Packning
Bland det bästa med att flytta är att gräva i gamla papper.
I och för sig finns det också en och annan nackdel med denna, min förkärlek för att rota i gamla skolkataloger och sparade uppsatser från mellanstadiet.
"Tidseffektivt" är t.ex. en beskrivning som passar dåligt på min metod att städa ur bokhyllan.
Hittade idag ett kort på min lekisklass. Fotat 1979.
Det slog mig att jag faktiskt visste vad de flesta på kortet gör nuförtiden. De flesta från mitt lekis har lyckats bra, åtminstone har det gått bra för oss ur ett rent professionella perspektiv. Vi visade oss växa upp som en veritabel provkarta över olika medeklassyrken: två civ. ing., en tandläkare, en civ. ekonom osv.
En som det inte gått så bra för var väl möjligen vår fröken som, såvitt jag vet, är stendöd.
Antingen det, eller så är hon runt 100 år gammal. Har dessutom för mig att jag sett hennes dödsannons.
Jag gillade henne.
Hon hette Margareta och jag minns att jag skrev brev till henne några år efter jag slutat lekis.
En av killarna är numera nykter narkoman. Hans liv har således innehållit problem av lite annan kaliber än våndor över pensionssparandet och andra medelklassfjanterier. Han var en av de roligaste på lekis och den jag höll kontakt med längst. Minns hur han en mycket ostadig sommarkväll jagade vilt främmande cyklister genom luleånatten under utstötanden av skällande läten.
Han lekte helt enkelt hund.
Vilket man naturligtvis skulle förstå genom att han tillverkat en turban av sin jeansjacka. Man kanske bör förtydliga att han vid det här tillfället lämnat lekis. Han var faktiskt lite drygt 20 år gammal.
Hoppas det går bra för grabben.
När jag kollade mitt lekiskort slog det mig också att sonen, faktiskt, går att se en aning i fadern.
Det gav mig en bra känsla. Om än man förstås måste se sonen som en enorm förädling av prototypen.
I och för sig finns det också en och annan nackdel med denna, min förkärlek för att rota i gamla skolkataloger och sparade uppsatser från mellanstadiet.
"Tidseffektivt" är t.ex. en beskrivning som passar dåligt på min metod att städa ur bokhyllan.
Hittade idag ett kort på min lekisklass. Fotat 1979.
Det slog mig att jag faktiskt visste vad de flesta på kortet gör nuförtiden. De flesta från mitt lekis har lyckats bra, åtminstone har det gått bra för oss ur ett rent professionella perspektiv. Vi visade oss växa upp som en veritabel provkarta över olika medeklassyrken: två civ. ing., en tandläkare, en civ. ekonom osv.
En som det inte gått så bra för var väl möjligen vår fröken som, såvitt jag vet, är stendöd.
Antingen det, eller så är hon runt 100 år gammal. Har dessutom för mig att jag sett hennes dödsannons.
Jag gillade henne.
Hon hette Margareta och jag minns att jag skrev brev till henne några år efter jag slutat lekis.
En av killarna är numera nykter narkoman. Hans liv har således innehållit problem av lite annan kaliber än våndor över pensionssparandet och andra medelklassfjanterier. Han var en av de roligaste på lekis och den jag höll kontakt med längst. Minns hur han en mycket ostadig sommarkväll jagade vilt främmande cyklister genom luleånatten under utstötanden av skällande läten.
Han lekte helt enkelt hund.
Vilket man naturligtvis skulle förstå genom att han tillverkat en turban av sin jeansjacka. Man kanske bör förtydliga att han vid det här tillfället lämnat lekis. Han var faktiskt lite drygt 20 år gammal.
Hoppas det går bra för grabben.
När jag kollade mitt lekiskort slog det mig också att sonen, faktiskt, går att se en aning i fadern.
Det gav mig en bra känsla. Om än man förstås måste se sonen som en enorm förädling av prototypen.
Kommentarer
Trackback
