The Writing Was On The Wall
Ytterligare lite tid har gått sedan mitt debakel på Stockholms gator. Dvs. sedan jag bröt Stockholm marathon efter närmare 37 mödosamma, men i slutändan helt meningslösa kilometrar. Jag börjar kunna se lite mer balanserat på det inträffade.
Det var ju ändå ingen idé.
Tecknen, vissa skulle säga järtecknen, fanns tydligt där.
Hör här bara:
När jag skulle lämna Kramfors meddelst buss, precis innan bussen skulle avgå blev chauffören överfallen av en s.k. kamphund. Allmän villervalla utbröt. Hundens tatuerade och aningen fladdrige ägare lyckades i sista momangen förhindra sin best att göra ett andra utfall mot den förvånade chauffören.
Polis tillkallades.
Röster höjdes i falsett.
Inte bästa sättet att börja en resa som ska föra dig till ett viktigt mål.
Väl i Stockholm var det varmt. Satt på balkongen och läste tidningen på morgonkvisten. Hällde upp tretår på morgonkaffet när jag läste att medicins expertis avrådde alla marathonlöpare från att dricka kaffe överhuvudtaget, när det var så varmt.
Ytterligare bad vibes.
Starten går utan problem. Kommer till första vätskekontrollen. Där står en man på en s.k. väggris och håller upp ett stort plakat på vilket man kan läsa: "THOMAS! DET ÄR INGEN IDÈ - DU ÄR REDAN TRÖTT"
Hygglo.
Med tanke på ovanstående förutsättningar tycker jag ändå att jag gjorde det bra som tog mig så långt som jag gjorde.
Det var ju ändå ingen idé.
Tecknen, vissa skulle säga järtecknen, fanns tydligt där.
Hör här bara:
När jag skulle lämna Kramfors meddelst buss, precis innan bussen skulle avgå blev chauffören överfallen av en s.k. kamphund. Allmän villervalla utbröt. Hundens tatuerade och aningen fladdrige ägare lyckades i sista momangen förhindra sin best att göra ett andra utfall mot den förvånade chauffören.
Polis tillkallades.
Röster höjdes i falsett.
Inte bästa sättet att börja en resa som ska föra dig till ett viktigt mål.
Väl i Stockholm var det varmt. Satt på balkongen och läste tidningen på morgonkvisten. Hällde upp tretår på morgonkaffet när jag läste att medicins expertis avrådde alla marathonlöpare från att dricka kaffe överhuvudtaget, när det var så varmt.
Ytterligare bad vibes.
Starten går utan problem. Kommer till första vätskekontrollen. Där står en man på en s.k. väggris och håller upp ett stort plakat på vilket man kan läsa: "THOMAS! DET ÄR INGEN IDÈ - DU ÄR REDAN TRÖTT"
Hygglo.
Med tanke på ovanstående förutsättningar tycker jag ändå att jag gjorde det bra som tog mig så långt som jag gjorde.
Examensdags
Hustrun har grymtat gutturalt vid köksbordet de senaste kvällarna.
Detta kan betyda två saker. Och eftersom jag inte längre spelar fotboll aktivt så kan det bara betyda att hon håller på att sätta betyg på sina elever.
Känns lite grann som att jag ska få mitt terminsbetyg på lördag. Eller åtminstone som jag ska tentera.
Läste någonstans att man inte ska tänka så inför tävlingar, speciellt inte tävlingar man genomför som motionär.
Det är likafullt min känsla inför det marathonlopp som ska genomföras.
Nästa (vrickade) mentala bild:
När jag tränat i vår har det ibland känts som jag har blivit utsläppt i ett gigantiskt snabbköp där jag har på mig en begränsad tid att rafsa åt mig varor gratis.
Har sett något sånt TV-program, vill jag minnas.
Alltså. Tanken jag får är att rafsa ihop så mycket träning som möjligt på så kort tid som möjligt för att stå ut sista 10 km på lördag.
Skruvat? Kanske.
Men likväl.
Och det är just sista 10-12 km av loppet som man tränar för.
Det står fullt klart efter förra årets duvning.
Helt oberörd vid 25 km, trött vid 30 km, halverst död vid 35.
Ska verkligen bli kul detta!
Detta kan betyda två saker. Och eftersom jag inte längre spelar fotboll aktivt så kan det bara betyda att hon håller på att sätta betyg på sina elever.
Känns lite grann som att jag ska få mitt terminsbetyg på lördag. Eller åtminstone som jag ska tentera.
Läste någonstans att man inte ska tänka så inför tävlingar, speciellt inte tävlingar man genomför som motionär.
Det är likafullt min känsla inför det marathonlopp som ska genomföras.
Nästa (vrickade) mentala bild:
När jag tränat i vår har det ibland känts som jag har blivit utsläppt i ett gigantiskt snabbköp där jag har på mig en begränsad tid att rafsa åt mig varor gratis.
Har sett något sånt TV-program, vill jag minnas.
Alltså. Tanken jag får är att rafsa ihop så mycket träning som möjligt på så kort tid som möjligt för att stå ut sista 10 km på lördag.
Skruvat? Kanske.
