Ännu En Låt
-Jo. Det gjorde jag. Men det visar sig att jag missat en mycket viktig grej.
-Ja det kan man väl lugnt säga. Black Sabbath är ju ändå ett av de 2-3 bästa hårdrockbanden. Och du trodde deras bästa skivor var de två första. Och kanskke Sabbath Bloody Sabbath.
-Ja. Men nu har jag ju lyssnat på Vol. 4 och Master Of Reality. Måste säga att de som helheter är jäkligt bra. Bättre än Paranoid.
-Kanonbra.
-Ja. Kanon. Lyssna här.
Dagens Låt
Dagens Låt
-Jo det var lite så jag tänkte. Läget var lite kärvt där vid tretiden när yngst-pojken spydde i sängen.
-Hörde att du såg Echobelly på Hultsfredsfestivalen?
-Stämmer. 1994. Larra fick ett okaraktäristiskt frispel och dansade någon sorts Di Leva-dans framför scenen. Han hade förstås druckit en del California White. Det var lite folk på konserten. Sångerskans mick pajade.
-Ja se där. Gå och lägg dig nu för f-n.
-Ska bli
Dagens Låt
-Jo tackar som frågar. Vilket väder vi fått.
-Skojar du. Men vad gör du nuförtiden då du aldrig skriver på bloggen?
-Det jag inte gör är att sova för mycket. Du vet hur det är med spädbarn. Dessutom tänkte jag försöka få ut den där fotbollsboken nu. Helst i oktober.
-Å fan. Boken. Jaha.
-Så nu kommer jag nog mest lägga ut några sköna låtar här.
-Får väl nöja mig med det då.
1992
Ännu en kväll där jag sitter och mixtrar med media player och mitt låt-bibliotek. Det är verkligen till att ha sociala fritidsintressen...
Dagens spellista från 1992. Ett mycket mycket starkt år.
Ändå ska man komma ihåg att 1991 är ett av musikhistoriens bästa år (iallafall enligt mig). Men tillräckligt många bra band gav ut skivor 1992 för att göra även det till ett kanonår.
Se bara här:
Easy - Faith No More
Somethings´ Got To Give - Beastie Boys
Headacher - Bear Quartet
Remedy - The Black Crowes
No Rain - Blind Melon
Beach Boy - Eggstone
Pål Karl - Hedningarna
Catchfire - The Jesus And Mary Chain
Fear Of The Dark - Iron Maiden
My Drug Buddy - The Lemonheads
You´re The One For Me, Fatty - Morrissey
Find The River - R.E.M.
Harvest Moon - Neil Young
Bombtrack - Rage Against The Machine
The Morning Papers - Prince
I´d Rather Drink Than Talk - Sator
What A Wonderful World - Nick Cave & Shane MacGowan
Youth Against Fascism - Sonic Youth
Somebody To Shove - Soul Asylum
My Insatiable One - Suede
How Do You Feel Today? - Union Carbide Productions
Friday I´m In Love - The Cure
Leave Them All Behind - Ride
Popscene - Blur
Motorcycle Emptiness - Manic Street Preachers
1994
Good stuff.
Så här blev det då´rå:
So Let Me Go Far - Dodgy
Nowhere - Therapy?
Desdemona - Eggstone
Bad Reputation - Freedy Johnson
I Don´t Think So - Dinosaur J.r.
Jailbird - Primal Scream
Say It Ain´t So - Weezer
Where Did You Sleep Last Night? - Nirvana
Badhead - Blur
The More You Ignore Me, The Closer I Get - Morrissey
Glory Box - Portishead
Mer Än Så Kan Ingen Bli - bob hund
The Church Of The Holy Spook - Shane MacGowan And The Popes
Beercan - Beck
Range Life - Pavement
Piggy - N.I.N.
Little Star - Stina Nordenstam
Left On The Bank Of The River - Bear Quartet
Cigarettes And Alcohol - Oasis
Ditch - The Jon Spencer Blues Explosion
Girl Lost - Brainpool
Strange Currencies - R.E.M.
Ode To My Family - The Cranberries
Sabbath Bloody Sabbath - The Cardigans
Pump The Brakes - Refused
Fantamej...
Var det 14 år sen de där låtarna kom?
