Styrelsen Remembered
Har nu tjorvat i en halvtimme för att kunna lägga ut en ljudfil med mitt gamla band. Nu ger jag upp. Jag saknar att spela i band. Det var jäkligt kul. Är jäkligt kul, förmodligen.
En del av det vi gjorde var väl kanske inte helt behagligt att lyssna på. Men vi hade våra stunder.
Någon gång ibland klickade allt in i rätt hjulspår och det hände att nackhåren reste sig på ett sätt som jag aldrig upplevt när jag bara lyssnar på musik. Eller när jag gjort något annat heller, egentligen.
Det är svårt att beskriva de där stunderna.
Plötsligt lät det bra. En låt man spelat 10 gånger i rad låter plötsligt bra när man spelar den en elfte gång.
Förvånat försökte man bibehålla vad det än var som plötsligt stämde genom hela låten.
Att spela blev vid dessa tillfällen lite grann som att försöka bära en bräddfylld kaffekopp genom ett rum befolkat med elefanter på jenkakurs utan att spilla en droppe. Eller att obemärkt försöka smuggla Måns Zelmerlöv tvärs över en högstadieskolgård koloniserad av hundratals hysteriska tonårstjejer med "Vi Älskar Måns"-plakat i sina skolväskor.
Fast ändå enkelt.
Det är det som är det häftigaste.
Vi hade flera olika namn. Mest kallade vi oss Styrelsen.
Eftersom vi aldrig kunde bestämma oss för någonting.