Men likväl.
Och det är just sista 10-12 km av loppet som man tränar för.
Det står fullt klart efter förra årets duvning.
Helt oberörd vid 25 km, trött vid 30 km, halverst död vid 35.
Ska verkligen bli kul detta!
"GERRARD! HJÄLP!"
Detta med att vara supporter till Liverpool FC har sina sidor.
På minuskontot finns de flesta av ligasäsongerna från 1990 till dags dato. Man har fått ut med att se spelare värvas till klubben som fått en att skämmas hemma i TV-soffan (inte bara El-Hadji Diouf och Julian Dicks, tyvärr). Och allra senast nu har man fått bevittna hur klubben sålts till två amerikaner som uteslutande verkar vara intresserade av att använda klubben som mjölkkossa.
Men.
Man har också fått uppleva händelser som Champions League finalen 2005, UEFA-cupfinalen 2001 och den otroliga matchen mot Olympiakos 2005.
Och så matchen igår.
Helt galet.
Fotboll blir inte mycket mer spännande än vad det var igår. Den fotboll som presterades för dagen var väl sådär. Det fanns enstaka ljuspunkter, förstås. Torres 2-1 mål till exempel. Eller Theo Walcotts långa löpning till 2-2.
Men matchens behållning var dramatiken.
Den blev nog lite för mycket för undertecknad.
När jag till slut, efter stora svårigheter, somnade vaknade jag strax av att jag skrek i sömnen:
"GERRARD! HJÄLP!"
För att vara mer exakt vaknade jag av skriket samt av att den märkligt nog ganska roade hustrun knuffade till mig. Hon påstår dessutom att jag inte ropade "GERRARD!".
Visar bara hur mycket hon vet.
På minuskontot finns de flesta av ligasäsongerna från 1990 till dags dato. Man har fått ut med att se spelare värvas till klubben som fått en att skämmas hemma i TV-soffan (inte bara El-Hadji Diouf och Julian Dicks, tyvärr). Och allra senast nu har man fått bevittna hur klubben sålts till två amerikaner som uteslutande verkar vara intresserade av att använda klubben som mjölkkossa.
Men.
Man har också fått uppleva händelser som Champions League finalen 2005, UEFA-cupfinalen 2001 och den otroliga matchen mot Olympiakos 2005.
Och så matchen igår.
Helt galet.
Fotboll blir inte mycket mer spännande än vad det var igår. Den fotboll som presterades för dagen var väl sådär. Det fanns enstaka ljuspunkter, förstås. Torres 2-1 mål till exempel. Eller Theo Walcotts långa löpning till 2-2.
Men matchens behållning var dramatiken.
Den blev nog lite för mycket för undertecknad.
När jag till slut, efter stora svårigheter, somnade vaknade jag strax av att jag skrek i sömnen:
"GERRARD! HJÄLP!"
För att vara mer exakt vaknade jag av skriket samt av att den märkligt nog ganska roade hustrun knuffade till mig. Hon påstår dessutom att jag inte ropade "GERRARD!".
Visar bara hur mycket hon vet.
Gif Sundsvall
Var på Allsvensk premiär i Sundsvall.
Kan härmed meddela att när jag blir stor ska jag bli mittfältare. Och spela i Allsvenskan.
Kanske bli proffs senare.
Men först vara påläggskalv i Allsvenskan.
Ville bara meddela det.
Kan härmed meddela att när jag blir stor ska jag bli mittfältare. Och spela i Allsvenskan.
Kanske bli proffs senare.
Men först vara påläggskalv i Allsvenskan.
Ville bara meddela det.
Heja Dom Svarta
Sonen ger mig nya perspektiv på idrott.
Vi såg en trailer för något hjärndött hockeyprogram. Programmet hette typ "NHL-magasinet" eller något liknande.
Givetvis bestod trailern till 75% av slagsmålsscener.
"Titta! Boxning!", sa sonen. Och jag hade svårt att förklara för honom att det inte riktigt stämde.
Och nu fotboll.
I alla matcher jag ser kommer sonen och hejar på "de svarta".
"Heja de svarta", säger han.
"De svarta" är alltså domarna, som ju oftast är svartklädda.
Tycker det är bra.
Fint.
Ska försöka uppmuntra honom att behålla sina uppskattande ord för världens fotbollsdomare.
Göte
Jag brukar ibland köpa tidningen Runners World.
En i grund och botten fjantig tidning där det står nästan samma sak varje vecka. Det är reportage om träning, kåserier, intervjuer med mer eller mindre avdankade löpare etc. Jag älskar det förstås.
I senaste numret intervjuas en herre som heter Göte. Efternamnet minns jag inte i hastigheten. Han är 84-årig sprinter. Han gör 200 m. på runt 34 sekunder. Hans löparkarriär började vid 54 års ålder. Innan dess hade han jobbat på sjön.
Han berättar om hur han försakat sin familj under åren på sjön. Speciellt hustrun Dolly, som fick dra ett tungt lass med hem och barn. Det gav honom ständigt dåligt samvete.
Därför åkte han nu ingenstans utan Dolly.
Hon fick följa med på alla hans tävlingar. Och tävla verkade han göra rätt ofta.