Reno
Har lyssnat en hel del på Devils And Dust med Bruce Springsteen de senaste dagarna. Det är en mestadels akustisk, lågmäld skiva. Den är riktigt bra. Den liknar (förstås) The Ghost Of Tom Joad och en hel del. Liknande låtar, liknande teman i texterna. Nebraska ska ju vara liknande, men den skivan har jag aldrig lyssnat på i sin helhet.
Just texterna är den stora behållningen med D&D. Det är små, dystra noveller.
"Reno" är en av dessa dystra historier.
Den handlar om en man som helt uppenbart inte är en vinnare. Han framställs på ett så fantastiskt bra sätt tycker jag.
Ingen hjälte som sagt. Inte ömkansvärd. Inte patetisk.
Han försöker inte försvara sig själv eller ursäkta det rätt otrevliga han ägnar sig åt. Han bara registrerar det som händer.
För mig framstår huvudpersonen i Reno som svag. På ett sätt som nog många av oss är, även ifall vi kanske inte skulle uttrycka vår svaghet på samma sätt som han.
Jag tycker det är skickligt skrivet av Brooooce. Det är inte ofta man hittar sådana personer ens i böcker eller filmer, än mer sällan i låttexter där man ju har ett mycket begränsat antal ord på sig.
Låttexten gör sig inte speciellt bra enbart i textform, men här finns ändå en länk. Men man måste helst höra låten. Ska man bara följa länken och läsa några texter från skivan kan man ju kolla Black Cowboys, The Hitter eller kanske Matamoros Banks. De tycker iallafall jag är bra, även vid ren läsning.
Dear Old Johnnie Ray
Hur som haver.
AB kör idag en artikel om feluppfattade låttexter. Inget nytt förstås. Har funnits ett antal siter som listat liknande "felhörningar" i minst 10 år. Min favorit är nog "excuse me while I kiss this guy" istället för Jimi Hendrix´ "excuse me while I kiss the sky".
Kan inte komma ihåg något lika roligt som jag själv feluppfattat.
Därmed inte sagt att jag har ett 100%-igt lyssningsfacit.
Ibland måste man bara sträcka upp händerna och erkänna att man inte har den blekaste aning vad folk sjunger om. Kan t.o.m. vara problem med svenska texter. Minns en lång och meningslös diskussion jag hade om ifall Ulf Lundell sjunger om att det går "träbock i tillvarons gång" eller ifall det är ett ospecificerat golv som istället är angripet av träbock. Naturligtvis hade det druckits några öl innan problem av sådant djup började penetreras. Jag minns för övrigt inte vad jag själv trodde. Eller ansåg.
Mästare av obegripliga låttexter är nog R.E.M. På de första plattorna är det så gott som helt omöjligt att lista ut vad Michael Stipe egentligen sjunger.
Avsiktligt svårbegripligt, dessutom. På låten "9-9" på deras första platta kan man dechiffrera ungefär en mening. Nämligen sista raden i refrängen. Som lyder "conversation fear".
Eftersom låten handlar om rädsla att konversera är texten helt omöjlig att höra!
Smarty-arty!
Mest känd av deras snåriga låtar är kanske Harbourcoat. Hittade en snutt på YouTube där R.E.M. kör Harbourcoat med en upplysande introduktion av Michael Stipe.
Behövligt. Om än låten bara blir marginellt mer begriplig. Och även ifall jag inte riktigt får ihop det han snackar om med själva låten. Han beskriver t.ex. sitt sätt att skriva texter som "pretty straightforward" och sedan spelar man en låt men textrader som "they crowded up to Lenin with their noses worn off". Eller åtminstone låter det som han sjunger det.
Intressant spelning, för övrigt, det där. De verkar kört massor med gamla låtar. Verkar ha varit ett mellanting mellan rep och konsert.
Roligt.
(Titeln på inlägget? Naturligtvis ett citat från Dexy´s Midnight Runners. Men Johnnie Ray, dvs sångaren Johnnie Ray, var väl snudd på stendöv. Därav kopplingen till feluppfattade textrader. Krystat? Kanske.)
We Were Young And Wild And Free
Jo.
Bryan Adams. Bra.
Det var rätt läst.
Har lyssnat en del på Reckless de senaste dagarna. Blir imponerad. Satt ikväll och tog ut några av låtarna på gitarr.
Det är väldigt många bra låtar på den skivan. Kolla bara låtlistan. Flera klassiker: Heaven. Summer Of ´69. T.ex.
Det var f-n i mig bättre förr.
VIlken artist gör såna låtar numera?
