Moonlight Catches Silver Tears I Cry
Iron Maiden har precis spelat på ett utsålt Stockholms Stadion och ska snart spela på ett utsålt Ullevi.
Någonstans undrar jag vad f-n det är frågan om.
Ullevi är ju en arena för såna som Stones och Springsteen. Kanske Madonna och Robbie Williams.
Hur gick det till när Iron Maiden blev ett sådant band?
Inte alls så att jag tycker Maiden är ett dåligt band. Bara inte ett band för jättearenor.
När jag själv lyssnade som mest på bandet var jag var runt 11-12-13 år. Perfekt hörlursmusik för den åldern.
Dvs. på med hörlurarna, fram med skivomslaget och försvinna i Steve Harris fantasier.
Just det där med Steve Harris texter om krig, monster etc. är en del av anledningen till att jag tycker det är märkligt att de fyller stora idrottsarenor. För mig är det perfekta texter för pojkar som knappt tagit steget in i tonåren. Att Iron Maidens värld kan fascinera även medelålders män (och uppenbarligen kvinnor!) är faktiskt rätt anmärkningsvärt.
Och rätt häftigt.
Roligast av allt tycker jag är att man ofta hör om hur viktigt det är för artister att ha rätt mediaframtoning, att göra mycket PR och framförallt hur viktigt det är att vara snygga. Inget av det där stämmer liksom in på Iron Maiden. Det är ett gäng gamla, allt annat än bildsköna, gubbar som kör otrendig musik som man aldrig hör på radion.
Ändå fyller de Ullevi och Stadion. Lätt.
Ring mig när EMD åstadkommer samma sak.
Jag vill också minnas att de (killar, alltid killar) som var de största Maiden-fansen inte precis var de allra mest framstående i skolan. De var inte häftiga eller tuffa (de häftiga och tuffa lyssnade på Motley Crue eller senare Guns N Roses). De var inte bra på sport.
De var väl nördar skulle man kunna säga, med modernt språkbruk.
De satt där med sina jeansjackor med ryggmärken fyllda av allehanda jävlar.
Och sannolikt skallarna fullproppade med fantasier.
Gårdagen var på så sätt nördarnas revansch.
Ett av mina bästa Iron Maiden minnen är när jag lyckades stanna uppe sent och se livekonsert från Westfalenhalle i Dortmund. På minimal ljudnivå för att inte väcka resten av familjen. En massa band spelade. Scorpions, bl.a. Och Quiet Riot har jag för mig. Nu snackar vi ca. 1984.
Dave Murray klubbade ner maskoten "Eddie" med sin gitarr.
Mycket mycket mycket häftigt tyckte jag.
Deras bästa skiva tyckte - och tycker - jag är Live After Death, liveplattan som kom ca 1985. Inspelad på Long Beach Arena, LA och på Hammersmith Odeon, London. Lånade den och kopierade den till kassettband. Fick inte in hela skivan på ett C90. Fick offra Wrathchild. Men fick med ögonblicket i slutet av Revelations där någon i publiken vrålar "MOTHERFUCKER!". Samt fantastiska versioner av Phantom Of The Opera och Hallowed Be Thy Name.
Och ska det nu vara prepubertal hårdrock så blir det inte mycket bättre än så.
Någonstans undrar jag vad f-n det är frågan om.
Ullevi är ju en arena för såna som Stones och Springsteen. Kanske Madonna och Robbie Williams.
Hur gick det till när Iron Maiden blev ett sådant band?
Inte alls så att jag tycker Maiden är ett dåligt band. Bara inte ett band för jättearenor.
När jag själv lyssnade som mest på bandet var jag var runt 11-12-13 år. Perfekt hörlursmusik för den åldern.
Dvs. på med hörlurarna, fram med skivomslaget och försvinna i Steve Harris fantasier.
Just det där med Steve Harris texter om krig, monster etc. är en del av anledningen till att jag tycker det är märkligt att de fyller stora idrottsarenor. För mig är det perfekta texter för pojkar som knappt tagit steget in i tonåren. Att Iron Maidens värld kan fascinera även medelålders män (och uppenbarligen kvinnor!) är faktiskt rätt anmärkningsvärt.
Och rätt häftigt.
Roligast av allt tycker jag är att man ofta hör om hur viktigt det är för artister att ha rätt mediaframtoning, att göra mycket PR och framförallt hur viktigt det är att vara snygga. Inget av det där stämmer liksom in på Iron Maiden. Det är ett gäng gamla, allt annat än bildsköna, gubbar som kör otrendig musik som man aldrig hör på radion.
Ändå fyller de Ullevi och Stadion. Lätt.
Ring mig när EMD åstadkommer samma sak.
Jag vill också minnas att de (killar, alltid killar) som var de största Maiden-fansen inte precis var de allra mest framstående i skolan. De var inte häftiga eller tuffa (de häftiga och tuffa lyssnade på Motley Crue eller senare Guns N Roses). De var inte bra på sport.
De var väl nördar skulle man kunna säga, med modernt språkbruk.
De satt där med sina jeansjackor med ryggmärken fyllda av allehanda jävlar.
Och sannolikt skallarna fullproppade med fantasier.
Gårdagen var på så sätt nördarnas revansch.
Ett av mina bästa Iron Maiden minnen är när jag lyckades stanna uppe sent och se livekonsert från Westfalenhalle i Dortmund. På minimal ljudnivå för att inte väcka resten av familjen. En massa band spelade. Scorpions, bl.a. Och Quiet Riot har jag för mig. Nu snackar vi ca. 1984.
Dave Murray klubbade ner maskoten "Eddie" med sin gitarr.
Mycket mycket mycket häftigt tyckte jag.
Deras bästa skiva tyckte - och tycker - jag är Live After Death, liveplattan som kom ca 1985. Inspelad på Long Beach Arena, LA och på Hammersmith Odeon, London. Lånade den och kopierade den till kassettband. Fick inte in hela skivan på ett C90. Fick offra Wrathchild. Men fick med ögonblicket i slutet av Revelations där någon i publiken vrålar "MOTHERFUCKER!". Samt fantastiska versioner av Phantom Of The Opera och Hallowed Be Thy Name.
Och ska det nu vara prepubertal hårdrock så blir det inte mycket bättre än så.
Kommentarer
Postat av: sojan
Var i Danmark på semestern (Legoland of course). Bodde på Scandic i Horsens. Det visade sig att Iron Maiden lirade i den stan en av de två kvällar vi var där. Har aldrig brytt mig om bandet, men det var trots allt lite coolt att höra Bruce Dickinson vråla ut över stan, där vi försökte sova i 30 graders värme i ett trångt hotellrum i utkanten av samhället...!
Trackback