Det där är en artikel man kan se ur många olika synvinklar.
Först och främst presterar han fantastiskt bra.
Men.
Kom att tänka på Dolly när jag själv var ute och sprang ikväll. När maken arbetade var han aldrig hemma så hon fick sköta allt. Efter att maken sedermera gick i pension och började löpträna som en tok har hon kuskat land och rike runt var och varannan helg för att se honom springa i olika veterantävlingar...
Vet inte vad man ska kalla Dollys hängivenhet. Kanske imponerande? Kanske något annat.
En i grund och botten fjantig tidning där det står nästan samma sak varje vecka. Det är reportage om träning, kåserier, intervjuer med mer eller mindre avdankade löpare etc. Jag älskar det förstås.
I senaste numret intervjuas en herre som heter Göte. Efternamnet minns jag inte i hastigheten. Han är 84-årig sprinter. Han gör 200 m. på runt 34 sekunder. Hans löparkarriär började vid 54 års ålder. Innan dess hade han jobbat på sjön.
Han berättar om hur han försakat sin familj under åren på sjön. Speciellt hustrun Dolly, som fick dra ett tungt lass med hem och barn. Det gav honom ständigt dåligt samvete.
Därför åkte han nu ingenstans utan Dolly.
Hon fick följa med på alla hans tävlingar. Och tävla verkade han göra rätt ofta.
Det där är en artikel man kan se ur många olika synvinklar.
Först och främst presterar han fantastiskt bra.
Men.
Kom att tänka på Dolly när jag själv var ute och sprang ikväll. När maken arbetade var han aldrig hemma så hon fick sköta allt. Efter att maken sedermera gick i pension och började löpträna som en tok har hon kuskat land och rike runt var och varannan helg för att se honom springa i olika veterantävlingar...
Vet inte vad man ska kalla Dollys hängivenhet. Kanske imponerande? Kanske något annat.
Hockey
Ja, det var det där med det manliga psyket.
Har tänkt lite mer på det.
Att förlora är inte roligt för någon.
Rent allmänt skulle jag tro att män är sämre förlorare än kvinnor. Speciellt när det gäller sport. Vissa (män) sätter till och med stolthet i att vara dålig förlorare: "visa mig en god förlorare och jag ska visa dig en förlorare" är det visst någon som sagt.
Men.
Man kan hantera nederlag på olika sätt. Det var det jag tänkte på idag.
Såsom supporter av Luleå Hockey (för att inte tala om IFK Luleå) har man fått uppleva både framgångar och motgångar. Många, många förluster har genomlidits i Delfinen eller i någon TV-soffa.
När det gått dåligt har min och mina kamraters reaktioner varit ungefär så här:
"Vilka jävla clowner som spelar i det här laget!"
eller
"Amen GUD vad dom är dåliga!"
eller
"Inte konstigt att det går dåligt med såna här spelare som hellre dricker öl än tränar".
eller, klassikern:
"Vad var det jag sa!? Det är ändå ingen idé! Det här går inte! Det kommer ALDRIG att gå!"
Nu bor jag i Västernorrland. Har sammanlagt bott här i runt 5 år. Har även studerat det Västernorrländska psyket i motgångens stund:
"Jävla domare!"
eller:
"Jag är så jävla besviken på Börje"
eller:
"Det är synd att domaren vill sätta sig själv i fokus"
eller
"Grabbarna gör det bra idag, men jag har inga kommentarer till domarens insats".
En viss skillnad i attityd kan anas.
Norrbottenskuriren och NSD avrättar (verbalt) mer än gärna Luleå Hockeys tränare, spelare och styrelse.
Tidningen Ångermanland ägnar idag ett helt uppslag åt att avrätta gårdagens domare. Som vanligt.
Jag vet nu inte vad detta betyder. Men intressant är det.
Kanske är det helt enkelt så att MoDo har mer lojala supporters, som inte kan förmå sig själva till att se de egna felen och bristerna? Medan vi Lule-supporters mer än gärna vältrar oss i vår egen upplevda uselhet?
Undrar varför det är så. Om det är så.
"Det är ändå ingen idé! Vad var det jag sa!"
Har tänkt lite mer på det.
Att förlora är inte roligt för någon.
Rent allmänt skulle jag tro att män är sämre förlorare än kvinnor. Speciellt när det gäller sport. Vissa (män) sätter till och med stolthet i att vara dålig förlorare: "visa mig en god förlorare och jag ska visa dig en förlorare" är det visst någon som sagt.
Men.
Man kan hantera nederlag på olika sätt. Det var det jag tänkte på idag.
Såsom supporter av Luleå Hockey (för att inte tala om IFK Luleå) har man fått uppleva både framgångar och motgångar. Många, många förluster har genomlidits i Delfinen eller i någon TV-soffa.
När det gått dåligt har min och mina kamraters reaktioner varit ungefär så här:
"Vilka jävla clowner som spelar i det här laget!"
eller
"Amen GUD vad dom är dåliga!"
eller
"Inte konstigt att det går dåligt med såna här spelare som hellre dricker öl än tränar".
eller, klassikern:
"Vad var det jag sa!? Det är ändå ingen idé! Det här går inte! Det kommer ALDRIG att gå!"