Naturligtvis är det kommersiell musik. Tidstypisk s.k. "FM-rock" från mitten av 80-talet. Men jag tycker den håller.
Vem gör idag kommersiell, tidstypisk musik som kommer hålla lika bra när man ser tillbaka på den om 24 år?
Basshunter tror jag inte kommer åldras speciellt väl.
Det känns för övrigt märkligt att Reckless är 24 år gammal.
Huga.
Minns tydligt när skivan kom. För ett kvartssekel sedan.
Skrämmande på ett sätt. Men, för all del, jag börjar vänja mig vid att åldras.
Jag har ju känt mig gammal länge och tycker egentligen det är skönt (för som alla vet finns ju bara exakt ett enda alternativ till att bli äldre och det alternativet är inte alls tilltalande).
Introt till Heaven skickar hursomhelst fortfarande elektriska impulser längs nacken på mig.
Kanske är det till stor del nostalgi som ger mig den känslan. Olika händelser och miljöer jag förknippar låten med. Men det gör förstås inte låten sämre.
Bryan Adams har naturligtvis ett grundmurat dåligt rykte i vissa musikkretsar. Hans s.k. "kredd" är väl i stort sett lika med noll. Och visst fick även jag mer än nog av honom när han gjorde den där Robin Hood-låten och jag har inga andra skivor med honom än just Reckless.
Men den är f-n i mig en höjdare.
Hej Persson, Du Får Byta Stil
Slog på en bland-CD med dem idag och insåg detta återigen.
Per Persson är en intressant filur. Vid första anblicken av honom och hans pack framstår han som en...pja...som en raggare. Det kanske han är också. Men han är dessutom en raggare som uppenbarligen läst Stig Dagerman, lyssnat på Evert Taube såväl som på Springsteen och Hank Williams. Dessutom kunde just den här raggaren skriva riktigt bra låtar. Tycker det är synd att han är lite bortglömd. Ungefär som Peter LeMarc också är lite bortglömd.
Peter LeMarc och Per Persson är förstås två ganska olika artister, men de är båda två bra låtskrivare som jag vill höra mer från.
Naturligtvis hör man country-influenser. Förstås finns också inspiration från såväl irländsk som svensk folkmusik. Alltihop dessutom kryddat med någon sorts hälsinge-punk. Jag menar, om inte Genom Ögon Så Blå är punk så är påven protestant.
Just den låten också ett bra exempel på när Perssons texter är som mest lyckade. Den verkar handla om att växa upp på 60-talet. Tycker det är så jäkla bra skrivet. En rad jag tycker är rent genialisk i sin enkelhet är "i radion sjunger dom love-love-love, men vi vet att det är bara larv".
Äh. Ser att det inte ser så genialiskt ut när man nu skriver ut det.
Kanske man måste höra låten för att förstå?
Senaste skivan med Perssons Pack kom 1995. Tyckte den var halvbra. I den mening att hälften av låtarna var bra, hälften lät oinspirerade. Inte ologiskt kanske att bandet därefter tystnade.
Sen har man inte hört mycket från dem. Hörde en intervju med Persson på radion för rätt länge sen, där han pratade om comeback. Därefter följde intet. Jag pratade med en kille som sade sig varit barndomskamrat med Per Persson som skakade på huvudet och sa något i stil med att han krökat ner sig tämligen fullständigt.
Därför trevligt att googla lite på Perssons Pack idag och se att det verkar vara ny skiva på gång.
Ska banne mig köpas!
Skulle jag göra en 12 låtars best-of med Packet skulle det bli ungefär så här:
Sista Kvällen I April
Små Små Saker
Längre Bortom Bergen
Hanna
Tusen Dagar Härifrån
Hon Har Kysst Mig Adjö
Vild Som Jerry Lee
Genom Ögon Så Blå
Bröllopsdag
Packets Paradmarsch
Guldhuggarland
Kammahav
Kvällens Spellista
Inte en enda levande själ kan väl bry sig om att kvällens spellista varit:
Deborah - Euskefeurat
Nice Boys - Guns N´Roses
WIcked Game - Chris Isaac
Looking For The Summer - Chris Rea
The Things You Said - Depeche Mode
Lazy Line Painter Jane - Belle And Sebastian
I Touch Myself - The Divinyls
Shady Lane - Pavement
Midweek Midmorning - The Lucksmiths
Too Tough To Die - Ramones
Securitas - Rekyl
Don´t Think Twice It´s Alright - Bob Dylan
Rider I Takt - Reeperbahn
Tjockhult - Dag Vag
Kvällens Spellista:
Hedningarna: Pål-Karl
The Smiths: Last Night I Dreamt Somebody Loved Me
Grateful Dead: Sugar Magnolia
The Pogues: Hells´ Ditch
Vic Chesnutt: Tarragon
Elliott Smith: The Biggest Lie
Bruce Springsteen: My Best Was Never Good Enough
Ryan Adams: Come Pick Me Up
Knife In The Water: Sent You Up
Eggstone: Supermeaningfectlyless
Commando M Pigg: Svenska Fötter
Nick Cave & Kylie Minogue: Where The Wild Roses Grow
Jonathan Richman: My Love Is A Flower (Just Beginning To Bloom)
Intresseklubben antecknar.
