Thomas blogg

Så brukade en av mina kompisar säga. Att smärta är en livsstil.
Mest frekvent använde han uttrycket efter att ha blivit nedsparkad av en rysk fotbollsspelare. Kanske kan man hitta lite av anledningen till att min kompis så småningom blev polis där?
Iallafall.
Har varit på kurs och lärt mig många olika saker. Bland annat om hur barn upplever (fysisk) smärta.
De smärtimpulser som kommer in i kroppen moduleras på många olika sätt. Bland annat finns kraftiga smärthämmande system som - faktiskt - minskar den smärta vi upplever när vi gör oss illa. Dessa system är alltid i funktion. Så fort vi slår i t.ex. lilltån på det där väldigt smärtsamma sättet som man ibland gör (ofta på morgonen, ofta mot ett bordsben eller en tröskel) så skulle vi fått ännu mer ont ifall det inte frisatts en massa smärtlindrande signalsubstanser i vår hjärna och i vår ryggmärg.
Det är bl.a. detta system som utnyttjas vid akupunktur.
Och här är kruxet:
Kroppens egna smärthämmande system börjar inte utvecklas förän i tvåårsåldern.
Brrrrr.
Jag tänker på hur det såg ut när sonen lärde sig att gå.
Han slog sig gång på gång.
Upp-omkull-gråta-upp-omkull-gråta osv osv.
Flera gånger såg det lite otäckt ut när han ramlade.
"Asch, småbarn slår sig inte på samma sätt som vuxna" försökte jag tänka då. För att lugna ner mig lite.
Och jag hade rätt, visar det sig.
Små barn får förvisso inte lika ont som vuxna när de ramlar.
De får ondare.
Ingen bra tanke, det där.