Nu bor jag i Västernorrland. Har sammanlagt bott här i runt 5 år. Har även studerat det Västernorrländska psyket i motgångens stund:
"Jävla domare!"
eller:
"Jag är så jävla besviken på Börje"
eller:
"Det är synd att domaren vill sätta sig själv i fokus"
eller
"Grabbarna gör det bra idag, men jag har inga kommentarer till domarens insats".
En viss skillnad i attityd kan anas.
Norrbottenskuriren och NSD avrättar (verbalt) mer än gärna Luleå Hockeys tränare, spelare och styrelse.
Tidningen Ångermanland ägnar idag ett helt uppslag åt att avrätta gårdagens domare. Som vanligt.
Jag vet nu inte vad detta betyder. Men intressant är det.
Kanske är det helt enkelt så att MoDo har mer lojala supporters, som inte kan förmå sig själva till att se de egna felen och bristerna? Medan vi Lule-supporters mer än gärna vältrar oss i vår egen upplevda uselhet?
Undrar varför det är så. Om det är så.
"Det är ändå ingen idé! Vad var det jag sa!"
Den Bästa Sportdagen Någonsin?
O.K.
Det kanske är så att det inte var någon enskild superdag idag. Dvs. ingen mega-händelse skedde idag, inget som går att jämföra med t.ex. Luleå Hockeys SM-guld eller någon ligatitel till Liverpool.
Men.
Ändå har jag svårt att minnas någon dag när så många bra saker skedde samtidigt i sportvärlden.
Se här:
* Liverpool vann med 3-0. Ännu ett mål av El Nino.
* Luleå Hockey vann med kniven på strupen och säkrade på maximalt nervpirrande sätt fortsatt elitseriespel. Och man bjöds på en extremt underhållande intervju med Kari Eloranta, som hade ett ansikte rödare än Alex Fergusons nästipp.
* Manchester U. åkte ur FA-cupen. Efter att ha fått sin målvakt utvisad.
* Chelsea åkte ur FA-cupen efter torsk mot Barnsley.
* Stefan Holm tog VM-guld.
* Anders Södergren vann den mest klassiska världscuptävlingen, djupt inne i Mordor-riket (dvs. Norge). Inte bara vann dessutom, han var helt överlägsen. Extra bonus: ingen norrman ens på pallen.
* Charlott Kalla tvåa i Holmenkollen - samtidigt som Astrid Jakobsen åkte bort sina chanser till totala världscupen och Therese Johaug tappade vad som i 25 km såg ut som en seger. Jag ser framför mig en lusekoftklädd nation som gråter i sina Mack-öl. Sweet.
The future´s so bright I´ve got to wear shades.
10 000 Röda Rosor
...till Bo Johansson.
Tack Bo, för att man fått uppleva denna stora stund i norrbottniska idrottshistorien!
Dagens kvällsläsning: Mörkrets Hjärta. Sällsynt passande.
Tack Bo, för att man fått uppleva denna stora stund i norrbottniska idrottshistorien!
Dagens kvällsläsning: Mörkrets Hjärta. Sällsynt passande.
Elände
Sitter och skriver samtidigt som jag får glesa telefonrapporter från COOP Arena där min fader kollar Luleå HF mot Djurgårdens IF.
Det ser inte alls bra ut. 0-2 senast jag hörde något.
Och vem kan vara förvånad? Den här säsongen har varit mer eller mindre dödsdömd sedan länge.
Alltsedan den s.k. Obol-affären blev just en affär.
Mikael Renberg lämnade LHF efter käbbel om hans lön. Käbbel orsakat av Obol, förstås.
Inga pengar att värva spelare för, ja rentav inga pengar att ens hålla kvar de befintliga spelarna av riktigt hög klass innebar förstås att det skulle bli bottenstrid för LHF.
Såna var förutsättningarna från start.
Tack Bo Johansson.
Jättetack!
Man borde genomskådat honom.
Hela hans figur utstrålar lögnaktighet.
När man bor i Norrbotten har man ju flera gånger tidigare fått serverat liknande svindlande visioner som Bo Johansson serverade.
Historier om hur bra allt kommer bli. Snart. Alldelens strax. Ni ska få se. Det kan bli stort, det KOMMER bli stort!
Visionen om Stålverk 80.
Kalkonen som var Kallax Cargo.
Och så Obol.
Stålverk 80 gjorde inte Luleå till Sveriges fjärde största stad - det blev bara en gigantisk sandöken längst bort på SSAB området.
Kallax Cargo innebar inte ett gigantiskt lyft för länets arbetsmarknad - såvitt jag vet gick projektet i graven utan att ha inbringat en enda krona.
Obol innebar inte SM-guld för Luleå HF 2010 - det innebar kvalserien 2008 och stor risk för degradering.
I och för sig.
Hockey är ingen speciellt stor sport. Det är i själva verket en ganska hjärndöd idrott som allt färre människor verkar bry sig om.
Men ändå.
Luleå utan elitserielag skulle inte alls kännas bra.