Urkult
Bevistade Urkult i fredags.
Urkult är, för den som inte vet det, en festival som går av stapeln i Näsåker. Som namnet på festivalen kanske antyder är det inte fråga om RIX FM Festival. Istället är det folkmusik från alla världens hörn. Dessutom är det blues, det är rock, det är nästan allt utom den musikgenre som representeras av t.ex. EMD (vet inte riktigt vad den genren heter för att vara ärlig).
Det är också ett stort antal kurser, i dans, i målning etc. Det är berättarstugor, det är försäljning av näbbskor.
Hippefestival? Kanske det. Men något man verkligen tänker på är hur blandad publik festivalen drar till sig. Det är verkligen alla åldrar och stilar av människor (även ifall frekvensen av flätade skägg och dreadlocks förstås är lite högre än vad den är på t.ex. Stadsfesten här i Kramfors).
Det är också en mycket barnvänlig festival. Hur många musikfestivaler har ett speciellt, väl tilltaget lekområde för barn? Komplett med en speciell stuga för blöjbyten och ett tält för vila och sagoläsning?
Stämningen är avslappnad. Vad än motsatsen till uttrycket att "smockan hänger i luften" kan tänkas vara kommer man nog rätt nära på Urkult.
Musiken då?
Pja. Vi såg inte så många band. Kom lite sent, efter arbetsdag + resa och åkte hem relativt tidigt. Men lite såg vi, trots allt.
Först var det Janne Schaffer och Björn J:Son Lind.
Vackert, kanske. Men också lite segt. Och dessutom ett effektindränkt gitarr- och synthljud som kanske var hot shit på 80-talet, men som nu mest låter som bakgrundsmusik man anar medan man shoppar på Åhléns. Vi gick iaf. efter några låtar. En thaitallrik lockade mer. På vägen till maten såg vi ett indiskt brassband som ute på festivalområdet (dvs inte på ngn scen) spelade någon variant av indisk folkmusik med - som sagt - en hel del blås. Dessutom var det en hel del dansande. Bl.a. dansades det med en kruka vatten balanserad på ett glas som i sin tur balanserades på ett huvud. Inte illa.
Stärkta av gott (men dyrt) thaikäk gick vi till Räfvens spelning.
Det var tur att vi gjorde det.
Hade hört talas lite om dem inför årets spelning. Tydligen hade de kuppat in sig på förra årets festival och gått hem så bra att de bokades i år.
Det var ett jäkla ös. De spelade någon sorts balkan-inspirerad folkmusik och satsade som vore de samtliga Tomas Öberg i bob hund. Man frågar sig hur de orkar. Publiken gick bananas. Jag och den gravid-magade hustrun avvek, bl.a. därför, redan halvvägs. Trots att det var mycket bra.
Istället gick vi och kollade Timber, som spelade mer typisk folkmusik. Polskor, schottis et cetera. Och folk dansade dessa folkdanser som galna. Bandet gick hem bra och såg nästan lite generade ut inför publikens tjoanden, dans och jubel.
Därnäst Ale Möller Band, ett av kvällens stora dragplåster. Också bra, om än kanske lite segt bitvis. Kanske tyckte man det var segt eftersom man nyss sett Räfven? Men iallafall. Delar av konserten kanske var sånt som hade gjort sig bättre på skiva? Spännande musik, iallafall. Man sitter och lyssnar på något som känns som afrikansk musik när man plötsligt inser att det man hör i själva verket har övergått till att vara svensk knätofs. Märkligt. Publiken fullständigt älskar det och dansar benen av sig. Strax bredvid oss jonglerar man med eld. Bara en sån sak.
