Thomas blogg

(scrolla ner för del 1!)
När jag öppnade ögonen igen befann jag mig i en industriort.
Centrala nervsystemet tickade igång, dopaminkranarna i hjärnan vreds på till full fräs.
Är man en gång uppväxt på en industriort känner man genast igen atmosfären. Aromen från koksverket i Luleå kräver möjligen viss tillvänjning för att riktigt uppskatta. Det är litegrann som att lära sig dricka kaffe, äta oliver eller att lyssna på Bob Dylans sångröst: det kan finnas en spärr man måste övervinna.
Doften från Väjafabriken sveper in mig i en trygg, hemtrevlig kokong.
Jag glider sakta över Sandöbron och lamslås av vyn som breder ut sig framför mig. Det är bedövande vackert. Inte som Norrbotten förstås, men vad är väl det? Tänker att här är så fint att man tammefanken kunde bo här. Inser sedan att jag ju faktiskt bor just i den här kommunen sedan flera år och jag blundar av välbehag.

När jag tittar igen befinner jag mig invid en man som knäböjer på en grönvitröd matta.
Framför honom hänger ett fotografi av Peter Forsberg. Mannen vänder ansiktet mot skyarna. Ur hans strupe kommer ett gutturalt läte. Diffust urskiljer jag vad han säger:
”Do-mar-jä-vel, do-mar-jä-vel, do-mar-jä-vel”.
Han vänder ansiktet ner mot mattan.
Hela proceduren upprepas sedan två gånger till.
Jag inser att jag nu befinner mig i Örnsköldsvik.
Jag noterar att mattan är placerad så mannen knäböjer vänd mot Domsjö.
Mannen avslutar sin ceremoni med att göra tecknet hockeydomarna visar för interference och lägga in en snus.

Jag beslutar mig för att försöka lära känna honom lite närmare. Eftersom han helt uppenbart är väldigt intresserad av idrott tycker jag det vore intressant att utvidga min bild av honom. Jag undrar vad han tycker om internationell politik. Jag frågar honom vad han anser om upproren i arabvärlden.
Hans ögon smalnar till springor.
- Jag ska berätta vad jag tycker, väser han. Det är DOMARNAS fel.
- Domarna?
-Ja. Wolmer Edkvist, Patrik Sjöberg, Börje Johansson [han spottar hastigt tre gånger över sin axel efter att ha sagt det sista namnet]...hela det där jävla gänget. De är mänsklighetens fiender. Litegrann är Fredrik Andersson också det. Iallafall är han det när Modo inte vinner.
-Ja Modo är allt er stolthet här i Övik?
-Stolthet och stolthet....Vi vet att vi är bäst så länge vi tillåts vara det. Men vi motarbetas hela tiden. Dels finns en konspiration som omfattar hela domarkåren. Jag brukar inte klaga på domarna men alla vet att det gäller speciella regler just för Modo. Om du undrat varför Modo inte vinner SM varje år så är det därför. Och som om det inte räcker med det motverkas laget av ledningen. En gång fick laget rentav order från klubbledningen att lägga sig. Borta mot Brynäs i SM finalen där Sedinarna var så bra. Alla vet att det var så. Dom fick läggorder, annars hade dom givetvis aldrig förlorat där.
Drömmen börjar nu tangera verkligheten på ett mycket förvirrande sätt.
Exakt den här konversationen har jag hört förut. I verkligheten.

Framför mig ligger E4 öppen. Den leder norrut mot det avlägsna Kaanans land.
Jag går in på Max och beställer ett skrovmål.

Jag svävar över glesbygd.
Den overkliga stämningen förstärks när jag bakom tallarna och granarna skymtar ett djurliv mer hemmastatt på savannen än i mellersta norrlands inland.
Jag tänker att jag måste drömma.
Om min plötsliga förmåga att spontant levitera var en smula besynnerlig är detta helt jäkla obegripligt. Lejon, även vita dylika, brukar inte skymta i granskog. Inte heller kameler eller tigrar. Men här står de likafullt.
Surrealismen tätnar när jag beträder den lokala fotbollsarenan. Inramningen förefaller helt normal. Det är en vackert belägen och välskött gräsyta. Runtomkring står en gles skara människor med hastigt stigande medelålder och en osviklig förmåga att över sina kaffekoppar i plast hitta kritiska kommentarer. Men detta är alls inte en normal fotbollsmatch i gärsgårdsserien någonstans, trots att alla yttre tecken alltså tydligt pekar åt det hållet. Det ena laget samtalar på portugisiska. Det andra laget samtalar i en blandning av olika slaviska dialekter, varav en av de mer svårdechiffrerade faktiskt kan vara Junselemål.
Jag blundar och när jag öppnar ögonen igen befinner jag mig återigen i en dröm.