Det ser inte alls bra ut. 0-2 senast jag hörde något.
Och vem kan vara förvånad? Den här säsongen har varit mer eller mindre dödsdömd sedan länge.
Alltsedan den s.k. Obol-affären blev just en affär.
Mikael Renberg lämnade LHF efter käbbel om hans lön. Käbbel orsakat av Obol, förstås.
Inga pengar att värva spelare för, ja rentav inga pengar att ens hålla kvar de befintliga spelarna av riktigt hög klass innebar förstås att det skulle bli bottenstrid för LHF.
Såna var förutsättningarna från start.
Tack Bo Johansson.
Jättetack!
Man borde genomskådat honom.
Hela hans figur utstrålar lögnaktighet.
När man bor i Norrbotten har man ju flera gånger tidigare fått serverat liknande svindlande visioner som Bo Johansson serverade.
Historier om hur bra allt kommer bli. Snart. Alldelens strax. Ni ska få se. Det kan bli stort, det KOMMER bli stort!
Visionen om Stålverk 80.
Kalkonen som var Kallax Cargo.
Och så Obol.
Stålverk 80 gjorde inte Luleå till Sveriges fjärde största stad - det blev bara en gigantisk sandöken längst bort på SSAB området.
Kallax Cargo innebar inte ett gigantiskt lyft för länets arbetsmarknad - såvitt jag vet gick projektet i graven utan att ha inbringat en enda krona.
Obol innebar inte SM-guld för Luleå HF 2010 - det innebar kvalserien 2008 och stor risk för degradering.
I och för sig.
Hockey är ingen speciellt stor sport. Det är i själva verket en ganska hjärndöd idrott som allt färre människor verkar bry sig om.
Men ändå.
Luleå utan elitserielag skulle inte alls kännas bra.
Idrottsgalan
Idrottsgalan ikväll.
Riktigt tråkigt.
Blä.
De riktiga idrottsgalorna är förstås de tävlingar som idrottarna utövar. Det är kul. När hockeyspelare ska leka Nobelpristagare blir slutresultatet däremot inte kul.
Om man bortser från själva det löjliga evenemanget, så kan man ändå roa sig med att spekulera om vem som skulle vunnit vilken kategori om jag själv och inte Idrottsakademin fått bestämma.
Here goes:
ÅRETS KVINNLIGA IDROTTARE
Nominerade: Therese Alshammar, Susanna Kallur, Carolina Klüft, Anja Pärson
Jag skulle valt: Anja Pärson.
Tror Idrottsakademin väljer: Anja Pärson
ÅRETS MANLIGE IDROTTARE
Nominerade: Mattias Ekström, Stefan Holm, Zlatan Ibrahimovic, Niclas Lidström.
Jag skulle valt: Niclas Lidström
Tror Idrottsakademin väljer. Zlatan.
ÅRETS LAG
Nominerade: Bowlinglandslaget 3-manna - damer, Mixstafettlaget - Skidskytte, Stafettlag - Längdskidor - herrar
Svenska Fotbollslandslaget - herrar
Jag skulle valt: Skidskyttelaget
Tror Idrottsakademin väljer: Fotbollslandslaget
ÅRETS LEDARE/TRÄNARE
Nominerade: Lars Lagerbäck - Fotboll, Inês Lopes - Rullstolsbasket, Anders Pärson - Alpint, Karin Torneklint - Friidrott
Jag skulle ha svårt att välja, eftersom jag inte vet vad Inez Lopez eller Karin Torneklint gjort.
Tror Idrottsakademin väljer: Karin Torneklint.
ÅRETS NYKOMLING
Nominerade. Magnus Arvidsson, Jens Byggmark, Caroline Hedwall, Charlotte Kalla
I rest my case. Även ifall Kallas stora genombrott kom de första dagarna 2008.
Tror däremot att Idrottsakademin är petiga med datumen och väljer Jens Byggmark.
ÅRETS PRESTATION
Nominerade: Therese Alshammar, Patrik Järbyn, Carolina Klüft, Mustafa Mohamed
Riktigt tung kategori.
Jag skulle valt Mustafa Mohammed, men jag är också ett stort fan av honom. Kanske inte helt obejektiv bedömning av hans insats kontra de andras.
Tror Idrottsakademin väljer Patrik Järbyn.
ÅRETS IDROTTARE MED FUNKTIONSHINDER
Nominerade: Basketlandslaget, Rullstolsbasket - herrar, Henrik Larsson - Biljard, Anders Olsson - Simning, Anna Polivanchuk - Simning
Kan inget om detta.
Chansar på att Rullstolslaget får priset, eftersom deras tränare är nominerad i en egen kategori!
JERRINGPRISET: Tror jag går till Zlatan. Jag skulle helst valt Mustafa Mohammed men han är skandalöst nog inte ens nominerad. Så då skulle jag valt Anja.
Riktigt tråkigt.
Blä.
De riktiga idrottsgalorna är förstås de tävlingar som idrottarna utövar. Det är kul. När hockeyspelare ska leka Nobelpristagare blir slutresultatet däremot inte kul.