Och trumsolot man fick höra var inte tråkigt. Bara en sån sak!
Efter Ale Möller är vi ganska nöjda. På vägen ut hör vi, lite på håll, ett bluesband och kollar en duo som spelar fiol och det (västafrikanska stränginstrumentet) kora.
Ja, sa jag inte att det var den sortens festival?
Nöjda och glada hemma i Kramfors ca 01.00.
Då hade etnodiscot som bäst sparkat igång i Danslogen i Näsåker.
Kvällens Spellista
Drawerings - Dinosaur Jr
Something I Learned Today - Husker Du
Chelsea Hotel No 2 - Leonard Cohen
Castle Train - Easy
Gods Cop - Happy Mondays
New England - Johathan Richman
Way Out West - Big Star
Expecting To Fly - Buffalo Springfield
A New England - Billy Bragg
They Don´t Know - Kirsty McColl
Any Major Dude Will Tell You - Steely Dan
Warm Wet Circles - Marillion
96 Tears - Question Mark And The Mysterians
Maintaining My Cool - The Sonics
Nån Gång - Ronny Eriksson & Ramblin Minds
The Year Of The Cat - Al Stewart
Veronica - Elvis Costello
Varför Är Jag Här? - Magnus Carlson
Riders On The Storm - The Doors
Vem bryr sig om det?
Struntsamma.
Rock Around The Clock
Nörds of the world unite and take over!
Har programmerat en dygnslång best-of lista. Dvs. jag har satt ihop en 24 timmar lång spellista med de allra bästa albumen i min samling.
Eller. Jag begränsade mig lite.
Naturligtvis får bara en skiva av varje artist plats. Jag menar inte att t.ex. Blonde On Blonde (som inte är med) är en bättre skiva än t.ex. Laquer som är det. Dessutom ingår bara skivor ur min CD/MP3-samling, inte såna jag bara har på vinyl.
Dock tillät jag samlingar och liveskivor vara med. Detta stred lite mot mina mest puritanska nörd-instinkter. Men lyckades åsidosätta det.
Många av skivorna är från 90-talet. Tjejerna är klart underrepresenterade, endast en skiva från en kvinnlig artist.
Det är 31 plattor. Alla låtar kanske inte är helt fantastiska. Men jag skulle helt klart kunna leva med att ha det här soundtracket till ett dygn i mitt liv.
Här är listan:
The Bear Quartet - Family Affair
Belle And Sebastian - If You´re Feeling Sinister
The Clash - The Clash
Nick Cave And The Bad Seeds - The Boatmans´ Call
Leonard Cohen - Greatest Hits
The Cure - Disintegration
Docent Död - Docent Död
Bob Dylan - Highway 61 Revisited
Ebba Grön - 1978-81
The Lemonheads - It´s A Shame About Ray
Ulf Lundell - Kär Och Galen
Van Morrisson - Moondance
Morrissey - Vauxhall And I
Jan Johansson - Folkvisor
The Jesus And Mary Chain - Honey´s Dead
Joni Mitchell - Ladies Of The Canyon
Nirvana - Nevermind
The Pixies - Death To The Pixies
The Pogues - If I Should Fall From Grace With God
Popsicle - Laquer
The Ramones - It´s Alive
R.E.M. - Automatic For The People
Sex Pistols - Never Mind The Bollocks
The Smiths - Hatful Of Hollow
The Specials - The Specials
Bruce Springsteen - Darkness On The Edge Of Town
Teenage Fanclub - Grand Prix
Johnny Thunders And The Heartbreakers - L.A.M.F
Paul Westerberg - Suicaine Gratifacation
Tom Waits - Closing Time
Weezer - Weezer (den blå)
Två Tillägg
1. Det slog mig att ett annat band som attraherade ungefär samma typ av killar som Iron Maiden var Metallica. Alltså Metallica ad modum Kill Em All och Ride The Lightning.
Tyckte det var en rätt intressant hågkomst.
Metallica ledsnade som bekant på att vara nörd-chic medan Maiden bara har kört på.
Vet inte exakt var jag vill komma med detta. Annat än att jag tyckte det var en intressant parallell.
2. Letar runt i den s.k. bloggosfären för att kanske hitta inlägg om Iron Maiden. Finner att de flesta inlägg som gjorts skrivts av tjejer. Företrädesvis (till synes) modemedvetna tjejer som ser bra ut och inte var födda när Piece Of Mind släpptes.
