar.
"IIIiit´s Groundhog Tuesday!"?
Every Day Is Like Tuesday?
Kanske det.
Tiden bara försvinner. Rinner iväg. Tisdag följs av tisdag utan att man passerar "Gå" (och vanligen utan att man "inkasserar kr. 4000")
Pratade en gång med en gammal kvinna som ojade sig över hur snabbt hon tyckte att tiden går:
"Var tar tiden vägen nuförtiden" jämrade hon sig "Det är så här; man vaknar, man stoppar ner ena benet i långkalsongerna, man stoppar ner andra benet i långkalsongerna. Sen är det dags att lägga sig igen."
Vet inte om jag håller med henne till 100%. Men hon hade en smärre poäng. Veckorna går extremt fort.
För fort? Egentligen inte, jagmenar ju snabbare vi blir av med den här j-a skämtvintern ju bättre.
Längtan efter sommaren har officiellt börjat.
Jag är less på att Kramfors trottoarer bäst beträds med skridskor.
Jag vill inte att det ska regna i januari.
Et cetera.
Tiden fram till sommaren kan egentligen inte gå nog fort.
Men samtidigt innebär förstås varje vecka som passerar också att liemannen kommer en vecka närmare...om man ska se saken från den inte fullt så ljusa sidan.
(Every Day Is Like Tuesday? Morrisseyreferens förstås!)
Kommentarer
Trackback
