På Film
Ibland är livet nästan exakt som en film. Såna tillfällen inträffar endast mycket sällan, men de händer trots allt. Min återkommande roll är då inte Luke Skywalker, Indiana Jones eller någon annan jag gärna (hrm) identifierar mig. Istället uppträder jag som Mr Bean.
Vi behöver alls inte gå in på tidigare klantigheter, men gårdagen var verkligen något extra. Här hemma har vi alla den s.k. "nya influensan". Förutom feber och huvudvärk har de otäcka grisviruset uppenbarligen gett mig ännu sämre finmotorisk förmåga.
Vi skulle lägga barnen. Hustrun hade den större, jag hade den mindre. Det är ingen överdrift att säga att tålamod var en bristvara på alla händer. Storpojken gallskrek och den yngre gnällde om man inte bar honom. Vi föräldrar gick omkring med kraftigt hopdragna ögonbryn och kort stubin. Försökte göra gröt, men upptäckte halvvägs genom de bestyren att ingridienser saknades.
Förbannat 1.
Välling istället. Naturligt-jävla-vis fanns inte någon ren nappflaska. I det läget stiger min kroppstemperatur från 39.2 till 39.4.
Förbannat 2.
Var tvungen att ställa ner pojken på golvet. Diskade med utan tvivel rödglödgad uppsyn, ackompanjerad av täta ljudmattor av jämmer utstötta av alla mänskliga varelser som vistades i huset. Slabbade snabbt ihop vällingen.
Då tar sig lillpojken in till sophinken.
Först blir han överraskad, eftersom vi brukar stänga ordentligt där. Och detta av en mycket enkel anledning: om man inte stänger grundligt mumsar yngste sonen i sig de gamla äggskal, batterier och snorpapper som finns där under diskbänken.
Förbannat 3.
Dock blir sonen som sagt lite förvånad över att han nu faktiskt lyckas nästla sig in i detta det för honom mest förbjudna stället i huset. Han tvekar och jag ser min chans. Jag gör ett blixtsnabbt utfall för att få tag på honom. Och stöter i den rörelsen ut nappflaskan över honom.
Förbannat 4.
MEGA-förbannat skulle man kunna säga.
Tog ett steg tillbaka. Betraktade förödelsen. Lillpojken stirrade frågande på mig, täckt av vällingpulver, vatten och kall välling. I bakgrunden protesterade hans storebror mot intag av nässpray på ett sätt som skulle kunnat blandas ihop med att någon drog ut hans fingernaglar med polygrip.
Blundade. Hoppades att allt skulle ha ordnat sig när jag tittade igen.
Öppnade ögonen.
Det hade inte ordnat sig.
Vi behöver alls inte gå in på tidigare klantigheter, men gårdagen var verkligen något extra. Här hemma har vi alla den s.k. "nya influensan". Förutom feber och huvudvärk har de otäcka grisviruset uppenbarligen gett mig ännu sämre finmotorisk förmåga.
Vi skulle lägga barnen. Hustrun hade den större, jag hade den mindre. Det är ingen överdrift att säga att tålamod var en bristvara på alla händer. Storpojken gallskrek och den yngre gnällde om man inte bar honom. Vi föräldrar gick omkring med kraftigt hopdragna ögonbryn och kort stubin. Försökte göra gröt, men upptäckte halvvägs genom de bestyren att ingridienser saknades.
Förbannat 1.
Välling istället. Naturligt-jävla-vis fanns inte någon ren nappflaska. I det läget stiger min kroppstemperatur från 39.2 till 39.4.
Förbannat 2.
Var tvungen att ställa ner pojken på golvet. Diskade med utan tvivel rödglödgad uppsyn, ackompanjerad av täta ljudmattor av jämmer utstötta av alla mänskliga varelser som vistades i huset. Slabbade snabbt ihop vällingen.
Då tar sig lillpojken in till sophinken.
Först blir han överraskad, eftersom vi brukar stänga ordentligt där. Och detta av en mycket enkel anledning: om man inte stänger grundligt mumsar yngste sonen i sig de gamla äggskal, batterier och snorpapper som finns där under diskbänken.
Förbannat 3.
Dock blir sonen som sagt lite förvånad över att han nu faktiskt lyckas nästla sig in i detta det för honom mest förbjudna stället i huset. Han tvekar och jag ser min chans. Jag gör ett blixtsnabbt utfall för att få tag på honom. Och stöter i den rörelsen ut nappflaskan över honom.
Förbannat 4.
MEGA-förbannat skulle man kunna säga.
Tog ett steg tillbaka. Betraktade förödelsen. Lillpojken stirrade frågande på mig, täckt av vällingpulver, vatten och kall välling. I bakgrunden protesterade hans storebror mot intag av nässpray på ett sätt som skulle kunnat blandas ihop med att någon drog ut hans fingernaglar med polygrip.
Blundade. Hoppades att allt skulle ha ordnat sig när jag tittade igen.
Öppnade ögonen.
Det hade inte ordnat sig.
Kommentarer
Trackback