Och de har varit på konserten.
Och de har gillat den.
Känns oerhört märkligt.
Modemedvetna tjejer som såg bra ut hatade Iron Maiden för 20 år sedan.
Moonlight Catches Silver Tears I Cry
Någonstans undrar jag vad f-n det är frågan om.
Ullevi är ju en arena för såna som Stones och Springsteen. Kanske Madonna och Robbie Williams.
Hur gick det till när Iron Maiden blev ett sådant band?
Inte alls så att jag tycker Maiden är ett dåligt band. Bara inte ett band för jättearenor.
När jag själv lyssnade som mest på bandet var jag var runt 11-12-13 år. Perfekt hörlursmusik för den åldern.
Dvs. på med hörlurarna, fram med skivomslaget och försvinna i Steve Harris fantasier.
Just det där med Steve Harris texter om krig, monster etc. är en del av anledningen till att jag tycker det är märkligt att de fyller stora idrottsarenor. För mig är det perfekta texter för pojkar som knappt tagit steget in i tonåren. Att Iron Maidens värld kan fascinera även medelålders män (och uppenbarligen kvinnor!) är faktiskt rätt anmärkningsvärt.
Och rätt häftigt.
Roligast av allt tycker jag är att man ofta hör om hur viktigt det är för artister att ha rätt mediaframtoning, att göra mycket PR och framförallt hur viktigt det är att vara snygga. Inget av det där stämmer liksom in på Iron Maiden. Det är ett gäng gamla, allt annat än bildsköna, gubbar som kör otrendig musik som man aldrig hör på radion.
Ändå fyller de Ullevi och Stadion. Lätt.
Ring mig när EMD åstadkommer samma sak.
Jag vill också minnas att de (killar, alltid killar) som var de största Maiden-fansen inte precis var de allra mest framstående i skolan. De var inte häftiga eller tuffa (de häftiga och tuffa lyssnade på Motley Crue eller senare Guns N Roses). De var inte bra på sport.
De var väl nördar skulle man kunna säga, med modernt språkbruk.
De satt där med sina jeansjackor med ryggmärken fyllda av allehanda jävlar.
Och sannolikt skallarna fullproppade med fantasier.
Gårdagen var på så sätt nördarnas revansch.
Ett av mina bästa Iron Maiden minnen är när jag lyckades stanna uppe sent och se livekonsert från Westfalenhalle i Dortmund. På minimal ljudnivå för att inte väcka resten av familjen. En massa band spelade. Scorpions, bl.a. Och Quiet Riot har jag för mig. Nu snackar vi ca. 1984.
Dave Murray klubbade ner maskoten "Eddie" med sin gitarr.
Mycket mycket mycket häftigt tyckte jag.
Deras bästa skiva tyckte - och tycker - jag är Live After Death, liveplattan som kom ca 1985. Inspelad på Long Beach Arena, LA och på Hammersmith Odeon, London. Lånade den och kopierade den till kassettband. Fick inte in hela skivan på ett C90. Fick offra Wrathchild. Men fick med ögonblicket i slutet av Revelations där någon i publiken vrålar "MOTHERFUCKER!". Samt fantastiska versioner av Phantom Of The Opera och Hallowed Be Thy Name.
Och ska det nu vara prepubertal hårdrock så blir det inte mycket bättre än så.
Låttexter, igen.
Detta med att lista det sämsta av någonting (sämsta skådis, sämsta låt etc.) tycker jag egentligen är föga uppbyggligt.
Mycket roligare att göra bästalistor. Förstås är det svårt.
Men här är de låtar jag kommer att tänka på först, när det gäller lyckade texter
* There Is A Light That Never Goes Out, The Smiths
* World Leader Pretend, R.E.M.
* No Retreat, No Surrender, Bruce Springsteen
* Blowin In The Wind, Robert Zimmermann
* Bookmark, Paul Westerberg
* The Adolescent Song Of Mindless Devotion, The Lucksmiths
Sämsta Låttexterna?
Pja, pja. Jag vet inte.
Vare sig Snap! eller Van Halen har väl knappast utgett sig för att vara kandidater till Nobelpriset?
Den musik de gjorde var knappast avsedd att sitta och lusläsa? Det är partymusik och ur den synvinkeln tycker jag texterna ändå fungerar (även ifall Shakiras text om sina "blygsamma" bröst verkar vara liiite...pjaa...).
"DooWahDiddy" kan vara en bra rocktext.