Om man bortser från själva det löjliga evenemanget, så kan man ändå roa sig med att spekulera om vem som skulle vunnit vilken kategori om jag själv och inte Idrottsakademin fått bestämma.
Here goes:
ÅRETS KVINNLIGA IDROTTARE
Nominerade: Therese Alshammar, Susanna Kallur, Carolina Klüft, Anja Pärson
Jag skulle valt: Anja Pärson.
Tror Idrottsakademin väljer: Anja Pärson
ÅRETS MANLIGE IDROTTARE
Nominerade: Mattias Ekström, Stefan Holm, Zlatan Ibrahimovic, Niclas Lidström.
Jag skulle valt: Niclas Lidström
Tror Idrottsakademin väljer. Zlatan.
ÅRETS LAG
Nominerade: Bowlinglandslaget 3-manna - damer, Mixstafettlaget - Skidskytte, Stafettlag - Längdskidor - herrar
Svenska Fotbollslandslaget - herrar
Jag skulle valt: Skidskyttelaget
Tror Idrottsakademin väljer: Fotbollslandslaget
ÅRETS LEDARE/TRÄNARE
Nominerade: Lars Lagerbäck - Fotboll, Inês Lopes - Rullstolsbasket, Anders Pärson - Alpint, Karin Torneklint - Friidrott
Jag skulle ha svårt att välja, eftersom jag inte vet vad Inez Lopez eller Karin Torneklint gjort.
Tror Idrottsakademin väljer: Karin Torneklint.
ÅRETS NYKOMLING
Nominerade. Magnus Arvidsson, Jens Byggmark, Caroline Hedwall, Charlotte Kalla
I rest my case. Även ifall Kallas stora genombrott kom de första dagarna 2008.
Tror däremot att Idrottsakademin är petiga med datumen och väljer Jens Byggmark.
ÅRETS PRESTATION
Nominerade: Therese Alshammar, Patrik Järbyn, Carolina Klüft, Mustafa Mohamed
Riktigt tung kategori.
Jag skulle valt Mustafa Mohammed, men jag är också ett stort fan av honom. Kanske inte helt obejektiv bedömning av hans insats kontra de andras.
Tror Idrottsakademin väljer Patrik Järbyn.
ÅRETS IDROTTARE MED FUNKTIONSHINDER
Nominerade: Basketlandslaget, Rullstolsbasket - herrar, Henrik Larsson - Biljard, Anders Olsson - Simning, Anna Polivanchuk - Simning
Kan inget om detta.
Chansar på att Rullstolslaget får priset, eftersom deras tränare är nominerad i en egen kategori!
JERRINGPRISET: Tror jag går till Zlatan. Jag skulle helst valt Mustafa Mohammed men han är skandalöst nog inte ens nominerad. Så då skulle jag valt Anja.
Mardröm
Idag skulle ha kunnat vara en dag på 90-talet. Och det menar jag inte i en positiv bemärkelse.
Inte så att man kan titta i topplistorna och hitta band som R.E.M. och Nirvana där. Inte heller att Luleå Hockey skulle befinna sig närmare toppen än botten av elitserien.
Nej.
Inte så att man kan titta i topplistorna och hitta band som R.E.M. och Nirvana där. Inte heller att Luleå Hockey skulle befinna sig närmare toppen än botten av elitserien.
Nej.
De ovan nämnda ljuspunkterna från 90-talet är bortblåsta: topplistorna är gediget späckade med dynga och Luleå Hockey kan mycket väl åka ur elitserien till våren.
Däremot har vi en mauderat regering, precis som i början av 90 talet.
De norska skidåkarherrarna tog inte bara första och andra och tredjeplatsen i dagens världscuptävling; de tog även fjärde och femteplatsen.
Kräkningsframkallande. Precis som det var för 15 år sedan, när hysteriska Maranatakörer som skanderade "HEIA BJØRN!" gjorde sportsändningarna outhärdliga.
Och - värst av allt - Manchester United vann idag. På Anfield. Något som ger mig ännu fler fysiska symtom på ohälsa. Andnöd. Nervösa tics. Högt blodtryck. Yrsel. Magkatarr. Sannolikt sömnstörningar (men det är än så länge obekräftat förstås).
Enda ljuspunkten är att i dagens Manchester United ingår i alla fall ingen norsk.
Man får vara glad för det lilla.
Såg videokväll med Luuk idag. Var en repris tror jag. Gäst var Bodil Malmsten.
En märklig upplevelse.
Jag har alltid tyckt hon sett ut att vara bara några år äldre än mig. Så länge jag har vetat vem hon varit har jag tyckt hon sett exakt likadan ut. Runt 30. Typ.
Hux-flux ser hon nu ut att vara i sextioårsåldern.
Vilket visar sig vara hennes rätta ålder, när jag kollar på wikipedia.
Hon är äldre än farsan.
Förvirrande.
Sport
En dag med förtecken inom sportens värld.
