Fel, Fel, Fel
Ånej!
Inte ännu ett (humorbefriat) inlägg om sport och friidrott!
Jag hör suckanden från norr till syd. Men jag kan inte hejda mig.
Hoppa gärna till något annat ifall sport i allmänhet och hinderlöpning i synnerhet framkallar kväljningskänslor.
Men.
Jag stör mig på Johan Esks krönika i Den Malligaste Morgontidningen.
Mustafa Mohammeds kanonlopp kommenteras kort och gott med att han är den nye "Fjärde Mannen", den nye Sven Nylander som aldrig någonsin tog en medalj (man kan med all säkerhet se fram emot nya klokskaper från Esk på samma tema efter dagens fyr-värkeri).
Men nu var det "Musse" saken gällde.
Förra gången det var final på 3000 meter var väl Mustafa tia? Sedan dess har han krossat ett klassiskt svenskt rekord och kommer nu fyra i sin andra större final.
Den eviga fyran? Eh?
Resten av Esks krönika går sedan ut på att förklara varför ingen kan slå någon kenyan i ett stort mästerskap bara eftersom de...är kenyaner.
Argumentationen är inte helt olik den som sa att det var "omöjligt" att springa under 4.00 på en engelsk mil.
Eller att det var "omöjligt" att slå Sovjetunionen i hockey.
Eller att det var "omöjligt" för Hammarby att vinna allsvenskan.
Självklart kan Mustafa Mohammed ta en medalj i ett stort internationellt mästerskap, säger jag.
Två hinder måste då övervinnas:
Det ena, enklare, är det rent fysiska. Hans personbästa är redan nu bättre än Mateelongs (bronsmedaljören från igår). Han är bara en sekund sämre än guldmedaljören från igår och tre sekunder efter Kemboi. Det är en del, men det är ingen evighet. Speciellt inte då man betänker att "Musse" inte alls ligger på någon extrem träningsnivå. Borde gå att öka ett eller två snäpp. Han tränar t.ex. mindre antal timmar än vad Gärderud gjorde. Borde finnas mer att plocka där.
Så långt är allt frid och fröjd.
Den svåraste utmaningen för Mustafa är istället mental.
Han (och alla experter) verkar vara eniga om att hans enda chans i en stor final är att den ska gå i ett jämnt och högt tempo.
Hur vet man det?
Det är lite Anders-Södergren-fenomen. Båda litar inte till sin spurt. Därför ligger de på stenhårt i en diffus förhoppning att...tja...jag vet inte vad de hoppas på egentligen. Igår såg vi att "Musse" inte kan spurta ifrån världens bästa hinderlöpare efter att ha agerat hare i 2600 meter.
Skitkonstigt? Nej, inte direkt.
Varför inte prova att ha mer is i magen? Lita på att kunna spurta ifrån sista 400 eller 800 även efter ett lopp i mask-tempo?
Han borde träna mentalt för att vara förberedd på alla sorters lopp. Att inte låsa fast sig vid att ett lopp måste utvecklas på precis ett visst sätt för att han ska kunna ha en chans.
För sånt där har en tendens att bli en självuppfyllande profetia.
Liksom påståendena om de "oslagbara" Kenyanerna.
De är bara oslagbara tills de fått stryk. Och det tror jag kommer ske under nästa OS.
Inte ännu ett (humorbefriat) inlägg om sport och friidrott!
Jag hör suckanden från norr till syd. Men jag kan inte hejda mig.
Hoppa gärna till något annat ifall sport i allmänhet och hinderlöpning i synnerhet framkallar kväljningskänslor.
Men.
Jag stör mig på Johan Esks krönika i Den Malligaste Morgontidningen.
Mustafa Mohammeds kanonlopp kommenteras kort och gott med att han är den nye "Fjärde Mannen", den nye Sven Nylander som aldrig någonsin tog en medalj (man kan med all säkerhet se fram emot nya klokskaper från Esk på samma tema efter dagens fyr-värkeri).
Men nu var det "Musse" saken gällde.
Förra gången det var final på 3000 meter var väl Mustafa tia? Sedan dess har han krossat ett klassiskt svenskt rekord och kommer nu fyra i sin andra större final.
Den eviga fyran? Eh?
Resten av Esks krönika går sedan ut på att förklara varför ingen kan slå någon kenyan i ett stort mästerskap bara eftersom de...är kenyaner.
Argumentationen är inte helt olik den som sa att det var "omöjligt" att springa under 4.00 på en engelsk mil.
Eller att det var "omöjligt" att slå Sovjetunionen i hockey.
Eller att det var "omöjligt" för Hammarby att vinna allsvenskan.
Självklart kan Mustafa Mohammed ta en medalj i ett stort internationellt mästerskap, säger jag.
Två hinder måste då övervinnas:
Det ena, enklare, är det rent fysiska. Hans personbästa är redan nu bättre än Mateelongs (bronsmedaljören från igår). Han är bara en sekund sämre än guldmedaljören från igår och tre sekunder efter Kemboi. Det är en del, men det är ingen evighet. Speciellt inte då man betänker att "Musse" inte alls ligger på någon extrem träningsnivå. Borde gå att öka ett eller två snäpp. Han tränar t.ex. mindre antal timmar än vad Gärderud gjorde. Borde finnas mer att plocka där.
Så långt är allt frid och fröjd.
Den svåraste utmaningen för Mustafa är istället mental.
Han (och alla experter) verkar vara eniga om att hans enda chans i en stor final är att den ska gå i ett jämnt och högt tempo.
Hur vet man det?
Det är lite Anders-Södergren-fenomen. Båda litar inte till sin spurt. Därför ligger de på stenhårt i en diffus förhoppning att...tja...jag vet inte vad de hoppas på egentligen. Igår såg vi att "Musse" inte kan spurta ifrån världens bästa hinderlöpare efter att ha agerat hare i 2600 meter.
Skitkonstigt? Nej, inte direkt.
Varför inte prova att ha mer is i magen? Lita på att kunna spurta ifrån sista 400 eller 800 även efter ett lopp i mask-tempo?
Han borde träna mentalt för att vara förberedd på alla sorters lopp. Att inte låsa fast sig vid att ett lopp måste utvecklas på precis ett visst sätt för att han ska kunna ha en chans.
För sånt där har en tendens att bli en självuppfyllande profetia.
Liksom påståendena om de "oslagbara" Kenyanerna.
De är bara oslagbara tills de fått stryk. Och det tror jag kommer ske under nästa OS.
Kommentarer
Trackback