En hårdrocklåt kan handla om drakar och demoner utan att problem uppstår.
Osv.
Exempel på dåliga texter tycker jag är t.ex. "Taxman" med Beatles. Stormrika rockmusiker som jämrar sig om höga skatter. All you need is love? Tydligen inte. Beatles var ute på djupt vatten även senare: Maxwells´ Silver Hammer? Rent dravel!
"Don´t Tread On Me" med Metallica är inte heller en favorit. Den sortens gevärviftande patriotism vid den tidpunkten (Gulfkriget) var inte bra. "One In A Million" med Guns N´ Roses var väl inte heller speciellt lyckad: "Immigrants and faggots they make no sense to me, they come to our country and think they'll do as they please" osv. Den låten har tydligen spelats in även av de beryktade nynazisterna Skrewdriver. (Är man inne på usla svenska låttexter: Ultima Thule, någon?)
En rad som balanserar på gränsen mellan genialisk och...mindre genialisk tycker jag är "he was the nazz with god-given ass" som man (förstås) hittar på Ziggy Stardust, med David Bowie.
"Britpopen" som kom under 90-talet var ingen guldgruva för textförfattare. Det främsta (?) bandet, Oasis, var kanske de värsta syndarna. Det är svårt att välja ut någon speciellt dålig text, men förutom ett par texter på "Definitly Maybe" så är det mesta kasst: "You gotta say what you say, don't let anybody get in your way"
Oh dear!
Mina favoriter i Blur var bättre. Ett tag. Men när man tittar tillbaka på låtar som t.ex. "Country House" så...pja. De framstår som parodier på sig själva (eller på The Kinks): He´s reading balzac, knocking back prozac, it´s a helping hand that makes you feel wonderfully bland".
Suck.
Svenska syndare då?
Svårt att komma på någon sådär på rak arm.
Ja, förutom Tomas Ledin då. Men det, som engelsmännen säger, goes without saying.
Listor
Har suttit och kollat på listan där Rolling Stone rankar världshistoriens 500 bästa plattor. Och suckat. Så som man gör när man är nörd. Och nörd ska man nog vara för att läsa vidare efter nästa mening. Du är härmed förvarnad.
1. Tom Waits hittar man först på plats 339. Efter bl.a. Dr. Dre.
Det är skandal. Det är parodi.
Tom Waits är en av de allra bästa låtskrivarna - punkt och slut!
Dessutom vete 17 om det verkligen är hans bästa som förärats denna ganska usla placering. Skivan som listas på plats 339 är The Heart Of Saturday Night, som tveklöst är mycket bra men inte bättre än Closing Time eller Small Change om man nu ska välja något från hans tidiga (=nästan undantagslöst bästa) period.
Efter 1976 har han väl egentligen bara gjort en enda till 100% lyckad skiva och det är mästerverket Swordfishtrombones som inte ens finns med på Rolling Stones lista. Man rankar t.o.m. Vitalogy med Pearl Jam högre. Logik på Sten Tolgfors-nivå.
2. Om vi nu snackar geniala låtskrivare (med viss dragning åt alkoholromantik) så tänker jag omedelbart på Shane MacGowan och The Pogues.
Klassikern If I Should Fall From Grace With God? Den måste väl vara åtminstone topp-100?
Nix-pix.
Listan har plats för 2 skivor med PJ Harvey, men bara en med The Pogues och det är (utmärkta) Rum, Sodomy And The Lash på en ynklig 445:e plats.
3. Vissa album saknas, vissa andra har fått en märkligt hög placering.
The Wall med Pink Floyd på plats 87, t.ex. Den har några fantastiska låtar men över en dubbel-lp så blir det tjatigt att höra Roger Waters tondöva jämmer.
Bitches´ Brew med Miles Davis vet jag att många hyllar, men - jag är ledsen - för mig låter den ändå bara som ett migränanfall. Ändå plats 94 och före t.ex. Roundabout Midnight av samma artist. Märkligt.
Dookie med Green Day har plats 193, Transformer med Lou Reed 194...vad säger man om sånt? Jag gillar den skivan med Green Day, men Transformer är ju för f-n en klassiker!
90-talets kanske bästa skiva, Automatic For The People? Plats 247. Ho-de-ho!
Tja. Så där kan man fortsätta. Men jag hade tänkt skriva något om FRA-lagen på Badlands Hyena innan jag lägger mig. Så vi stoppar där.