1. Frestades i helgen av diverse ondsinta människor att anmäla mig till nästa års Stockholm Marathon. Nu har det ju hunnit gå några månader sedan man stapplade uppför Flemminggatan på andra varvet och plötsligt lät det frestande med ett nytt försök. Denna gång förhoppningsvis förskonad från dagisbaciller, skavsår och ett väder som skulle skrämt ihjäl en genomsnittlig kamel. Klickade in på loppets officiella site idag och såg en film om förra loppet. Är till 99% säker på att jag skymtar förbi, på väg upp mot slottet. Man ser mig (eller åtminstone ryggen på mig) i ett par sekunder faktiskt. Antingen är det jag eller någon med identisk blåsvart t-shirt och grå kepa. Tyckte jag höll stilen bra på filmen. Blev än mer inspirerad att anmäla mig igen.
2. Nils Liedholm har gått ur tiden. Bara att lyfta på hatten för en av de allra största. Hans meriter kan ingen annan svensk mäta sig med, ifall man räknar in spelar- och dessutom tränarkarriären.
Läste ett reportage om hur han tog hand om ett svenskt ungdomslag på resa i Italien för några år sedan. De blev hembjudna och Nils (eller möjligen hans fru) fixade lagets tvätt! Det är lätt att hitta många liknande historier. Liedholm verkar ha varit en riktig hedersknyffel.
En good guy.
Kan inte riktigt se Zlatan om 40 år tvättandes något anonymt ungdomslags shorts.
3. Just nu spelar Liverpool mot Besiktas i Champions League i en helt avgörande match. Här sitter jag vid datorn fast matchen går på TV.
Varför?
Är jag en idiot?
Nej, natuuuurligtvis inte.
Jag sitter här eftersom det går ett avsnitt av House på fyran. En TV serie som kommer igen varje tisdag (t.o.m. oftare än så ifall man, som vi ,har C+). Dagens match kommer däremot aldrig att upprepas, såklart. Därför ugglar jag här.
Ju.
1. Frestades i helgen av diverse ondsinta människor att anmäla mig till nästa års Stockholm Marathon. Nu har det ju hunnit gå några månader sedan man stapplade uppför Flemminggatan på andra varvet och plötsligt lät det frestande med ett nytt försök. Denna gång förhoppningsvis förskonad från dagisbaciller, skavsår och ett väder som skulle skrämt ihjäl en genomsnittlig kamel. Klickade in på loppets officiella site idag och såg en film om förra loppet. Är till 99% säker på att jag skymtar förbi, på väg upp mot slottet. Man ser mig (eller åtminstone ryggen på mig) i ett par sekunder faktiskt. Antingen är det jag eller någon med identisk blåsvart t-shirt och grå kepa. Tyckte jag höll stilen bra på filmen. Blev än mer inspirerad att anmäla mig igen.
2. Nils Liedholm har gått ur tiden. Bara att lyfta på hatten för en av de allra största. Hans meriter kan ingen annan svensk mäta sig med, ifall man räknar in spelar- och dessutom tränarkarriären.
Läste ett reportage om hur han tog hand om ett svenskt ungdomslag på resa i Italien för några år sedan. De blev hembjudna och Nils (eller möjligen hans fru) fixade lagets tvätt! Det är lätt att hitta många liknande historier. Liedholm verkar ha varit en riktig hedersknyffel.
En good guy.
Kan inte riktigt se Zlatan om 40 år tvättandes något anonymt ungdomslags shorts.
3. Just nu spelar Liverpool mot Besiktas i Champions League i en helt avgörande match. Här sitter jag vid datorn fast matchen går på TV.
Varför?
Är jag en idiot?
Nej, natuuuurligtvis inte.
Jag sitter här eftersom det går ett avsnitt av House på fyran. En TV serie som kommer igen varje tisdag (t.o.m. oftare än så ifall man, som vi ,har C+). Dagens match kommer däremot aldrig att upprepas, såklart. Därför ugglar jag här.
Ju.
JA!
Eller kanske ÄNTLIGEN!
Fel, Fel, Fel
Ånej!
Inte ännu ett (humorbefriat) inlägg om sport och friidrott!
Jag hör suckanden från norr till syd. Men jag kan inte hejda mig.
Hoppa gärna till något annat ifall sport i allmänhet och hinderlöpning i synnerhet framkallar kväljningskänslor.
Men.
Jag stör mig på Johan Esks krönika i Den Malligaste Morgontidningen.
Mustafa Mohammeds kanonlopp kommenteras kort och gott med att han är den nye "Fjärde Mannen", den nye Sven Nylander som aldrig någonsin tog en medalj (man kan med all säkerhet se fram emot nya klokskaper från Esk på samma tema efter dagens fyr-värkeri).
Men nu var det "Musse" saken gällde.
Förra gången det var final på 3000 meter var väl Mustafa tia? Sedan dess har han krossat ett klassiskt svenskt rekord och kommer nu fyra i sin andra större final.
Den eviga fyran? Eh?
Resten av Esks krönika går sedan ut på att förklara varför ingen kan slå någon kenyan i ett stort mästerskap bara eftersom de...är kenyaner.
Argumentationen är inte helt olik den som sa att det var "omöjligt" att springa under 4.00 på en engelsk mil.
Eller att det var "omöjligt" att slå Sovjetunionen i hockey.
Eller att det var "omöjligt" för Hammarby att vinna allsvenskan.