Men någon annans dröm denna gång.
Jag sitter i en lekpark. Jag tror jag är på en musikfestival men jag är osäker. Runtom mig leker barn i den ljumma sensommarnatten. Längre bort dansar människor som om de vore hämtade från dokumentärfilmer om den första Gärdesfesten fast de här personerna har dessutom dreadlocks. De är involverade i fredlig samvaro med några killar med jeans och Ski-Doo kepor som dricker klar vätska ur PET flaskor utan etikett. Överallt glada människor. Jag ser inga tendenser till våld eller sura miner. Ingen vill slå någon annan på käften. Överallt musik, alla sorters musik. Det är blues, det är reggae, det är visor från Gällivare socken och det är en svagt sötaktig doft mellan granarna. Jag måste befinna mig inuti en dröm hos någon av de första så kallade gröna vågarna, tänker jag och blickar ner från läktaren som byggts i den sällsamma nipan. Det är ungefär som den där filmen, I Huvudet På John Malkovic, fast jag sitter instoppad i huvudet på någon som spelade i proggbandet Träd, Gräs och Stenar.
Exakt såhär måste deras fantasi ha sett ut 1971.
Möjligen ingick inte fullt så många 3G telefoner som jag ser nu i deras vision. Men i övrigt rakt av.

Jag blundar igen och när jag tittar kommer jag precis svävande fram till Sollefteå. Eller jag skulle iallafall ha gjort det ifall den verbformen hade existerat i Sollefteå. Som det blir nu så ”komma” jag till Sollefteå. Jag har rentav kommä till Sollefteå nu.
Jag står vid nipkanten på Remslesidan och tittar ner mot älven.
En skara människor har samlats på andra sidan. Det visar sig att man håller på att iscensätta en vikingabegravning av Jante. För drygt tio år sedan försökte man sjösätta en papier-maché figur symboliserande jantelagen. Detta skedde alltså i verkligheten. Jantefiguren skulle flyta iväg från Sollefteå. När han lämnade kommunen förväntade man sig att denna därefter skulle blomstra i alla sina dagar. Detta misslyckades under slapstickartade former när Jante vägrade flyta iväg som planerat. Nu hade man väntat länge på en ny chans. Man tänkte inte missta sig den här gången. De ansvariga för arrangemanget gick runt med en uppsyn som påminde om Charles Bronson i Death Wish. Jante skulle eldas upp på ett bål som fogats samman av gamla krognotor från några av kommunens politiker.
Jag blundade för att slippa den synen.

Senare fick jag höra att vatten hade läckt in genom ett sönderklippt och senare halvtaskigt hoptejpat kvitto. Bålet hade gått till botten och Jante hade återigen nästlat sig ur de illvilliga kommuntjänstemännens klor. Denna gång flöt han uppströms under oerhört invecklade former. Han färdades ända upp till Resele. Där togs han så väl om hand av den generösa befolkningen att han helt bytte sinnelag, började använda ord som ”jett” och ”gatt” i sitt dagliga tal och senare startade en Tai Chi akademi.

Den sportsliga misären tätnar alltmer. Igår förpassades mitt favoritlag i England, Liverpool FC, om inte till skräphögen så åtminstone den gudsförgätna Europa League. Samtidigt som Luleå Hockey, mitt favoritlag i hockey, inkasserade en dundrande derbyförlust mot Skellefteå AIK, för övrigt den åttonde raka förlusten mot SAIK på bortaplan. Jag tänker alltmer att det här är det sämsta sportåret någonsin.
Varför?
Jo, av den här anledningen:

Fotboll: Gehenna i stort och smått. Landslaget såg ofta totalt vilse ut och missade helt följdriktigt nästa VM. Känns som att en ny, mästerskapsfri tioårsperiod kan vara på väg att inledas. Åttiotalet revisited. Landslaget försökte bygga sitt spel på en spelare som dessvärre inte såg intresserad ut mer än stundvis och talangpoolen i övrigt var grund och oerhört grumlig. .
Ser man till Norrlandsfotbollen, vilket jag ju gärna gör, var det ännu värre. IFK Luleås totala misslyckande i tvåan kompletterades med att tränaren hoppade av med hänvisning till utmattningsdepression och förödmjukelsen i att hovnarrarna i Bodens BK vann serien. Div. 2 Norrland ser för övrigt alltmer ut som en byalagsserie och det är i sanning skämmigt att IFK Luleå harvar där år ut och år in. I Div 1 Norra kom naturligtvis ett Norrlandslag - Skellefteå - sist. Rentav toksist, monumentalt akterseglade och 10 poäng efter näst sista lag.
Så var det då detta med Liverpool. Våren 2009 var man alltså inte alls långt ifrån ligatiteln. Detta genom att bygga precis allting på en stark centrallinje. Truppen hade stora brister, bl.a. endast en användbar forward som dessutom var skadebenägen, men det kunde man ju hoppas skulle fixas under sommaren. I det antagandet fick man fel. Totalt fel. Under sommaren sålde man istället förra årets bästa spelare och ersatte med en långtidsskadad spelare som ännu i slutet av november inte startat en enda tävlingsmatch för klubben. Någon ny forward fick man inte se, däremot lastades enorma summor på en ytterback. Resultatet av den katastrofala transfersommaren har inte låtit vänta på sig: Liverpool har i skrivande stund ingen chans att vinna vare sig ligan eller Champions League. Det är bara för dåligt, inte minst med tanke på att man spenderat en kvarts miljard pund under nuvarande tränare.  

Skidåkning: Längdåkning för herrar har numer modifierats så det inte längre går ut på att åka snabbast. Istället går sporten ut på att åka så sakta som möjligt tills det återstår max 500 meter av loppen. Tyvärr är den åkare i världen som är bäst på att åka dessa 500 meter norsk och, som om det inte räckte, utrustad med en personlighet som får Karlsson På Taket att framstå som ödmjuk och Farmen-Christina som charmant. Han sopade hem samtliga distanser på VM där man inte behövde kunna åka fort. Det gav honom VM-guld på tre distanser. Sorgligt. Svenska herrarna lever kvar i den antika tron att man faktiskt bör kunna åka fort ett helt lopp, vallade bort sig och kammade noll. Ja, Anders Södergren, fick förstås äran att hjälpa Petter Northugg till VM-guld på 30 km och belönades för detta med ett silver. Det är för dåligt betalt.

Friidrott: Det svenska friidrottsundret nu officiellt över. Inte en endaste medalj på VM, efter stormakter som Puerto Rico, Cypern och Panama i medaljligan. Min hjälte Mustafa Mohammed vann inte ens Finnkampen, var sjuk på VM och snubblade på DN-galan. Tårframkallande!

Hockey: Landslagshockey fortsätter vara totalt ointressant. Vem, som inte har betalt för det, bryr sig längre om pajasturneringarna de spelar? Luleå Hockey såg ut att värva smart under sommaren, efter en hyfsad insats 08/09. Dessvärre verkar årets lagbygge, utan fjolårets två bästa spelare, mest påminna om ett korthus. För att göra saken värre så har Modo, som såg ut att vara på väg rätt åt Häcklefjäll genom gediget inkompetent sportchefsarbete, räddats av Peter Forsberg. Det gör tillvaron outsägligt mycket värre, såsom Norrbottning i exil här i landskapet där de sjunger när de pratar och där en spelning med Thin Lizzy utan några orginalmedlemmar är årets kulturella höjdpunkt.

Ljuspunkter? Få och långt emellan! På friidrottsfronten kanske det var när jag själv lyckades göra halvmaran på 1.35! Det var iaf det som gjorde mig gladast. Liverpool FC´s tre segrar mot Manchester U lättade tillfälligt upp stämningen, men de vann ju likförbannat ligan så det spelade mindre roll.
Nej.
För att hitta riktiga glädjeämnen måste man som vanligt se till svenska damlandslaget i längdåkning.
Brons på VM-stafetten och en mycket glädjande seger i världscupen förra helgen gav mig rysningar av välbehag. Sen tog man förstås medalj i sprintstafett också, alltid något, men sprint är och förblir inte riktig skidåkning för mig.

Man skulle kunna luras att tro att 2010 inte kan bli sämre. Det är fel. Det kan alltid, alltid bli sämre.  
Hur? Två ord: "Northugg" "OS-kung".

Vad: 219 (!) korta kapitel, baserat på brev och dagboksanteckningar från 19 människor som på ena eller andra sättet deltagit eller berörts av första världskriget.
Jag tyckte: 14 dagars lån på bibblan gjorde att jag tyvärr fick hoppa en hel del på slutet. Men. Ändå. Kanonbra. Gillar Peter E bäst när han är så här kortfattad.
Betyg: 4