Odyssé I Ångermanland 1
Jag svävar över glesbygd.
Den overkliga stämningen förstärks när jag bakom tallarna och granarna skymtar ett djurliv mer hemmastatt på savannen än i mellersta norrlands inland.
Jag tänker att jag måste drömma.
Om min plötsliga förmåga att spontant levitera var en smula besynnerlig är detta helt jäkla obegripligt. Lejon, även vita dylika, brukar inte skymta i granskog. Inte heller kameler eller tigrar. Men här står de likafullt.
Surrealismen tätnar när jag beträder den lokala fotbollsarenan. Inramningen förefaller helt normal. Det är en vackert belägen och välskött gräsyta. Runtomkring står en gles skara människor med hastigt stigande medelålder och en osviklig förmåga att över sina kaffekoppar i plast hitta kritiska kommentarer. Men detta är alls inte en normal fotbollsmatch i gärsgårdsserien någonstans, trots att alla yttre tecken alltså tydligt pekar åt det hållet. Det ena laget samtalar på portugisiska. Det andra laget samtalar i en blandning av olika slaviska dialekter, varav en av de mer svårdechiffrerade faktiskt kan vara Junselemål.
Jag blundar och när jag öppnar ögonen igen befinner jag mig återigen i en dröm.
Men någon annans dröm denna gång.
Jag sitter i en lekpark. Jag tror jag är på en musikfestival men jag är osäker. Runtom mig leker barn i den ljumma sensommarnatten. Längre bort dansar människor som om de vore hämtade från dokumentärfilmer om den första Gärdesfesten fast de här personerna har dessutom dreadlocks. De är involverade i fredlig samvaro med några killar med jeans och Ski-Doo kepor som dricker klar vätska ur PET flaskor utan etikett. Överallt glada människor. Jag ser inga tendenser till våld eller sura miner. Ingen vill slå någon annan på käften. Överallt musik, alla sorters musik. Det är blues, det är reggae, det är visor från Gällivare socken och det är en svagt sötaktig doft mellan granarna. Jag måste befinna mig inuti en dröm hos någon av de första så kallade gröna vågarna, tänker jag och blickar ner från läktaren som byggts i den sällsamma nipan. Det är ungefär som den där filmen, I Huvudet På John Malkovic, fast jag sitter instoppad i huvudet på någon som spelade i proggbandet Träd, Gräs och Stenar.
Exakt såhär måste deras fantasi ha sett ut 1971.
Möjligen ingick inte fullt så många 3G telefoner som jag ser nu i deras vision. Men i övrigt rakt av.
Jag blundar igen och när jag tittar kommer jag precis svävande fram till Sollefteå. Eller jag skulle iallafall ha gjort det ifall den verbformen hade existerat i Sollefteå. Som det blir nu så ”komma” jag till Sollefteå. Jag har rentav kommä till Sollefteå nu.
Jag står vid nipkanten på Remslesidan och tittar ner mot älven.
En skara människor har samlats på andra sidan. Det visar sig att man håller på att iscensätta en vikingabegravning av Jante. För drygt tio år sedan försökte man sjösätta en papier-maché figur symboliserande jantelagen. Detta skedde alltså i verkligheten. Jantefiguren skulle flyta iväg från Sollefteå. När han lämnade kommunen förväntade man sig att denna därefter skulle blomstra i alla sina dagar. Detta misslyckades under slapstickartade former när Jante vägrade flyta iväg som planerat. Nu hade man väntat länge på en ny chans. Man tänkte inte missta sig den här gången. De ansvariga för arrangemanget gick runt med en uppsyn som påminde om Charles Bronson i Death Wish. Jante skulle eldas upp på ett bål som fogats samman av gamla krognotor från några av kommunens politiker.
Jag blundade för att slippa den synen.
Senare fick jag höra att vatten hade läckt in genom ett sönderklippt och senare halvtaskigt hoptejpat kvitto. Bålet hade gått till botten och Jante hade återigen nästlat sig ur de illvilliga kommuntjänstemännens klor. Denna gång flöt han uppströms under oerhört invecklade former. Han färdades ända upp till Resele. Där togs han så väl om hand av den generösa befolkningen att han helt bytte sinnelag, började använda ord som ”jett” och ”gatt” i sitt dagliga tal och senare startade en Tai Chi akademi.