Självklart kan Mustafa Mohammed ta en medalj i ett stort internationellt mästerskap, säger jag.
Två hinder måste då övervinnas:
Det ena, enklare, är det rent fysiska. Hans personbästa är redan nu bättre än Mateelongs (bronsmedaljören från igår). Han är bara en sekund sämre än guldmedaljören från igår och tre sekunder efter Kemboi. Det är en del, men det är ingen evighet. Speciellt inte då man betänker att "Musse" inte alls ligger på någon extrem träningsnivå. Borde gå att öka ett eller två snäpp. Han tränar t.ex. mindre antal timmar än vad Gärderud gjorde. Borde finnas mer att plocka där.
Så långt är allt frid och fröjd.
Den svåraste utmaningen för Mustafa är istället mental.
Han (och alla experter) verkar vara eniga om att hans enda chans i en stor final är att den ska gå i ett jämnt och högt tempo.
Hur vet man det?
Det är lite Anders-Södergren-fenomen. Båda litar inte till sin spurt. Därför ligger de på stenhårt i en diffus förhoppning att...tja...jag vet inte vad de hoppas på egentligen. Igår såg vi att "Musse" inte kan spurta ifrån världens bästa hinderlöpare efter att ha agerat hare i 2600 meter.
Skitkonstigt? Nej, inte direkt.
Varför inte prova att ha mer is i magen? Lita på att kunna spurta ifrån sista 400 eller 800 även efter ett lopp i mask-tempo?
Han borde träna mentalt för att vara förberedd på alla sorters lopp. Att inte låsa fast sig vid att ett lopp måste utvecklas på precis ett visst sätt för att han ska kunna ha en chans.
För sånt där har en tendens att bli en självuppfyllande profetia.
Liksom påståendena om de "oslagbara" Kenyanerna.
De är bara oslagbara tills de fått stryk. Och det tror jag kommer ske under nästa OS.
Inte ännu ett (humorbefriat) inlägg om sport och friidrott!
Jag hör suckanden från norr till syd. Men jag kan inte hejda mig.
Hoppa gärna till något annat ifall sport i allmänhet och hinderlöpning i synnerhet framkallar kväljningskänslor.
Men.
Jag stör mig på Johan Esks krönika i Den Malligaste Morgontidningen.
Mustafa Mohammeds kanonlopp kommenteras kort och gott med att han är den nye "Fjärde Mannen", den nye Sven Nylander som aldrig någonsin tog en medalj (man kan med all säkerhet se fram emot nya klokskaper från Esk på samma tema efter dagens fyr-värkeri).
Men nu var det "Musse" saken gällde.
Förra gången det var final på 3000 meter var väl Mustafa tia? Sedan dess har han krossat ett klassiskt svenskt rekord och kommer nu fyra i sin andra större final.
Den eviga fyran? Eh?
Resten av Esks krönika går sedan ut på att förklara varför ingen kan slå någon kenyan i ett stort mästerskap bara eftersom de...är kenyaner.
Argumentationen är inte helt olik den som sa att det var "omöjligt" att springa under 4.00 på en engelsk mil.
Eller att det var "omöjligt" att slå Sovjetunionen i hockey.
Eller att det var "omöjligt" för Hammarby att vinna allsvenskan.
Självklart kan Mustafa Mohammed ta en medalj i ett stort internationellt mästerskap, säger jag.
Två hinder måste då övervinnas:
Det ena, enklare, är det rent fysiska. Hans personbästa är redan nu bättre än Mateelongs (bronsmedaljören från igår). Han är bara en sekund sämre än guldmedaljören från igår och tre sekunder efter Kemboi. Det är en del, men det är ingen evighet. Speciellt inte då man betänker att "Musse" inte alls ligger på någon extrem träningsnivå. Borde gå att öka ett eller två snäpp. Han tränar t.ex. mindre antal timmar än vad Gärderud gjorde. Borde finnas mer att plocka där.
Så långt är allt frid och fröjd.
Den svåraste utmaningen för Mustafa är istället mental.
Han (och alla experter) verkar vara eniga om att hans enda chans i en stor final är att den ska gå i ett jämnt och högt tempo.
Hur vet man det?
Det är lite Anders-Södergren-fenomen. Båda litar inte till sin spurt. Därför ligger de på stenhårt i en diffus förhoppning att...tja...jag vet inte vad de hoppas på egentligen. Igår såg vi att "Musse" inte kan spurta ifrån världens bästa hinderlöpare efter att ha agerat hare i 2600 meter.
Skitkonstigt? Nej, inte direkt.
Varför inte prova att ha mer is i magen? Lita på att kunna spurta ifrån sista 400 eller 800 även efter ett lopp i mask-tempo?
Han borde träna mentalt för att vara förberedd på alla sorters lopp. Att inte låsa fast sig vid att ett lopp måste utvecklas på precis ett visst sätt för att han ska kunna ha en chans.
För sånt där har en tendens att bli en självuppfyllande profetia.
Liksom påståendena om de "oslagbara" Kenyanerna.
De är bara oslagbara tills de fått stryk. Och det tror jag kommer ske under nästa OS.
